I min analys har jag visat hur Nobelpriset och det högkulturella ge-staltas i Karin Alvtegens spänningsroman Skugga, samt hur detta kan förstås i relation till det svenska litteratursamhället och den hierarkiska dikotomin högt/lågt. Min utgångspunkt var den postmoderna diskurs där denna hierarki sägs befinna sig i upplösning, och där högt och lågt numera blandas och kullkastas. I de omfattande kulturdebatterna om det problematiska i deckargenrens utbredning framkom dock att de traditionella smaksociologiska positioneringarna ifråga om populär-litteraturen i stort sett tycks vara intakta. I enlighet med Bourdieu förkastas fortfarande den litteratur som säljer, åtminstone används frek-vent det ekonomiska argumentet för att undergräva författares status. Detta är särskilt tydligt i kritikernas förhållande till deckargenren, och gång efter annan lyfts ståndpunkten att man är trött på det svenska deckarundret, och att deckarna tränger undan den ”riktiga” skönlittera-turen. Deckaren och romanen sätts här ständigt i ett motsatsförhållande, och förstås stundtals som varandes väsenskilda ting.
Alvtegens plats i detta litteratursamhälle är komplex. När hon debute-rade 1998 skrevs hon genast in i den våg av kvinnliga deckarförfattare som slog igenom just då, och där har hon sedan blivit kvar, trots att hon allt min-dre verkar passa in i deckarmallen. Hon framställs i intervjuer och recensio-ner som skrivandes någonting mer än vanliga deckare och som avvikande gentemot de övriga i genren. Hon ger också uttryck för ett i förhållande till genren markant annorlunda förhållningssätt till sitt författarskap, och tar avstånd från att de ekonomiska aspekterna av författandet skulle vara intressanta. Detta till trots har hennes genremässiga grundplacering aldrig
på allvar ifrågasatts, vilket i hög grad beror på att lanseringen av hennes böcker närmast övertydligt använt sig av deckargenrens alla paratextuella attribut. Förväntningshorisonten har således konstant varit att Alvtegens böcker ska vara deckare, vilket gjort att de lästs, recenserats och katalogi-serats som deckare, och att de i det svenska litteratursamhället följaktligen existerar som deckare (i bemärkelsen förstås som, läses som, blir till).
Ett år efter publiceringen av Skugga, byter Alvtegen förlag till det kvalitetslitteraturprofilerade Brombergs.184 I och med detta offentliggörs också att hon ska sluta skriva deckare till förmån för romaner, och att Alvtegens första bok att lanseras som just en roman ska ges ut i augusti 2010. I en samtid där debatten om deckare kontra romaner stundtals varit hätsk, är Alvtegens positionsbyte spännande i förhållande till högt och lågt, och hon befinner sig i nuläget med en fot i varje läger.
Alvtegens position på fältet spelar en väsentlig roll i vår förståelse av Skugga. Berättelsen bärs fram av det litterära, av författare och förfat-tande, och de olika skrivande karaktärerna åskådliggör en rad intressanta förhållanden på det litterära fältet. Samtliga huvudkaraktärer är skrivande personer, eller personer intimt förknippade med den litterära världen, och samtliga karaktärer härrörs till den höglitterära delen av fältet. Mest explicit uttrycks detta genom Axel Ragnerfeldt – Nobelpristagare, akademiledamot och kulturell nationalikon. Alvtegen användning av Nobelpristematiken fyller tre funktioner, där de två första leder fram till det tredje.
Först och främst fungerar Nobelpriset som en omisskännlig hög-litterär symbol som alla hennes läsare förstår vad den innebär. Priset blir den slutgiltiga höglitterära markören, och i kraft av sin egen mystik och mytbildning är Nobelpriset som upplagt för att fånga läsarens intresse. Priset fungerar närmast allegoriskt och med referenser till medaljens baksida låter oss Alvtegen förstå att det även i de finaste salongerna begås hemskheter. Priset appellerar här till sin höglitterära symbolstatus, men
184 Ett förlag förövrigt mest känt för att ha lanserat flera Nobelpristagare för en svensk publik: Isaac Bashevis Singer, Czesław Miłosz, Octavio Paz och J.M. Coetzee.
till skillnad från den äldre pusseldeckargenren som frekvent införlivade högkulturella markörer för att höja sin egen status och närma sig det höglitterära, är det hos Alvtegen snarare den populärlitterära aspekten av det höglitterära priset som står i fokus. Nobelpriset betydelse har vid-gats såtillvida att det numera blivit populärkulturellt allmängods, vilket gör att Skugga egentligen inte handlar om det högkulturella Nobelpriset, utan om det högkulturella Nobelpriset som populärkulturell fiktion.
Det här öppnar också för den andra funktionen Alvtegen låter Nobelpriset fylla i sin intrig, nämligen som ett ifrågasättande av det hög-litterära. Genom att Axel beskrivs som oerhört pretentiös och i kontakt med överjordiska element i förhållande till sitt författarskap, framstår han som löjlig då vi förstår att han stulit den roman som kom att ge honom priset. Vi får också veta att Axel själv ser ned på deckargenren, vilket positionerar honom som i konflikt med läsaren. Också sonen Jan-Eriks obönhörliga hyllande av sin far bidrar till denna konflikt, då både han och läsaren genomskådar Axel. Här fungerar det höglitterära priset som en intertextuell transformation av det höga till det låga. I kontrast till en postmodern tradition där det höglitterära sägs utnyttja det populärlitte-rära (och särskilt då deckargenren) för sina egna syften, gör Alvtegen här det omvända: hon nyttjar det höglitterära för sina populärlitterära syften. Men kontentan av den höglitterära tematiken i Skugga blir trots allt inte att Nobelpriset förstås som någonting negativt för den populär-litterära läsaren. Istället är det att Axel bluffar till sig priset som vi förväntas ta avstånd ifrån, och han konstrueras för läsaren som en falsk Nobelpristagare. Detta gör att priset i sig snarare uppvärderas och att dess betydelse för litteratursamhället vid berättelsens slut fortfarande är befäst. Det sistnämnda kan förstås som Nobelprisets tredje funktion i
Skugga. Magin och mystiken bevaras intakt då Axel i slutändan inte
fram-står som en Nobelpristagare överhuvudtaget, ty en riktig Nobelpristagare skulle aldrig stjäla en roman (eller medverka vid ett dråp).
Alvtegen ifrågasätter således aldrig på allvar den högkulturella värld hon skildrar. Däremot går hon till angrepp mot den populärlitterära
delen av fältet, vilken hon själv är en del av. Hon använder sig av och uppvärderar fältets kulturella kapital (bland annat genom att beskriva skrivandet som enbart positivt, som ett kall och som en räddning för sina litteratörer), och avvisar starkt alla ekonomiska aspekter av kultu-ren. Kritiken mot kommersialismen återkommer gång på gång, och att vi ”lever i personkultens era” gör att en av hennes författare bokstavligt talat tar livet av sig. Hennes strävan att själv etablera sig utanför den populärlitterära deckargenren framträder här i hennes litterära text, vil-ket gör att text och kontext beblandas. Genom mer eller mindre direkta pikar mot den kvinnliga deckarvåg hon blivit inskriven i, förstår vi att Alvtegen tar avstånd från densamma – en genrevandring som i och med lanseringen av romanen En sannolik historia markerar hennes definitiva brott med deckargenren. Skugga kan med utgångspunkt i detta läsas som ett vurmande för en svunnen tid, där texten själv som stod i fokus för författandet, och där kommersialiseringen av kulturen med påföljande varumärkeshysteri och personfixering inte var lika stark som idag.
Där pusseldeckaren använde det höglitterära för att närma sig det-samma, och där den socialrealistiska deckaren à la Sjöwall/Wahlöö och Mankell från vänsterhåll idkade samhällskritik, utgör Alvtegens Skugga en kombination: Hon kritiserar samhället just genom att närma sig det höglitterära. Det här väcker spännande frågor i relation till den post-moderna diskurs som omfattar det svenska litteratursamhället av idag. Som Sven-Olof Wallenstein konstaterar finns det en tydlig motvilja gentemot de postmoderna tendenserna i vår samtid, och termen har de sista åren upplevt en märkvärdig comeback, men nu:
[…] mer eller mindre som en pejorativ beteckning på allt som antas vara fel med samtiden: en normupplösande kulturrelativism, misstro och överdriven skepti-cism mot objektiv kunskap […] och den framstår på nytt som en nebulös enhet som det gäller att bekämpa i namn av eviga värden, traditionen, humanismen, kulturen, människan etc.185
På samma sätt som kultursidornas kritiker är trötta på deckarens utbred-ning (och tenderar att åberopa att en utbredd kulturrelativism är dess orsak), gestaltar Alvtegen i Skugga ett avståndstagande mot det fenomen hon själv är en del av, men som hon försöker lämna. I en samtid där det postmoderna (här i bemärkelsen uppluckringen av distinktionen högt/lågt) sägs vara kutym, vänds blicken istället mot högkulturen. Och här spelar Nobelpriset och Svenska Akademien en tydlig roll i samtiden, då dess symbolvärde i det populärkulturella medvetandet har börjat förändras. Från att ha setts som i första hand högkulturellt snobberi har Akademien på senare år snarast börjat bli populär. Som
Sydsvenska Dagbladets dåvarande kulturchef konstaterade var 2006 ”året
då högkulturen åter blev inne” och då ”Horace Engdahl förvandlades till subkulturell guru och akademiledamöterna till kändisar”.186
Intressant nog åberopar Svenska Akademien ett svunnet folkbildnings-ideal, då de 2006 anordnade ett seminarium med namnet Högkultur som
subkultur? I sitt inledande anförande konstaterar den dåvarande ständige
sekreteraren Horace Engdahl att en flera hundra år gammal ordning, där de högre kulturvärdena setts som självklart bättre än ”den breda publikens enklare glädjestunder”, nu är satt på undantag. Hela folkbildningstanken var, menar Engdahl, att tillgängliggöra dessa högre kulturvärden till alla människor så ”att de frivilligt skulle avstå från skräplitteratur, hötorgs-konst och schlagermusik”.187 Engdahl utmålar här sig själv som den siste folkbildaren i en postmodern tid, där övriga kulturinstanser gett upp för
186 Daniel Sandström (2006), ”Högkultur blev hipp subkultur: Horace Engdahl blev guru och de övriga ledamöterna i Akademien blev rikskändisar”, Sydsvenska
Dagbladet, 2006-12-31.
187 Horace Engdahl (2006), ”Högkultur som subkultur?”, i: Högkultur som subkultur?, (red.) Horace Engdahl, Stockholm: Svenska Akademien, s. 9. Denna hållning av Svenska Akademien är inte unik för detta seminarium. Ett liknande resonemang fördes av dåvarande ständige sekreteraren Sture Allén vid ett symposium 1991, se: The situation of high quality literature: Papers presented at the Swedish Academy
Nobel jubilee symposium, Stockholm, December 5–8 1991 (1991), (red.) Sture Allén,
skräplitteratur och schlagermusik. Detta vurmande för det höglitterära ligger i tiden, och är en viktig del i vår förståelse för hur Nobelpriset och Svenska Akademien idag används i populärkulturen.
När Dolph Lundgren i sitt mellanspel i Melodifestivalen 2010 är på jakt efter ”hotet mot melodifestivalen”, identifierar han i ett avsnitt Svenska Akademien som detta hot. De beskrivs som ”ett hemligt brödraskap” vilka vill ”infiltrera sig in i våra hem och få oss att läsa böcker istället för att kolla på TV”.188 Men hotet visar sig vara tomt, och episoden slutar med att figuren Horace Engdahl förklarar att han minsann älskar schlager och förtjust diggar med i musiken. Det högkul-turella har här skiftat form från något fientligt och skräckinjagande, till en gullig farbror från förr. Och kanske skulle detta kunna tolkas som det slutgiltiga beviset på att den tid vi lever i är i allra högsta grad postmo-dern. Det högkulturella är inte längre ett hot mot populärkulturen: det högkulturella har blivit populärkultur. Nobelpriset i litteratur såsom det används i Karin Alvtegens Skugga synliggör detta med all önskvärd tydlighet, då prisets högkulturella status och populärkulturella förstå-else där fusionerats, blivit omöjliga att skilja åt.
Därmed inte sagt att distinktionen högt/lågt skulle vara stadd i upplösning. Tvärtom vill jag mena – och som jag i denna uppsats tycker mig ha visat – är hierarkin och uppdelningen i högt/lågt, kvalitativt/ populärt, fint/fult, i allra högsta grad närvarande än idag. Det kommer den nog att fortsätta vara. Men det postmoderna får i en bemärkelse sägas vara en realitet, vilket synliggörs genom alla de intertextuella transformationer som vandrar både upp och ned i den hierarkiska kul-turvärlden: Populärkulturen använder sig av det högkulturella i samma omfattning som högkulturen använder sig av det populärkulturella.
188 Melodifestivalen 2010: Deltävling 2 (2010), Stockholm: Sveriges television. Visades ursprungligen: 2010-02-20, kl. 20.00-21.00, SVT1. Klipp tillgängligt via URL: http://www.youtube.com/watch?v=inBPSx13Tbc [2010-03-27]