Sammanfattande svar på uppsatsens frågor

6.1.1 Vad är ”lätt infanteri”?

I en svensk kontext är min uppfattning att ”lätt” i huvudsak är en direktöversättning av det amerikanska begreppet ”light infantry”. Lätt, och som påpekas av Lind, är i huvudsak kopplat till vikt, främst den enskilde soldatens burna utrustning när han väl går i strid, Detta är även något som hanteras relativt omfattande i amerikanska reglementen för infanteri, det vill säga vikten av att uppdragsanpassa utrustning när man går i strid, allt i syfte att uppnå det som Middeldorf trycker på när det gäller framtidens stridsmetoder.

Det moderna stridsfältet kräver en lätt beväpnad, jägarmässigt stridande infanterist. Infanteristen får inte längre vara den med utrustning överlastade packåsnan som snart utmattad inte längre kan handla stridsmässigt .107

Detta innebär enligt min uppfattning att lätt infanteri i en svensk kontext är infanteri, varken mer eller mindre. Det vill säga ett vapen som bygger på mångsidighet och användbarhet. Infanteri handlar i grunden om förmåga att strida till fots, där sättet för hur infanteri strider i stort kan sägas kretsa kring ett antal tidlösa principer. All strid bygger på offensiven som medel för att nå framgång, detta tillsammans med att kunna verka i olika typer av terräng, att på låg nivå kunna utnyttja stridsteknisk skicklighet, att genom initiativ, tempo och kraftsamling nedkämpa motståndaren på slagfältet, att kunna strida i mörker, samt att utnyttja rörelsen som ett vapen i striden för att komma tätt inpå motståndaren och med eld nå avgörande i striden. Alla dessa komponenter är det som karaktäriserar infanterivapnet, då som nu.

107

6.1.2 Vad omfattar idag respektive förbands utbildning i strid till fots?

Utgående från det som enligt undersökningen kan sägas karaktärisera infanteri, kan man generellt säga att studerade förbands utbildning i strid innehåller just dessa komponenter. Den grundläggande soldatutbildningen handlar om den enskilde soldatens/stridsparets förmåga att kunna använda sitt vapen, röra sig och överleva i terrängen, det vill säga de grundläggande förmågor som utgör grunden för ett infanteriförbands stridsförmåga. Tyngdpunkten i förbandens utbildning utgörs av anfallsstriden, från enskild soldat till kompani. Man lägger ungefär lika mycket tid kopplat till olika skeden i utbildningen, detta gäller även den struktur och upplägg hur att genomföra de olika skedena, från grupp till kompani. Fokus i utbildningen ligger på grupp- och plutonsnivån, det vill säga de nivåer som är möjliga att överblicka och leda, och som de facto skapar ett förbands stridsförmåga i denna typen av strid, striden till fots. Samtliga förband genomför utbildning i olika typer av terräng och miljöer, exempelvis skog, bebyggelse och mörker. Här finns dock olika inriktning och prioritering utifrån förbandstyp, när det gäller förmåga i olika delar som kan anses som centrala för ett förband vars kärnförmåga skall vara striden till fots. Exempel på detta är fokus i utbildningen på en viss typ av miljö, att verka i mörker, att strida som kompani samt vilken tyngdpunkt man lägger på den rena skyttestriden, det vill säga att kunna verka utan något annat stöd i striden än förbandets soldater. Således kan man generellt utifrån min undersökning säga att samtliga studerade förbands utbildning omfattar de centrala delarna av vad som karaktäriserar infanteri.

6.1.3 Vilka är de väsentliga likheterna och skillnaderna mellan

markstridsförbandens utbildning i strid till fots och det som utifrån den analyserade litteraturen kan sägas vara karaktäristiskt för s.k. lätt

infanteri?

Finns det då inga skillnader i studerade förbands utbildning i strid och det som kan sägas karaktärisera infanteri. Rent generellt kan sägas att min analys visar på fler likheter än skillnader, detta gäller framförallt förbanden luftburen skvadron och amfibieskyttekompani. De tre mest väsentliga likheterna som jag identifierat i min undersökning och som är giltiga för alla förband är:

1) att anfallsstriden är det som är i fokus i utbildningen

2) att samtliga studerade förband har ett fokus i utbildningen på grupp och plutonsnivån, det vill säga de nivåer som utvecklar stridseffekt och är möjliga att överblicka vid strid till fots

3) hur man genomför försvarsstrid, här kan man konstatera att strid vid lägre förband är relativt lika oavsett om man genomför anfall eller försvarsstrid, det är framförallt syfte och ambition som skiljer

Övergår man till skillnader kan man utifrån underökningen konstatera att dessa i huvudsak är relaterade till lätt mekaniserat kompani. De tre mest väsentliga skillnaderna som jag identifierat i min undersökning är:

1) att lätt mekaniserat kompani har en tydlig tyngdpunkt mot strid i den urbana miljön, detta utgör dock endast en del av vad som kan innefattas i begränsande och svårframkomlig terräng. Infanteriets signum är att kunna verka i all terräng/miljö 2) att tyngdpunkten i lätt mekaniserat kompanis stridsutbildning framförallt är kopplad

till uppsutten strid (vagnstrid) eller avsutten strid med understöd av vagnen. Den renodlade skyttestriden, avsutten strid utan vagnar, hanteras både i styrdokument och i utbildningen relativt begränsat

3) förmågan att genomföra s.k. ”jägarstrid” eller strid med begränsad målsättning, exempelvis anfall genom räd, överfall, eldöverfall samt stridsspaning. Här kan man konstatera att framförallt luftburen skvadron men också amfibieskyttekompaniet har ett högre fokus på denna typ av strid i utbildningen jämfört med lätt mekaniserat kompani. Även denna typ av strid utgör de facto ett av infanterivapnets signum.

Med utgångspunkt i ovanstående kommer jag nu att besvara uppsatsens frågeställning, det vill säga, ges svenska markstridsförband en relevant utbildning i strid till fots i förhållande

till vad som kan sägas karaktärisera s.k. lätt infanteri idag?