Sammanfattning av den historiska översikten

I det ovanstående har det framgått hur de historiska källorna ger en blandad bild av förekomsten i fornkyrkliga gudstjänster och mässor, av moment som vi idag associerar med en nattvardsberedelse (t.ex. syndabekännelse).

Tanken på en särskild beredelse med karaktär av självprövning, ånger och bot som nödvändig före nattvarden vinner insteg under den sena forntiden/ tidig medeltid, varur den enskilda bikten växer fram och utgör villkor för deltagande i nattvarden. Detta hänger samman med en förändrad syn på nattvarden som meddelare av förlåtelsen och en betoning både på den bekännandes ånger och på den av den av prästämbetet formulerade avlösningens betydelse. I den medeltida mässan ingår även ett gemensamt moment av syndabekännelse, men detta betraktas inte som egentlig

nattvardsberedelse men får ändå sin innebörd också i relation till den enskilda bikten såsom nattvardsberedelse för de gudstjänstdeltagare som kommunicerar.

Martin Luther och andra reformatorer pläderar för att bikten inte skall utgöra villkor för nattvarden, samtidigt som dess själavårdande betydelse hävdas. En personlig syndabekännelse i mässan inför nattvarden, utifrån uppriktig ånger och tro på förlåtelsen, anses tillräcklig som förberedelse för

138 Detta diskuteras ingående i följande kapitel.

139

36

nattvarden, utan att för den skull inkluderas i alla reformatoriska mässordningar. I vissa

reformatoriska områden intar man en mindre positiv syn på den enskilda bikten och avskaffar denna, men tillför i gengäld moment i mässan i avsikt att det ska utgöra en tillräcklignattvardsberedelse inom ramen för högmässan. Med tiden återkommer dock en betoning på biktens betydelse för nattvarden, dvs. vikten av en obligatorisk, formell nattvardsberedelse utanför mässan. I Sverige förekommer också motstridiga utvecklingstendenser under reformationen och i dess kölvatten. Med tiden etableras moment som syftar till att utgöra nattvardsberedelse inom

högmässans ram, med olika placering däri, samtidigt som ett slags kollektiv bikt utformas såsom en alternativ form för en frivillig särskild nattvardsberedelse. Det sistnämnda, fristående ”skriftermålet” blir med tiden den dominerande formen för nattvardsberedelse, snarare än enskild bikt som träder i bakgrunden. Under påverkan av luthersk ortodoxi kommer under 1600-talet ett utpräglat botmotiv att dominera skriftermålet, varvid beredelsen inom ramen för högmässan får sin plats fr.a. i dess inledning snarare än efter predikan och präglas starkt av samma botmotiv. Den gemensamma syndabekännelsen efter predikan försvinner successivt varmed kan sägas att kontinuiteten med den medeltida mässan och ev. tidigare bryts i detta avseende. Med tiden blir det fristående skriftermålet dessutom obligatoriskt för den som vill delta i nattvarden, inte olikt den medeltida bikten.

Upplysningsfilosofiska likväl som pietistiska strömningar präglar 1700-talet och får genomslag i 1811 års handbok med en ännu större moralistisk betoning och villkorad avlösning i en även i övrigt liturgiskt utarmad mässordning. Det fristående skriftermålet regleras nu som en självständig

gudstjänst. Trots den vändning mot restaurering av liturgin som äger rum under 1800-talet dröjer det innan det sätter spår i den officiella gudstjänstordningen. Mot bakgrund av en långtgående

nattvardskrisen vill inflytelserika kretsar inom kyrkan få bort kopplingen mellan ett starkt botorienterad skriftermål och en nattvard som fått samma betoning, med hänvisning till reformatoriska tankegångar, medan andra grupper bromsar. Det fristående skriftermålets obligatorium för nattvardsgång rivs upp 1917, men det fristående skriftermålet lever vidare. En lösning blir att foga samman skriftermålet med högmässans inledning, en praxis som införs som alternativ i HB1942 och snart blir den allt dominerande. Den handbok som kommer 1986 har till strukturen kvar samma skriftermål men med ändringar i rubriker och texter för att ge denna beredelse en ny betoning och i mässan söka skapa en syftning på nattvarden och dess motiv. I samma veva slår läronämnden fast att en nattvardsberedelse inte är strikt nödvändig i en svenskkyrklig gudstjänst med nattvard.

Det skeende som sålunda tecknats kan sammanfattas som så att tanken på en särskild beredelse såsom nödvändig för nattvardsgång varit i allt förhärskande i Svenska kyrkan sedan medeltiden. Reformationen i Sverige ändrade inte detta i grunden utan beredelsen bytte snarare skepnad från enskild bikt till en med tiden fristående allmän/gemensam beredelse (”skriftermål”). Den, i den medeltida mässan förekommande gemensamma syndabekännelsen, ville svenska reformatorer behålla och låta utgöra en nattvardsberedelse, men utvidga den som kompensation för moment av kunskapskontroll m.m. som man förlorade genom att bikten föll bort. Det fristående allmänna skriftermålet tar dock överhanden och dess karaktär, som efterhand får en allt starkare botprägel, får sätta sin prägel också på beredelsemoment i mässan, inte minst i dess inledning. Man kan säga att det tränger ut alternativa, historiska former av nattvardsberedelse i mässan. Efterhand är det detta moment som inkorporeras i mässan. Syndabekännelse och avlösning är i Sverige under lång tid en i huvudsak en gemensam, obligatorisk akt med en stark botprägel vilket troligen blir bestämmande för

37

den allmänna uppfattningen om vilken karaktär en beredelse har/ska ha. Som vi kommer att se blir det en uppgift för 1982 års revisionsgrupp och senare års kyrkohandboksgrupper att på olika sätt hantera denna beredelse, om vilken det finns en utbredd uppfattning att den är problematisk.

38