5 Analys
5.7 Sammanfattning
Den omvärldsförändring som skedde i och med Berlinmurens fall, och upplösning av Warszawapakten tillsammans med civil teknikutvecklingen har alla bidragit till en nöd- vändig och övergripande förändring som vi sett fram till i dag inom Försvarsmakten. Som tidigare beskrivits visar empirin på att det var Försvarsmakten som initierade och drev frå- gan om ett nätverksbaserat försvar med den inriktning som vi ser idag.
Försvarsmakten tog själv på sig rollen som analytiker och valde att själv strukturera pro- blemet i problemfasen. Det har inte framkommit att den politiska sidan ifrågasatt detta vil- ket måste tolkas som ett godkännande att Försvarsmakten tog på sig ledartröjan redan i den inledande delen av projektet. Detta ledde till att Försvarsmakten i de senare faserna tvinga- des erhålla muntliga erkännanden från huvudman, försvarsministern, i syfte att kunna eller snarare våga fortsätta processen. Det normala hade, enligt Premfors, varit att Försvarsde- partementet identifierat problemet och Försvarsmakten strukturerat detsamma. En annan naturlig del, om Försvarsdepartementet varit med i processen från början, hade varit att definiera mål, medel och resurser över tiden. Avsaknad av flera alternativ skapade även det en situation som blev alltmer svårhanterad efterhand som processen fortskred. Både För- svarsmakten och Försvarsdepartementet blev mer och mer låsta till det ”enda” presenterade alternativet. Försvarsmakten hamnade i en roll där det inte enbart gällde att rekommendera utan framförallt övertyga den samlade politiska majoriteten. Det går inte att utesluta före- komst av personlig prestige då det framkommit att enstaka personer haft mycket stort in- flytande vid utveckling av konceptet. Detta har främst gått att urskilja när det gäller enskil- da personers möten och föredragningar för såväl den politiska som för den militära högsta ledningen.
Inledningsvis drevs dessa initiativ och frågor främst av personligt motiverade och engage- rade personer samt mindre arbetsgrupper inom HKV. Dessa personer hade i sin tur haft mycket nära kontakt med ÖB vilket bidrog till viss form av exklusivitet. Försvarsmakten valde tidigt att presentera underlag för försvarsminister och statssekreterare. Empirin påvi- sar att de inledande presentationerna för försvarsministern skedde med sanktion från ÖB då han inte personligen var närvarande. Försvarsmakten valde att inte använda ÖB i denna inledande föredragning för att presentera ett första förslag till koncept. Att Försvarsmakten hade ÖB som reserv, om det skulle bli problem vid presentationen av den nya ”idén" för den politiska ledningen på Försvarsdepartementet, kan enbart ses som en försiktighetsåt- gärd från Försvarsmaktens sida. Denna försiktighet kan bero på att Försvarsdepartementet och Försvarsmakten inte genomfört någon grundligare problemanalys. Avsaknad av mål och medel har allt tydligare framkommit under arbetet med denna uppsats. Detta visar sig med all tydlighet i de sammanställda intervjuer som redovisats för läsaren
Det skall, enligt Premfors, vara enkelt att välja alternativ för rekommendation då man kopplar samman mål och genererade alternativ. Vad som framkom och som kan vara en förklaring till att Försvarsmakten endast presenterade ett alternativ i rekommendationsfa- sen, är brister i den inledande delen av processen. Det saknades entydiga och klara mål, klar distinktion mellan mål och medel samt otillräcklig vetskap om konsekvenser för aktu- ellt alternativ. Avsaknad av ovanstående ledde till att Försvarsdepartementet agerade efter en modell som Premfors kallar för begränsad rationalitet. Huvudmannens begränsade för- måga till att fatta rationella beslut byggde på brister i att övergripa och förstå konsekvenser kopplat till målsättning och de medel som fanns till förfogande. Eftersom man redan in- ledningsvis skapat en situation där det inte funnits en klar och tydlig agenda med mål och medel skapade huvudmannen en form av tillfredställelse, både för egen del och för För-
svarsmakten, genom informella godkännande vid redovisningar följt av små informella beslut fram till de två riksdagsbesluten 1999 och 2000.
En respondent ifrågasatte det ”revolutionerande” med att använda sig av RMA för att ”koppla samman” Försvarsmakten och dess försvarsgrenar. För en utomstående kan det säkert ses som förvånande att Försvarsmakten i slutet på 1990-talet, inte lyckats skapa led- ningsorganisationer och sammansatta förband, från olika försvarsgrenar, som kan samver- ka med varandra för att lösa ställda uppgifter. Samma respondent framhöll att det skulle vara en svensk variant av NBF anpassad för svenska förhållanden om detta skulle vara aktuellt. En respondent sade att det amerikanska RMA-konceptet var för stort och obegrip- ligt, men att ett ”svenskt-NBF” var fullt av möjligheter. Diskussionen om att ett ”svenskt NBF-konceptet” borde vara mer samhällsinriktat och att övriga totalförsvarsmyndigheter borde medverka i större omfattning var en annan intressant synpunkt. Respondenten nämnde även att det inte skulle vara aktuellt att acceptera ett förslag till koncept som inte var kompatibelt med övriga totalförsvarsmyndigheter. Respondenten implicerade att det skulle vara Försvarsmaktens roll och skyldighet att säkerställa att NBF-konceptet även skulle kunna användas inom övriga Totalförsvarsmyndigheter. Tanken är god men det är ytterst ett ansvar som Försvarsdepartementet måsta samordna och styra inom de myndig- heter som lyder under departementet. Uppsatsen kan inte påvisa att det inom Försvarsde- partementet funnits tankar kring detta resonemang. Detta visar ännu en gång på brister i processens inledning då man inte strukturerat detta på ett tillfredställande sätt. Hade man valt att diskutera detta utifrån en bredare syn kunde man kanske ha förutsett samhällets behov i stort.
Empirin har påvisat att de viktigaste inofficiella händelser och beslut som lett fram till da- gens NBF-koncept har inträffat i olika skeden. För det första beskrevs mötet med Owens som viktigt initialt i processen. De kontakter som togs och den nyfikenhet som väcktes bidrog i allra högsta grad till den fortsatta utvecklingen av konceptet. För det andra be- skrevs vilja och förmåga till att avsätta medel för inledande studier som viktigt. Detta skedde under ÖB Ove Wiktorins tid samtidigt som ”svarta hål” debatten på gick. För det tredje har empirin påvisat vikten av att försvarsministern var positiv till den första redovis- ning som Försvarsmakten genomförde gällande ett RMA-koncept. Detta muntliga godkän- nande innebar att processen kunde fortsätta inom HKV med fortsatta studier och utveck- ling av konceptet.
De viktiga officiella underlag och beslut som nämndes av respondenterna är för det första ”19 maj underlaget” då detta var första gången Försvarsmakten använde sig av spårbar- hetsmodellen och utvecklade målbild 2010 samt RMA-vision med ledning – information – verkan. För det andra ses Riksdagsbeslutet 1999 som avhandlade ominriktningen och att det inte fanns något reellt hot inom de närmsta tio åren som viktigt. Riksdagsbeslutet 2000 som avhandlade grundorganisationen och insatsorganisationens utveckling var också vik- tigt för att skapa en helhet i den övergripande försvarsreformen. Försvarsbeslut 2001 är det tredje officiellt viktiga beslutet då riksdagen fattar beslut om förändringsprocessen från ett invasionsförsvar till ett nätverksbaserat insatsförsvar, ominriktning mot ett svenskt NBF påbörjas.