Sammanfattning av respektive artikel

I detta avsnitt kopplas resultatet i respektive artikel tydligt till studiens frågeställningar, (1) den bild av döva/dövhet som nyhetstidningarna har och (2) vilka sociala praktiker som dessa nyhetsdiskurser om döva pekar på. Underfrågorna är hur döva representeras,

huruvida det finns implicita antaganden om döva/dövhet, den roll de får i artikeln, huruvida det förekommer stereotyper, om de framställs som just döva eller även får andra identiteter samt ifall det förekommer diskursiv diskriminering.

- Artikel 1 framställer dövhet som en medicinsk sjukdom och att en ny hörselteknik möjliggör bättre hörsel. Det finns implicita antaganden om dövhet som något dåligt och att alla vill kunna höra. Fokus i artikeln är på dövhet, vilket således objektifierar döva. Dövhet nedvärderas och döva framställs som offer. De exkluderas från artikeln som handlar om dem. Artikeln pekar på assimilering som social praktik för de som får hörselimplantat men att de som inte har hörselimplantat är exkluderade.

- Artikel 2 framställer dövhet som en sjukdom och att döva som får hörselimplantat blir integrerade i samhället för att de kan tala. Teckenspråk ses implicit som bristfälligt jämfört med talet, vilket ger en bild av döva som inte kan tala som utanför samhället för att de då är funktionshindrade. Döva objektifieras, kommer inte till tals och deras dövhet nedvärderas. Det ligger implicit att dövhet avviker från full hörsel som norm. Döva får stereotypen som offer och texten pekar på exkludering för de som endast talar teckenspråk men assimilering för de som får hörselimplantat.

- Artikel 3 framställer döva som en språklig och kulturell minoritet. Döva kommer till tals och utsätts inte för diskursiv diskriminering men deras kultur görs något distanserande från hörandes kultur. Döva framställs inte bara som döva utan även som skådespelare vilket jämställs med de hörande skådespelarna som även nämns som hörande. Artikeln utgår således inte från hörande som norm utan utmanar denna norm genom att istället utgå från två olika språkgrupper – svensktalande och teckenspråkiga. Tonvikten ligger inte på personernas dövhet eller hörsel utan på deras kultur och språk. Artikeln pekar på både inkludering och pluralism som sociala praktiker.

- Artikel 4 framställer döva som en språklig och kulturell minoritet. Det finns implicita antaganden att döv ses som kulturellt. En döv kommer till tals och förutom döv så får hon även andra identiteter. Döva görs något distanserande genom att framställas som de andra. Inga stereotyper förekommer. Artikeln pekar på pluralism som social praktik eftersom döva framställs som den största språkliga minoritetsgruppen i Örebro, men även att de exkluderas ur samhället för att kommunen inte tar hänsyn till dem.

- Artikel 5 framställer den döva skådespelerskan som en skådespelare som talar ett annat språk, vilket tyder på att hon ses tillhöra en språklig och kulturell minoritet. Hon får komma till tals och hennes personlighet framhävs. Det förekommer ingen diskursiv diskriminering och stereotyper om döva utmanas. Döva andrafieras inte heller eftersom inga skillnader mellan döva och hörande betonas. Artikeln pekar på både inkludering och pluralism som sociala praktiker. - Artikel 6 framställer den döva fotografen som döv och teckenspråkig. Hon får

flera identiteter och stort talutrymme. Det förekommer stereotyper om henne kopplat till att hon inte hör och hon görs något distanserad. Samtidigt utmanas stereotyperna genom att det påpekas att dövhet inte är problemet utan att problemet ligger hos allmänheten som inte har kunskap om döva. Det ligger som ett implicit antagande att dövhet avviker från hörsel som norm, men samtidigt ses döva som en språklig minoritet. Artikeln pekar på exkludering, pluralism och inkludering som sociala praktiker.

- Artikel 7 framställer den döva skådespelerskan på ett stereotypt sätt för att hon inte kan höra applåderna. Fördomarna om döva utmanas men artikeln utgår från en hörande världsbild med implicita antaganden att dövas livskvalitet är sämre och med stort fokus på att hon inte kan höra. Skådespelerskan får stereotypen som hjälte. Hennes karriär nedvärderas och döva andrafieras i förhållande till hörande som norm. Artikeln pekar på både exkludering och pluralism som sociala praktiker.

- Artikel 8 har ingen döv källa men framställer döva som en språklig och kulturell minoritet. Dövhet förknippas med teckenspråk. Det trycks inte på skillnader mellan döva och hörande eftersom det påpekas att döva är precis som hörande men att det som skiljer dem åt är språket och kulturen. Även om ingen döv kommer till tals förekommer ingen diskursiv diskriminering om både dövhet och döva eftersom både döva och hörande nomineras vilket tyder på att de behandlas jämlikt. Artikeln pekar på både inkludering och pluralism som sociala praktiker. - Artikel 9 har ingen döv källa men framställer döva och hörande som två åtskilda världar med olika kulturella koder. Den som kommer till tals växte upp med döva föräldrar och han ser sig som kulturellt döv för att han förstår dövas kulturella koder bättre än hörandes kulturella koder. På så sätt utmanas dövhet som en funktionsnedsättning och döva ses som en kulturell grupp. Det förekommer ingen diskursiv diskriminering. Teckenspråk förknippas med

dövhet och det finns mycket bakgrundsinformation som inte tas för givet. Artikeln pekar på pluralism som social praktik genom att döva ses som en egen folkgrupp.

- Artikel 10 framställer döva som en språklig och kulturell minoritet med utgångspunkt i att dövkultur syns mer än någonsin men att detta står i kontrast med vetenskapens syn på dövhet som en sjukdom som kan botas genom hörselimplantat. Döva framställs som en förtryckt minoritet som inte tillåtits använda teckenspråk i närmare hundra år. Både döva och hörande kommer till tals. Det påpekas att det råder strukturell diskriminering och döva får rollen som kämpar. Även om dövas uttryckta intressen citeras är det fortfarande fokus på att de är döva. Artikeln pekar på assimilering, exkludering och pluralism som sociala praktiker.