Med syftet att finna en lämplig kategoriindelning av Arosenius ensamhetsmotiv har stora delar av hans produktion granskats. Detta mynnade ut i en indelning där fyra olika typer av ensamhetsbilder särskilts. Dessa kategorier, som sedan legat till grund för den övriga
analysen, är ensamhet som kärlekslängtan, ensamhet som utsatthet och utanförskap, ensamhet
som tomhet och vemod, samt den rofyllda och harmoniska ensamheten. Det blev under
arbetets gång tydligt att de fyra kategorier av ensamhetsmotiv som valts fungerade mycket väl för att avgränsa och precisera hur Arosenius skildrar ensamhet i sin konst. Av alla de verk som granskats under uppsatsens gång, nämnda såväl som ickenämnda, är det ytterst få som har varit svåra att direkt placera in i någon av kategorierna. Då undantagen varit så få, har uppsatsens kategoriindelning fungerat väl som grundläggande mall för betraktandet av Arosenius ensamhetsbilder.
En ambition med arbetet har varit att kartlägga vid vilka tidsperioder de olika typerna av ensamhetsskildringar tillkommit. I de flesta fall har tydliga tidstendenser visat sig.
Målningarna av ensamhet som kärlekslängtan skapades nästan uteslutande under Arosenius relation med Ester Sahlin, åren 1902 och 1903. Åren därefter tillkom endast enstaka verk av denna karaktär, och då i mycket lugnare versioner. Den kategori som förekommer mest jämnt fördelat genom Arosenius karriär är med god marginal den som skildrar ensamhet som utsatthet och utanförskap. Dessa verk målades aldrig i någon stor omfattning utan dyker istället upp då och då genom konstnärskapet med undantag för Arosenius sista levnadsår, 1908, då jag inte funnit något sådant motiv. De dystra och vemodiga ensamhetsbilderna förekommer i två väl avgränsade perioder. De flesta verken målades under 1902 och 1903, sen följde ett längre uppehåll innan motiven återigen dök upp i ett antal versioner 1907. Verk som visar den rofyllda och harmoniska ensamheten återfinns mycket sparsamt åren fram till och med 1906. Men i samband med paret Arosenius flytt till Älvängen förändrades detta och åren 1907 och 1908 målades ett stort antal verk av denna karaktär. Tillsammans med
målningarna av ensamhet som kärlekslängtan är bilderna av den harmoniska ensamheten de som är mest intimt förbundna med ett specifikt skeende i Arosenius liv. Medan målningarna av kärlekslängtan är starkt kopplade till relationen med Ester Sahlin är de harmoniska verken minst lika starkt kopplade till den familjelycka som präglade konstnärens sista år.
Det finns ett antal återkommande motiv och bildidéer i Arosenius ensamhetsmåleri.
36 stor hjälp vid jämförelsen mellan likartade verk. De viktigaste tendenser jag funnit angående de återkommande bildidéerna följer nedan.
Användandet av väder och växtlighet som stämningsförstärkare genomsyrar Arosenius konstnärskap. Snölandskap och spretiga kala träd förekommer frekvent, framförallt i de vemodiga ensamhetsskildringarna. Vackra blommor, ofta badande i sol, signalerar glädje och välmående, näckrosor visar mot lust och sexualitet, medan tistlar, nässlor och vissnande blad markerar smärta, desperation och nedstämdhet. Dessa stämningsmarkörer är i Arosenius konst sällan subtila antydningar, utan används vanligen på tydliga och direkta vis.
En annan återkommande detalj i Arosenius måleri är användandet av vatten för att visa på avstånd och onåbarhet. Vattendrag skiljer den älskande från den älskade. Ensamheten och isoleringen förstärks genom att placera huvudpersonen på ena sidan ett vatten och det
eftersträvansvärda målet, eller rent av betraktaren, på andra sidan. Inte bara vatten används för detta syfte utan även exempelvis murar och staket finns infogade i bilderna med liknande resultat. Dessa avståndsmarkörer är vanligast förekommande i de verk som skildrar ensamhet som kärlekslängtan eller som tomhet och vemod.
Infogad text i målningarna förekommer regelbundet. I de flesta fall utgörs texten enbart av att titeln är skriven direkt i verket, men ibland är det längre texter som målats in. Vissa gånger kan texten vara dunkel och svårtolkad, men oftast ger den en tydlig fingervisning om verkets innehåll, där det skrivna ordet bekräftar det stämningsläge som bilden i övrigt uppvisar. Mest regelbundet förekommer text i målningarna av kärlekslängtan, men är vanligt inom samtliga kategorier bortsett från den rofyllda och harmoniska ensamheten.
Uppsatsen har även behandlat vilka personer och gestalter som återkommer i Arosenius ensamhetsskildringar. Den tydligaste tendens jag funnit angående detta är användandet av sagofigurer i de verk som visar ensamhet som utsatthet och utanförskap. Här gestaltas troll, änglar och djävlar för att kontrastera tillhörighet mot att inte passa in. Annars är bilderna vanligtvis mer vardagsnära, både målningarna av ensamhet som kärlekslängtan och de harmoniska ensamhetsskildringarna innehåller mestadels personer från konstnärens närhet. Arosenius själv avbildas i många verk, för det mesta tillsammans med Ester Sahlin.
Bohemkollegorna porträtteras likaså, och även de kvinnor som var viktiga för honom efter att relationen med Sahlin avslutats, Gudrun Höyer-Ellefsen, Eva Adler och Lillan. Endast i de vemodiga ensamhetsbilderna är det vanligt att anonyma, namnlösa personer avbildas.
37 En annan ambition med uppsatsen har varit att undersöka vilka konstnärer som influerat och påverkat Arosenius ensamhetsmåleri. En sådan lista kan naturligtvis göras mycket lång, fokus här har emellertid varit att redovisa den påverkan som lett till bestående och för uppsatsen relevanta avtryck, snarare än snabbt övergående påverkan som bara kommer till uttryck i enstaka verk.
Arosenius stilutveckling har inte tillhört arbetets huvudfokus, men för att skapa sammanhang och bakgrundsförståelse har de viktigaste dragen behandlats. Under de första åren av hans konstnärskarriär kommer de tydligaste stilinfluenserna från Carl Wilhelmssons realism och Albert Engströms skämtteckningar. I samband med att Arosenius träffade Ole Kruse sker dock en förändring där han successivt distanserar sig från Wilhelmsson till förmån för en allmogeinspirerad stil som närmar sig naivismen. Från Kruse härstammar även Arosenius intresse för renässanskonst, något som kommer till uttryck i många porträtt. Kruses allmogeideal kombineras med en grön färgskala hämtad från Olof Sager-Nelson, varifrån Arosenius även lånar en mer utdragen stil. De sista åren sker inga stora stilmässiga
förändringar bortsett från en av Vilhelm Hammershøi påverkad ljusbehandling som återfinns i målningarna från Älvängen.
Motiv- och stämningsmässigt kommer inspirationen inte enbart från andra konstnärers målningar utan även från litterära verk. I bilderna av ensamhet som kärlekslängtan och som utsatthet uttrycks ofta en hopplöshet och en oförmåga till kontakt med starkt släktskap till Gustaf Fröding. Den förtvivlade konstnärens utanförskap hos Fröding blandas hos Arosenius med Friedrich Nietzsches geniideal där utanförskapet blir en nödvändighet och en stolthet. Nietzsches påverkan märks tydligast under första delen av Arosenius bohemtid, åren fram till och med 1903, medan influenserna från Fröding kvarstår genom hela konstnärskapet.
Under de första åren av 1900-talet tar Arosenius intryck av den symbolistiska konsten från kontinenten. Den största förebilden för de nordiska symbolisterna var Arnold Böcklin, som även Arosenius djupt beundrade och som starkt påverkade hans symbolistiska motiv. Särskilt tydligt framkommer denna påverkan i Arosenius ödesmättade, dunkla miljöer i de vemodiga ensamhetsbilderna. Användandet av natur och växtlighet för att förstärka målningarnas stämningsläge är en återkommande detalj i dessa verk som visar på släktskapet till Böcklin och hans efterföljare. En annan inspirationskälla till de vemodiga målningarna är Sager- Nelsons dystra stadslandskap från Brügge och Paris som är målade i ett stämningsläge som ligger mycket nära Arosenius vemodsmåleri från 1902 och 1903.
38 Den främsta förebilden för Arosenius bilder av ensamhet som utsatthet och utanförskap är sannolikt den norska sagomålaren Theodor Kittelsen. Från Kittelsen hämtar han bildidéer med oväntade möten mellan den otyglade naturen och civilisationen, när troll och människa
plötsligt står öga mot öga i varandras miljöer. Precis som hos Kittelsen finns inga tydliga gränser mellan gott och ont i dessa möten, såväl trollet som människan kan ena gången vara förövaren och andra gången offret. Ett flertal verk av Arosenius, varav de flesta tillhör kategorin ensamhet som utsatthet och utanförskap, uppvisar även stora likheter med
målningar av den finska symbolisten Hugo Simberg. I den tidigare forskning jag tagit del av finns det dock ingen som lyckats visa att Arosenius sett och tagit intryck av Simbergs konst. Efter en jämförelse mellan de båda konstnärernas resor har jag emellertid funnit att de under en period på några månader bodde i parisdistriktet Montparnasse samtidigt och att de båda umgicks i skandinaviska konstnärskretsar där. Således finns här utrymme för vidare forskning för att eventuellt kunna finna en koppling dem emellan.
Under Arosenius sista levnadsår 1907 och 1908, då familjen bodde i Älvängen, målades de allra flesta av hans rofyllda och harmoniska ensamhetsverk. Denna tid kom inspirationen främst från Carl Larsson och Vilhelm Hammershøi och deras interiörmålningar från Sundborn respektive Köpenhamn. Från Larsson kom framförallt den för tiden vågade idén att skildra det vardagliga familjelivet. Arosenius bilder av hustruns och dotterns vardag påminner mycket i motiv om hur Larsson avbildar sin fru och sina barn, även om Älvängen inte var lika
storslaget som Sundborn. Viktiga likheter finns även med hur Hammershøi skildrade interiörer. Här vill jag särskilt lyfta fram överensstämmelsen mellan hur Hammershøi
avbildade hustrun Ida och hur Arosenius skildrar dottern, Lillan. I båda fallen porträtteras de vanligen bakifrån eller snett bakifrån, tillsynes helt omedvetna om betraktaren, i färd med någon syssla eller bara lugnt iakttagande något i hemmet.
Trots att Arosenius hade många förebilder och hämtade inspiration från såväl föregångare som kollegor behöll han en personlig stil. Hans måleri passar dock väl in i den symbolistiska traditionen, inte minst genom sitt släktskap med konstnärer som Böcklin, Sager-Nelson och Kruse. Arosenius produktion infaller i det symbolistiska måleriets slutskede och i Sverige kan han sägas utgöra en brygga mellan symbolismen och den naivism som han från och till
39