I den här studien står samverkan avseende barn med funktionsned- sättning som lever i familjer med sociala problem i fokus. Studien handlar om socialtjänstens förmåga att stödja barn med funktions- nedsättning som har behov av stöd både från Individ- och familje- omsorgens barn- och ungdomsenheter och enheter för personer med funktionsnedsättning. Studien utgår från tidigare forskning och professionellas erfarenheter som pekar på att samverkan kan vara svårt. Samverkansproblemen bekräftas också i denna studie. Sociala verksamheter kräver stora inslag av situationsanpassning. För de professionella inom Individ- och familjeomsorgens barn- och ungdomsenheter och enheter för personer med funktionsned- sättning handlar arbetet om att kunna hantera situationer som kan se mycket olika ut beroende på att de möter individer som är olika, med olika förutsättningar och problem. Resultatet för klienten beror i hög grad på vilken förmåga de professionella har att anpassa sitt agerande till den specifika situationen, att möta klienten på rätt sätt och med rätt åtgärder (Grell m fl. 2016; Svensson m fl. 2008). Vår studie visar att det är många faktorer som påverkar barnens möjligheter att få det stöd och den hjälp de behöver. De profession- ella agerar inom vissa ramar. I den lokala praktiken måste de för- hålla sig till olika faktorer som påverkar det egna handlingsutrym- met och förutsättningarna för att samverka. I rapporten har vi tagit upp några av dem, t ex lagstiftning, ekonomi och administrativa indelningar, kunskaps- och förklaringsmodeller, normer och praxis, liksom ansvar och befogenheter. För de professionella innebär det att balansera mellan många olika värden (Fernler 2012).
Det yttersta syftet med den samverkan som berörs i den här studien är att parterna gemensamt ska kunna ge barn med funktionsned- sättning den hjälp och stöd de behöver. Vi kan konstatera att det funnits en önskan och vilja att samverka i de två vinjetter som fo- kusgrupperna fått ta del av, men vi har också sett att det inte alltid varit självklart att ta kontakt med varandra.
De erfarenheter som togs upp i intervjuerna visar en stor spännvidd både vad gäller svårigheter och möjligheter. I vissa kommuner fö- refaller hindren mycket stora och sätter i det närmaste stopp för ett smidigt samarbete kring ärenden där någon av enheterna ser behov av samarbete. I andra kommuner beskrivs vissa hinder, men att man hittat vägar att trots det samarbeta, antingen informellt eller mer eller mindre formaliserat.
En lång rad hinder i fråga om samverkan kan listas. I fokusgrup- perna framkommer att det ofta saknas ett aktivt ställningstagande från olika ledningsnivåer för samverkan. Även om det finns över- enskommelser om samverkan så tycks de inte skapa reella förut- sättningar för att samverka. I diskussionerna beskrivs motsägelse- fulla signaler vad gäller samverkan. I flera grupper tar man upp det man upplever som en motsättning mellan samverkan och ekonomi. Samverkan sker utifrån ekonomiska överväganden, inte behov, vilket leder till resonemang om vems ansvar ett ärende är och att man försöker ”kuppa in” eller skjuta över ärenden (och kostnader) på varandra istället för att finna gemensamma lösningar.
I vissa kommuner finns fora för ärenden där båda parter bör vara involverade, i andra uppger man att det finns en önskan och ambit- ion att skapa detta utrymme. Likväl tycks det finnas svårigheter att få till stånd återkommande formaliserade träffar i flera kommuner. Det förekommer exempel på att sådana initiativ startats men blivit kortvariga eller att de runnit ut i sanden.
Fokusgruppsdeltagarna beskriver hur bristande kunskap och förstå- else för varandras uppdrag och lagutrymme förhindrar samverkan. Okunskap kan även skapa orealistiska förväntningar och misstro. Av fokusgrupperna framgår också att samverkan i hög utsträckning förefaller vara personbunden. Att förlita sig på personkännedom gör samverkan sårbar. Personkännedom är en färskvara, och när personal man haft kontakt med slutar försvinner också en väg in i den andra organisationen.
En stor del av dessa hinder kan härledas till att det saknas grund- läggande förutsättningar för att samverka. Forskning har pekat på att då strukturella förutsättningar, styrning och tydliga mål för samverkan är bristfällig tenderar samverkan att bli personbunden och kortvarig (Danermark 2000, Myndigheten för skolutveckling m
fl 2007). Detta samband är märkbart i fokusgrupperna där såväl styrning som struktur för samverkan många gånger är svag.
Men det finns också undantag, två kommuner där fokusgrupperna upplever att samverkan fungerar bra. De framgångsfaktorer som framkommer är på många sätt en avspegling av de hinder som ta- gits upp i samband med beskrivningen av svårigheterna att få till stånd samverkan. I båda kommunerna prioriterar ledningen aktivt samverkan, och ser på olika sätt till att möjliggöra gemensamma ekonomiska lösningar. Här betonas tillit och kunskap om varandras arbete, gemensam information till föräldrar och lätta kontaktvägar för att kunna fråga varandra om råd. Gemensamt är också att per- sonella faktorer och professionella gränser inte på samma sätt tycks stå i vägen för det som grupperna beskriver som målet med sam- verkan: att hjälpa individen. I båda kommunerna beskriver fokus- gruppsdeltagarna upplevelsen att man kompletterar varandra, och tar kontakt med varandra för att gemensamt hitta bästa lösningen för klienten, inte för att bli av med ett ärende. På olika vägar har man skapat förutsättningar för att överbrygga hinder för samver- kan: Genom den täta naturliga kontakten och personkännedom som möjliggörs av småskaligheten i den lilla kommunen, och den for- maliserade samverkansmodellen i den stora kommunen, där bl a ansvars- och budgetfrågor klargjorts liksom återkommande insatser för att öka kunskapen om varandras verksamheter genomförts. Det har bidragit till att man inte längre behöver fokusera på gränsdrag- ningsfrågor. Det i sin tur tycks göra att man lättare kan vara kreativ och hålla klientens behov i centrum.
Utifrån fokusgruppsdiskussionerna förefaller det som att de ökade kontakterna mellan enheterna för barn och unga respektive perso- ner med funktionsnedsättning leder till större tydlighet om vad som är möjligt att samarbeta om, varför man ska göra det och vad var och en kan bidra med. Det blir också tydligare vad som saknas i termer av insatser som svarar mot behov. Ett upparbetat samarbete som bygger på god kännedom om varandra och rutiner för när och hur man samverkar ger en bättre helhetsbild och stimulerar gemen- samma diskussioner om möjliga lösningar. Därmed ökar också kvaliteten på insatser och stöd. Men samverkan i sig löser inte alla svårigheter när det gäller att utforma hjälp och stöd som svarar mot de behov som barnen i denna studie har. Samverkan löser till ex- empel inte avsaknaden av adekvata insatser och resursbrist. Det
framkommer även av diskussionerna att vissa av de lösningar som klienterna har behov av inte heller är förenliga med befintliga re- gelverk.