Under arbetets gång har vi trängt in i de olika begreppen och fått en större förståelse. Vi lyckades med att hitta specialpedagoger som vi tyckte tänkte utanför det ”traditionella ramarna”. Samspelet i intervjuerna kändes bra. Vi blev kritisk granskade av en del och många ställde sig undrande till en del av våra frågor. Detta fick oss att inse att vissa frågor som vi ställde inte var tillräckligt tydliga. Men då vi i vårt val av metod hade bestämt oss för att ha en
halvstrukturerad intervju som tillät följdfrågor från både oss och respondenterna blev de ett givande samspel.
Vilka hjälpmedel man använde sig av för att förbättra studietekniken var många. De visade sig att de mesta vi gör i skolan handlar om studieteknik. Där kan både minnesträning och arbetet kring inlärningsstilar räknas in. Det var därför vi tyckte att titeln ”Nästan allt man gör är studieteknik” kändes så passande. Hjälpmedel vad det gäller inlärningsstilar var det svårt att hitta exempel på. Någon av de skolor vi besökte hade utvecklat en egen metod med ett översikts schema som beskrev elevens inlärningsstil. Materialet kändes inte förankrat hos personalen vilket gör att vi ifrågasätter syftet med detta hjälpmedel. Generellt var vår uppfattning att alla arbetade utifrån olika inlärningsstilar utan att
egentligen ha någon större kännedom om vilka de olika metoderna var. Så som vi studerat och beskrivit i vår litteraturgenomgång gjorde att vi upplevde de som att vi var mer pålästa i ämnet än våra respondenter. Eftersom vi själva utbildades till pedagoger under senare 80 tal, då Gardner (1983) myntade begreppet
”multipla intelligenser”, som från början beskrevs som de sju intelligenserna, var vi trångsynta nog att anta att alla pedagoger var bekanta med hans tankar. När vi sedan sökte vidare blev vi bekanta med Boström & Wallenberg (1997) som guidar oss vidare in på ett område som även det berör elevers inlärning. De flesta av våra respondenter hade vaga kunskaper kring inlärningsstilar men ingen gedigen kunskap som vi kunde koppla till vår litteratur. Visst hade de flesta hört talas om Howard Gardner men långt ifrån alla kunde referera till hans idéer och modeller. Inte heller kunde de referera till någon annan litteratur eller undersökning. De flesta respondenterna hade ingen uppfattning om att det fanns flera olika modeller som handlade om inlärningsstilar utan vi fick känslan av att inlärningsstilar har varit på det pedagogiska ”modet” och därmed inte blivit tillräckligt förankrat som metod. De närmaste är Bandler& Grindlers VAK- modell som beskrivs i Bostöm & Walenberg (1997). I en vidare diskussion kan man ju fråga sig hur viktigt det är att kartlägga elevers olika inlärningsstilar.Som
en respondent uttryckte det:
Vi går inte in och analyserar inlärningsstilar. Det finns ju program där man kan göra det men jag är inte säker på att de alltid är så viktigt.
Något som Boström & Wallenberg(1997) tar upp känner vi dock igen från våra respondenters svar. Boström& Wallenberg (1997,s.80)
För en lärare är det av största vikt att kunna granska sin egen arbetsstil och undervisningsstil
Detta känns som en viktig bit i det hela att reflektera över sig själv som lärare. Kanske viktigare än att veta vem som tagit fram den modellen som man
använder. Men i Boström & Wallenberg bok finns en enkel modell som säkert de flesta lätt skulle kunna ta till sig och använda.
När det gäller minnesträning återkom respondenterna till betydelsen av utantill inlärning. Många talade varmt om sina egna erfarenheter av rabblandet av enkla språkleksramsor till mer avancerade siffersekvenser. Månson Bergqvist (2005, s. 28,29)
Forskarna har också konstaterat att det är lättare att hålla flera enheter aktivt i
korttiddsminnet om de grupperas… Det är rätt självklart. …..Det är lättare att minnas ett telefonnummer som ser ut så här 712 98 36 än ett som ser ut så här: 7 1 2 9 8 3 6 .
Det gjordes också återkopplingar till den gamla skolans utantillinlärning av t.ex. psalmverser. Om detta skriver Adler och Holmgren( 2000,s 50)
Betydelsen av att tidigt träna minnets spännvidd skall dock inte underskattas. Här utgjorde utantillinlärning av psalmverser en viktig del för de äldre generationerna medan de yngre framförallt tränar detta minne via ramsor och sånger. Tidig träning av
minnesspännvidden ger utrymme för lagring av den kunskap som skall komma längre fram i livet
Intresset för minnesträningens betydelse är stort. Vi stötte på respondenter som kände sig lurade av föreläsningar som marknadsför sig med att de verkar ha hittat lösningen på hela problemet. I slutänden hade mer än en föreläsning avslutats med att marknadsföra dyra datorprogram.
Det kändes som om föreläsningen var sponsrad och att den föreläsande forskaren fick anslag av dator företaget. Då var det svårt för mig att ta forskningen på allvar
Något som slår oss när vi läst olika litteratur och intervjuat våra
specialpedagoger är hur pedagogiska tankar som kan vara 100 år gamla känns förvånansvärt moderna. Kylemart & Winther (1999) talar om detta i sitt
studiematerial. Det känns som om lärare av någon anledning inte tar till sig ny forskning på ett speciellt effektivt snabbt sätt. Ska det verkligen ta hundra år för vissa idéer innan de börjar gälla? Varför är det så?
I skolan har det inte hänt så mycket på många år mycket tror jag för att vi aldrig pratar pedagogik. Alltså det är ju så det blir mer att vi pratar om enskilda elever och grupper som inte fungerar. Det är mest
brandkårsutryckningar och omplåstring det är ju ingen linje i det hela. Vi körde igång ett pedagogiskt kafé i en annan kommun jag arbetade i men det självdog för det var ingen som kom till slut. Många tyckte att de inte orkade med så var det till slut bara några stycken kvar. Det skulle istället vara inlagt på schemat varje vecka. Jag vet på skolor där man kört igång med
handledningsgrupper där man diskuterar sådana här saker.
Ny forskning har svårt att riktigt nå fram pga. av tidsbrist. Detta var något som alla tog upp som ett problem. Den pedagogiska kreativiteten störs av alla krav och allt vi ska utföra. Skolornas arbete kring vissa områden känns tungt som t.ex. datorer som inte kan användas på de sättet pedagoger vill. Den pedagogiska flexibiliteten på kommunala skolor blir mindre även om många av pedagogerna är mycket kreativa och engagerade. De ger upp efter ett tag. Privata skolor verkar har ett mer flexibelt arbetssätt och möjlighet till att påverka sin
verksamhet. Där finns istället andra problem som t.ex. föräldrar som lägger sig i verksamheten och undervisningen i större utsträckning.
Misstänksamheten kring att skolorna inte uppfyller kraven är större bland aktiva föräldrar, föräldrar som aktivt sökt sig till en privatskola
Vi pedagoger kanske skulle behöva hjälp på traven med att pröva nya metoder och idéer som forskningsresultat har visat. Vi som arbetar med utbildning inom skolan kanske ska titta på andra branscher och lära oss av dem. Det skulle vara omöjligt för en läkare att operera en blindtarm som man gjorde det för femtio år sedan. Där utbildar man och tränar människor i det senaste inom
forskningsvärlden. I skolvärlden verkar det gå hur bra som helst att inte ta till sig något nytt under hela sin yrkesverksamma tid. Vi har trevligt nog stött på ett antal undantag som verkligen intresserade sig för nyheter inom hjärnforskningen bland annat. Tyvärr uppfattas mycket forskningstext som svår forcerad och många föredrar sammanfattande föredrag av någon föreläsare på en studiedag. Vi vet säkert alla hur upprymd man kan vara efter en bra studiedag då man fått många nya idéer. Problemet är bara när dessa idéer ska förverkligas då kommer vardagens stress och sätter käppar i hjulet för detta. Vi anser att pedagoger
skulle behöva åka på ”träningsläger” kontinuerligt. Där olika nya metoder kunde arbetas in med hjälp av alla dessa kunniga forskare som arbetat med nya idéer under många år. Forskare kan ju enligt oss ha en tendens att bara leva i sin forskarvärld och skulle säkert berikas av en koppling till de personer som deras forskning är syftad att hjälpa.
Frågor som rör barns utveckling och utbildning har även ekonomiska aspekter. Enligt Ingvar (2006) finns det ekonomiska aspekter på bristande förståelse av hjärnan. Ingvar(2006, s.1)
Hjärnsjukdomarna medför stort lidande och tar en avsevärd andel av samhällets sjuk- och omsorgsomkostnader. Utvecklingen av den
terapeutiska arsenalen begränsas av vår bristande förståelse för hur hjärnan är organiserad.
För varje barn som vi misslyckas med kostar det samhället miljoner kronor och ovärderligt själsligt lidande. Det är därför väldigt viktigt att föra fram sätt som får barn att lyckas både skolmässigt och själsligt. Därför handlar detta arbete inte bara om olika metoder som får barn att bli bättre i skolan och klara godkända betyg. Det handlar om så mycket mer. Alla personer vi talade med kunde nämna ett antal personer som de ”räddat”. De vittnar om hur små ögon blick med socialsamvaro kan betyda hela skillnaden för vissa som kan gå vidare i livet med en självkänsla som är avgörande för hur det ska gå i deras liv. Detta menar vi har stora ekonomiska vinster att hämta om pedagoger överlag arbetade målmedvetet med detta. Många pedagoger har detta som en personlighet men det skulle pratas mer om hur betydelsefullt empatisk förmåga hos pedagoger är. Vi anser följaktligen att vi belyst och beskrivit delar av det material vi fått
presenterat för oss av våra respondenter. Vi har valt att presentera det material som vi anset intressant. Troligtvis och förhoppningsvis finns det ännu mer material där ute som kan vara till gagn för elever i svårigheter. I resultatet valde vi att presentera svaren på respondenternas frågor med en modell som enligt det flesta av våra respondenter ansågs vara en bra metod till inlärning, nämligen tankekartor även kallade ”mindmaps”. Vi är medvetna om att denna modell inte passar alla därför har vi även valt att koppla en liten text till varje bild. Vår förhoppning är att så många som möjligt som intresserar sig för att vara aktiva i att utarbeta en plan på hur vi bygger en skola där vi alla kan få plats, kan hitta nya vägar att fortsätta sitt arbete.
Vi har kanske inte hittat så många nya vägar som bygger en skola för alla. Men de finns fortfarande ny spännande forskning som bara väntar på att vi ska hinna ta del av den. Vi måste stå på oss i vår roll som specialpedagoger att kräva av våra arbetsledare och ansvariga politiker att vi ska få tiden och resurserna till att ta del av aktuell forskning. När vi för tre år sedan började på denna utbildning fokuserade vi mycket på att lära oss om olika metoder som skulle kunna fungera som ett ”magiskt trollspö”. Under utbildningens gång och framförallt under detta arbetes sammanställning har vi kommit fram till att det inte finns enskilda metoder eller vägar till en skola som är till för alla. Mycket ligger i den enskilda pedagogens förhållningssätt och förmåga att möta varje individ som den är.
Om man ska förstå inlärning måste man hela tiden komma ihåg att inlärning och motivation är olösligt sammanvävda. Inlärning måste därför ses i skenet av skolans och närmiljöns sociala och kulturella ramar. Nyckeln till
elevernas inlärningsprocess hittar man inte i en enkel inlärningsformel. Mer sannolikt är att nyckeln ligger i en förståelse för hela det sociala samspel som fyller elevens värld (Imsen, 1988, s 220)