Sammanfattning och diskussion av teori

Förändringen av biblioteket sker på flera plan. Dels genom teknisk utveckling och nya mediaformer, dels genom en förändrad kultursyn.

Begreppet kanon ställer flera frågor på sin spets. Vad anser vi som centralt i vår kultur? Vad är kulturarv? Det pågår en kamp me llan olika intressen. Begreppen kanon och kulturarv är inne- respektive uteslutande. Framför allt finns två inriktningar. I den ena förespråkas en högkulturell kultursyn. I den andra förespråkas en bredare kultursyn. I båda betonas arv. Det handlar om vilkas kultur som anses normativ, eftersom kanonisering är en form av upphöjning till ”allas kultur”.

Implicit i bibliotekens utsagor om basutbud o.s.v. ligger en föreställning att man kan beskriva någon form av verklighet med sin skivsamling. Oavsett om man kallar denna verklighet för kulturarv, klassiker, gemensamt urval, bas/grundutbud eller bildningsutbud är urvalet på något sätt normativt. Olika genrer, stilar, verk, musiker, kompositörer o.s.v. kommer av någon anledning att betraktas som centrala respektive perifera. Jag menar att man väljer vad man ska förhålla sig till när man gör urval. Vad ska man spegla? Man skulle ju också kunna välja att utgå från skivmarknaden, det lokala musiklivet eller någon annan faktor. Frågan om kanonisering av fonogram i musikbibliotekssammanhang rymmer två delfrågor: Vilka skivor kan sägas ha uppnått klassikerstatus, dvs. har kanoniserats? Vilka av dessa betraktas av biblioteken som obligatoriska, självklara och/eller centrala?

Kanonbegreppet kan definieras som en moralisk, andlig eller samhällelig kraft. Kritiken mot kanonbildning består i att den utnyttjas av enskilda intressen, vilket tar sig uttryck i snobberi och social elitism. Men framväxten av en musikalisk kanon kan också ses som en historisk utveckling, ett kont inuerligt förvaltande av en tradition som utvecklar och understödjer skapandet av god, konstnärlig musik.

I Taljas beskrivning av det allmänna bildningsutbudet finns en beröringspunkt till det Weber kallar den spelade kanon. Båda dessa utgör en form av auktoritativa eller normativa källor i musiksammanhang. De sägs beskriva vad som är god musik och vad som kan vara viktigt att känna till i musikhistorien. Den spelade kanon tar sig uttryck i standardrepertoarer, dvs. den har

81 Citron 1993, s 2.

82 Citron 1993, s 3.

83 Citron1993, s 16-17.

32

inflytande över vilka verk som uppförs på scener. Det allmänna bildningsutbudet är en diskurs som utgår från en kanonberättelse och har inflytande över musikbibliotekets bestånd.

Det allmänna bildningsutbudet står för en högkulturell kulturuppfattning. Men om alla musikstilar har sin egen kanon, kan man tala om kanonbildning också i den andra – det alternativa utbudet och kanske t.o.m. i den tredje – det efterfrågestyrda utbudet. Taljas tre tolkningsmodeller rymmer tre olika verklighetsbeskrivningar, vilka också kan betraktas som olika underlag för kanonbildning. I den kulturuppfattning som ligger till grund för det som Sanna Talja kallar det alternativa utbudet utgår man från att de flesta människor följer minsta motståndets lag, att människan är offer för marknadskrafterna.

Uppfattningen av vad som kan definieras som god musik förändras ständigt. Gustavsson menar att omtolkningen av kulturarvet beror på en normförändring.⁸⁴ Frågan är när vi kan tala om omtolkning och upptagning i kanon. Är denna normförändring detsamma som en upptagning i kanon eller finns det fler aspekter att ta hänsyn till?

I ett referat av Taljas studier uttryckte musikbibliotekarien Stefan Wistrand tanken att de flesta bibliotekarier kanske känner igen sig i den andra kategorin – det alternativa utbudet.⁸⁵ Hur antagandet stämmer överens med verkligheten kan vi lämna därhän, men jag vill ha det i åtanke när jag går vidare. Frågan är ytterst: Vilken kulturuppfattning har vi och vilken verklighet placerar vi in oss själva i?

Vilken kultursyn man har är en faktor som i hög grad påverkar mediaurvalet och verksamhetens inriktning. Ett vanligt sätt att betrakta biblioteken är som en slags litterär – i vårt fall musikalisk – skattkammare. Bibliotekarien här är en kunnig person som förmedlar ett arv. Ett problem med den här tolkningen är att den utgår från att vi alla har ett gemensamt kulturarv. Ett annat är att hela verksamheten baseras på argument i stil med att ”man blir en bättre person av att läsa” – argument som kanske inte alla människor kan identifiera sig med. De frågor som aktualiseras i diskussionen om det mångkulturella samhället är inte nya. Sverige har länge haft flera etniska, religiösa och språkliga minoriteter som har svårt att känna igen sig i det normaliserade kulturarvsidealet. Ett annat argument mot det här synsättet/biblioteksidealet går ut på att det som biblioteken förvaltar är en hög/finkultur, där vissa grupper har skaffat sig tolkningsföreträde framför andra, vilket snarare innebär att urvalet i kanon hyllar värden som tjänar dessa gruppers syften, än gagnar kvalitén. Om människor inte känner igen sin egen verklighet i det utbud biblioteken förmedlar använder de inte biblioteken. För att möta den här utvecklingen kan man se till att bredda bibliotekens utbud och verksamhet. Dels kan man satsa mer på tillgänglighet och uppsökande verksamheter. Dels kan man utgå från ett bredare (antropologiskt) kulturbegrepp – ”kultur är allt”. Bibliotekens verksamhet breddas till att omfatta fler media, (på många håll har skivutlåning setts som ett grepp att locka ungdomar till biblioteken) kvalitetskraven förändras (genrer som tidigare varit föremål för moralpanik blir självklara eller åtminstone mindre kontroversiella delar i bibliotekens utbud).

Kanonbegreppet är sålunda inte enhetligt. Som jag valt att använda det är det inte bundet till någon enskild genre. Kanonbildning inom populärmusik är ett tämligen outforskat område, men

84 Gustavsson 1996, s 83.

85 Wistrand, Stefan 1993. Rapport från kursen ”Rock och Jazz i Nordiska folkbibliotek – kulturella, sociologiska och praktiska aspekter” Del III, Musikbiblioteksnytt, nr 2, s 1-2. Den finska upplagan av Sanna Taljas bok, Musiikki, kulttuuri, kirjasto, publicerades 1998 av TAJU, Tampere University Library. Wistrand anger inte någon referens i rapporten.

33

vi kan konstatera att varje genre odlar sina egna ideal och normer både på ett estetiskt, inommusikaliskt, plan och andra, utommusikaliska, plan. Jag påstår också att värderingar av musik, som uppdelningen av musik i kommersiell respektive äkta/autentisk, ingår i en sådan kanonbildning. Jag betraktar begreppet kanon i första hand som ett redskap för diskussion och analys och använder det i en vid mening, utgående från antagandet att det går att tillämpa på alla musiktraditioner. Begreppet kanon kan definieras som ”gemensam berättelse”, vilket i sin tur kräver en definition av denna gemenskap.

34