Sammanfattning
Avhandlingens syfte är att undersöka hur moral genomsyrar det ekonomiska vardagslivet i Havanna på Kuba. Metoden som använts är antropologiskt fältarbete, främst utfört under 8 månader år 2006 bland låg- och medelinkomsttagare. Den teoretiska ansatsen tar i beaktande komplexiteten i vardagslivet och bryter ner binära oppositioner som moral/ekonomi och socialism/kapitalism.De personer jag pratade med under mitt fältarbete upplevde sin ekonomiska situation som tuff och svår. Resurserna var knappa och det fanns inga långsiktiga lösningar på hur man skulle få tag på det man behövde och ville ha. Det resulterade i en djup och allmän känsla av ekonomisk stress som upplevdes som ett stort problem. Stressen ansågs vara ett hot både mot den personliga hälsan och mot ett gott samhällsklimat. I detta sammanhang av knapphet och stress var folk allmänt ovilliga att tala om ’grundläggande’ nödvändigheter och undvek att kalla sig själva ’fattiga’.
Diskurser om grundläggande behov utgår ofta från en biologisk syn på människokroppen och begränsar vissa människors liv till en biologisk överlevnad utan koppling till kulturella föreställningar om vad som behövs för att leva ett ’normalt’ liv som en fullvärdig människa. Personerna jag pratade med motsatte sig sådana begränsningar och insisterade på att vilja leva ett normalt liv i enighet med sina behov, önskemål, drömmar och begär. Ansvaret för uppfyllandet av detta normala liv lade de i hög utsträckning på staten. De förväntande sig inte att staten skulle försörja dem utan att den skulle ge dem möjligheter att försörja sig själva. Att staten misslyckades med detta (bland annat genom allt för låga statliga löner) legitimerade, i mångas ögon, deras involvering i den informella marknaden och deras stöld av statlig egendom. Mina samtalspartners gjorde en stor skillnad mellan att ta saker från staten och att ta saker från andra människor. Eftersom staten betalade
löner som man omöjligt kunde leva ett normalt liv på hade den inte bara skapat behovet av att ta del av den informella markanden utan också misslyckats i sådan grad att det blev moraliskt försvarbart att göra så. För att återvända till oviljan att kalla sig själv fattig analyserar jag det på ett liknande sätt – som ett försök att gå bortom det grundläggande/biologiska och framställa sig själva som fullvärdiga människor. För de personer jag talade med innebar fattigdom ett misslyckande när det gällde att försörja sig själv och sina närstående. Istället såg de sig själva som kapabla, ansvarstagande och moraliska människor som, trots en generaliserad och konstant ekonomisk stress, lyckades bidra till sina hushållsekonomier. Jag kopplar dessa negativa associationer runt begreppet fattig till den symboliska kraften som mat och hunger hade i Havanna. Att få tag på, laga, servera och äta ’bra’ mat var grundläggande handlingar när det gällde att skapa familjer och hushåll, kvinnor och män. Bra mat var nylagad, god, riklig och baserad på ris och bönor. Att inte kunna äta bra mat minst en gång om dagen uppfattades som degraderande, förnedrande och skamligt eftersom mat var så nära kopplat till identitet och moral.
Emiska uppfattningar om hunger kristalliserades i uttrycket ser un muerto de hambre (bokstavligen: vara en utsvulten person). I uttrycket är hunger inte bara ett fysiologiskt behov av mat utan ett sätt att vara. Un muerto de hambre var en person som sökte materiell vinning även i situationer och relationer där man inte borde. Att vara hungrig var att behöva något och att behöva något var farligt eftersom det riskerade att tänja eller upphäva moral och åsidosätta stolthet. Det blev då oförenligt med att vara en fullvärdig människa och något som de personer jag pratade med försökte distansera sig ifrån. “Poverty is not,” skriver Sahlins, “a certain small amount of goods, nor is it just a relation between means and ends; above all it is a relation between people” (Sahlins, 1974, p. 37). Jag menar att citatet inte nödvändigtvis behöver läsas som ett argument för en syn på fattigdom som relativ i meningen att man alltid är fattig i relation till någon som har mer resurser. Istället går det djupare och kopplar fattigdom till socialitet och moral. I Havanna 2006 betydde det att en fattigdomsdiskurs mobiliserade känslor av skam och förnedring. Att vara fattig var att bli sedd som och se sig själv som misslyckad, underlägsen, hungrig och mindre mänsklig. Mitt argument pekar på de politiska implikationerna i att applicera en fattigdomsdiskurs på dagens Havanna. Även Escobar (1995) visar hur en sådan diskurs används i en specifik relation av maktobalans som den riskerer att cementera genom att
avhumanisera de som benämns som fattiga. I fallet Kuba läggs ännu en dimension på detta i och med landets socialistiska ambitioner som går stick i stäv med den nyliberala modell som är hegemonisk i den post-Sovjetiska världen.
Kopplingen mellan fattigdom, socialitet och moral visar också att långt från att vara ”separata sfärer och fientliga världar” (Zelizer, 2005, p. 22) så genomsyrar ekonomi och moral varandra i de värderingar mina samtalspartners gjorde gällande sin levnadsstandard, där förmågan att sörja för sig och de sina är fundamental för att vara en värdig människa.
Inte bara förmågan att försörja sig utan också hur man försörjer sig har med moral att göra. Mer specifikt pekar jag på hur man förhandlar kring den svåra balansen mellan att å ena sidan försörja sig och å andra sidan göra rätt i den informella marknaden. Som konsumenter ansträngde sig folk för att inte bli lurade i denna oreglerade marknad och var särskilt rädda för – och arga över – säljandet att ’dålig mat’ som kunde riskera konsumenters hälsa och liv. När folk genererade en inkomst i den informella markanden var förhandlingarna likartade. Målet var att genomföra ett arbete som var gott i ordets alla bemärkelser: som möjliggjorde att bidra till hushållsekonomi och som överensstämde med moraliska övertygelser.
På grund av låga statliga löner och höga priser för konsumtionsvaror i de icke-subventionerade marknaderna var det svårt, ibland omöjligt, att leva enbart på statliga löner. När folk diversifierade sina inkomstgenererande aktiviteter gav sig många in på den informella marknaden där de använde resurser de hade till sitt förfogande. Inom vad som brukar kallas ’the livelihoods approach’ (se kapitel 5) klassificeras ofta resurser som fysiska (en bil, ett e-mailkonto eller en stor lägenhet i ett attraktivt område), mänskliga (kunskap, färdigheter eller en stark frisk kropp) eller sociala (nätverk för stöd, utbyte och delande av information)124. Jag visar att anställningar borde läggas till denna lista. Anställningar var avgörande för många av de personer jag pratade med, inte så mycket på grund av de löner de gav upphov till utan på grund av andra sätt på vilka de kunde användas: naturaförmåner kunde säljas, gåvor från klienter kunde vara viktiga, deltagande i sociala nätverk kunde vara beroende av anställningar och tillgång till värdefulla varor innebar att man kunde ’få tag’ på dem för eget bruk eller försäljning. Anställningar kunde också innebära status, professionell tillfredsställelse och säkerhet: anställningstrygghet, socialförsäkring och sist men inte minst en legitim sysselsättning i polisens och de olika partiorganisationernas ögon. Statliga anställningar var, med andra ord, lång ifrån oviktiga trots de dåliga
124 Finansiella resurser och naturresurser brukar också räknas in men är inte relevanta i relation till mitt etnografiska material.
lönerna de gav upphov till och kunde många gånger agera som en resurs i sig själv. Vi ska med andra ord inte avfärda statlig anställning och vara försiktiga när vi hyllar den informella ekonomin.
Detta fokus på resurser reproducerar en syn på människor som rationella kalkylerande individer. När folk utformade sina inkomstgenererande aktiviteter i den informella marknaden var de, så klart, angelägna om att göra vinst och räknade noga ut det bästa sättet att göra så. Samtidigt skapade bristen på lagar och regler ett vakum som fylldes av vardagliga förhandlingar och en moralisk oro över var gränsen borde dras mellan intelligent kalkylerande och omoraliskt lurendrejeri. Jag visar på komplexiteten i synen på bedrägeri i den informella marknaden. Uttryck som tener chispa, ser avispado, estar a la viva och inventar syftade på förmågan att göra intelligenta beräkningar vilket krävdes av en god entreprenör i den informella marknaden. Det handlade om att vara kreativ, flexibel, modig och beslutsam – allt för att se och dra nytta av möjligheter för materiell vinning som kunde uppstå oväntat. Det hade också att göra med att inte låta någon lura eller utnyttja dig. Alla dessa egenskaper sågs visserligen som positiva och dessutom typiska för havannabor men samtidigt innehöll de en ton av bitterhet och oro.
Bitterheten kom av det faktum att behovet av att ha dessa förmågor i sig hade att göra med en problematisk situation av materiell brist och djup ekonomisk stress. Informalitet sågs, med andra ord, som ett problem i sig. Oron hade att göra med en rädsla för att entreprenörsandan som fångas av de ovanstående uttrycken riskerar att löpa amok utan att begränsas av sociala och moraliska plikter. Som redan nämnts är gränsen hårfin mellan att få ut så mycket som möjligt av en transaktion och att luras. För att hålla sig på rätt sida om denna gräns bör, menade mina samtalspartners, vinstmaximering aldrig helt frånkopplas moraliska och sociala överväganden.
Då jag tittat närmare på mellanmänskliga relationer och transaktioner har jag använt uttrycket relationellt arbete (relational work) myntat av Zelizer (2005). Relationellt arbete utförs för att på ett korrekt sätt definiera och kommunicera specifika relationers natur. Mer specifikt tittar jag på hur sammanflätandet av intimitet och ekonomi förhandlas i ett sammanhang där ekonomiska transaktioner och utbyten är nödvändiga för att skapa och upprätthålla relationer och där det samtidigt finns ett ideal att kärlek ska vara fri från materiella intressen. När det kommer till vänner, dejtande par och vårdpersonal (som enligt Zelizers definition har en nära/intim relation till sina
patienter) handlar relationellt arbete i Havanna ofta om intentioner. Berättelser om fria gåvor och ömsesidig hjälp är viktiga här och mycket arbete ägnas åt att definiera och uttrycka intentioner som fria från ekonomiska intressen. Det står klart att dessa relationer inte borde ingås för att tjäna någonting materiellt på dem samtidigt som materiellt utbyte är absolut centralt i relationerna.
När det kommer till relativt nyblivna par förändras relationen över tid när nya förväntningar byggs upp inom och runt paret. Könade förväntningar och en könad ansvarsfördelning i relation till hushållsekonomin skiftar med tiden fokus från intentioner till rättigheter och skyldigheter. Rättigheter och skyldigheter är, i själva verket, fokus för det relationella arbetet mellan släktingar. Emiska föreställningar om kärlek som en självklar del av släktskapsband, speciellt banden som löper mellan en mor och hennes barn, förskjuter fokus från intentioner. Kärlek tas för given och ett utrymme för mer explicita krav på släktingars ekonomiska resurser öppnas genom föreställningar om rättigheter och skyldigheter. I och med att det kubanska samhället blir mer och mer differentierat och kontakten med människor som lever i andra delar av världen (kubanska migranter och turister) ökar, intensifieras och expanderar det relationella arbetet. Så länge som människor har lika mycket (eller lite) att tjäna på en relation flyter allt på och frågor om intentioner, rättigheter och krav blir aldrig så tillspetsade och akuta som när parterna i relationen har helt olika ekonomiska förutsättningar och där en har mycket mer att vinna (eller förlora) än den andre.
Moral genomsyrade med andra ord det ekonomiska vardagslivet när människor talade om sin levnadsstandard, när de formulerade sina förväntningar på staten och på varandra och, till sist, när de utformade olika inkomstgenererande aktiviteter. Jag pekar på hur viktigt det kan vara med rationellt ekonomiskt kalkylerande men betonar också den oro som detta kalkylerande ger upphov till.