Sammanfattning

Utifrån vad som framkommit ovan, kommer här en sammanfattning av de, enligt mig, viktigaste punkterna att följa; detta för att på ett tydligt sätt upprepa och peka på de mest relevanta resultaten inför den kommande analysen.

Gällande bestämmelsens första punkt rörande skadetypen behandlingsskada, kan först och främst konstateras att det i referatsamlingen återgivits sammanlagt 23 ärenden, samt att den viktigaste faktorn rörande rätten till ersättning var det så kallade

undvikbarhetsrekvisitet – ett bedömningskriterium som står direkt utskrivet i lagtexten

och som aktualiserats i alla de ärenden nämnden ej ansett ersättningsgilla. Bedömningarna karaktäriseras även av att nämnden i dessa följer lagbestämmelsens terminologi och den bedömningsmall som står att hitta i lagens förarbeten, på ett mycket tydligt sätt - något som framförallt kan sägas gälla de ärenden där man ansett att ersättning bör utges. I de fall där man tvärtom inte ansett ersättningsrätt föreligga kan identifieras en annorlunda terminologi (bland annat innehållande begeppen medicinskt

motiverad, allmänt vedertagen praxis och inom läkarvetenskapen accepterad metod)

som inte finns uttryckt i bestämmelsen, men som troligen är hämtad från propositionen till lagen och som torde sammanhänga med den specialistbedömning som enligt bestämmelsen skall göras.

Exempel på medicinska faktorer av vikt för om ersättning utgivits eller ej, framkomna ur jämförelse mellan till synes mycket lika ärenden är exempelvis huruvida det uppstått oväntade komplikationer eller ej (intubationsnarkos), vilken tand som behandlats under så kallad mandibularbedövning, samt den förväntade vikten på ett barn som vid vaginal förlossning drabbats av plexusskada. Slutligen kan även nämnas att PSN genomgående är mer stringenta och djupgående i sina bedömningar än PSR, samt

att de av nämnden mest principiella uttalandena är hänförliga till de äldsta ärendena. Gällande nästföljande skadetyp, nämligen materialskada, har i referatsamlingen återgivits två ärenden. Avgörande för rätten till ersättning inom skadetypen kan, utifrån den i och för sig ringa mängden ärenden, sägas vara huruvida den instruktion eller anvisning skadan har sin grund varit felaktig eller bristfällig. Nämnden har i båda ärendena uttryckt lagbestämmelsens ordalydelse i sina yttranden, samt använt sig av bestämmelsens terminologi löpande i sina resonemang. Nämndens resonemang skiljer sig i det ena ärendet från vad som sagts hos PSR, medan i det andra resonemangen hos PSR och PSN är i det närmaste identiska.

Betydelsen av att lagbestämmelsen i PSL hänger samman, samt kräver analogier, med PAL:s begrepp säkerhetsbrist, samt nämndens användning av begreppet sedvanlig ifråga om den information som givits patient, är även något som diskuteras i kapitlet.

Vid genomläsning av de nio ärendena inom skadetypen diagnosskada har framkommit att den vanligaste orsaken till avslag är bristande kausalsamband mellan den försenade eller felaktiga diagnosen och den uppkomna skadan – ett rekvisit som även kan identifieras som en vattendelare mellan hur PSR jämfört med PSN resonerat i ärendet. Nämndens bedömningar följer på ett tydligt sätt lagbestämmelsen och det som sägs i förarbetena till denna, men likt bedömningarna inom skadetypen behandlingsskada har även här en annan begreppsanvändning kunnat skönjas, innehållande exempelvis begreppen medicinskt motiverad, allmänt vedertagna

behandlingsprinciper och vedertagen praxis; något som även här torde förklaras av den

specialistbedömning som enligt bestämmelsen skall göras.

Begreppet lidande förekommer i flera av ärendena inom skadetypen, något som torde förklaras av att bestämmelsen, till skillnad från övriga punkter, i egentlig mening inte behandlar någon av hälso- och sjukvården tillförd skada, utan om ersättning för vissa av grundsjukdomens effekter. För övrigt ser PSR:s och PSN:s resonemang relativt lika ut, bortsett från de fall där nämnden uttalar sig i mer principella termer (såsom avseende begreppet erfaren specialist på området).

Vad som framkommit inom skadetypen infektionsskada, där det i referatsamlingen återgivits sammanlagt 22 ärenden, är inledningsvis att utgången i den skälighetsbedömning som enligt bestämmelsen skall göras utgör den enskilt viktigaste

faktorn för respektive emot att ersättning utges – och det är även i denna avvägningsprocess som PSR:s och PSN:s resonemang tydligast skiljer sig åt. Utifrån en generell överblick av ärendena i referatsamlingen kan sägas att bland skälighetsbedömningens avvägningspunkter, infektionsskadans svårighetsgrad och varaktighet jämfört med grundsjukdomen, torde vara den komponent som enskilt väger tyngst – något som också bekräftas av mer detaljerad jämförelse mellan till synes lika fall, vilka hos nämnden utmynnat i olika yttranden. Några kronologiska förändringar inom bedömningarna har utifrån genomläsningen inte kunnat påvisas. Nämnden har för övrigt rent formellt tillämpat bestämmelsen på ett sätt som stämmer väl överens med dess ordalydelse i PSL.

Inom omfånget för olycksfallsskador, har i referatsamlingen återgivits tre ärenden – samtliga karaktäriserade av så kallad rak lagtillämpning där begrepp såsom

vårdåtgärd och sjuktransport är föremål för yttrande. Härutöver är begreppet förhöjd olycksfallsrisk aktuellt i ett av ärendena; ett uttryck som inte finns utskrivet i

bestämmelsen, men som torde ha sin grund i det i propositionen formulerade förhöjd

säkerhetsrisk. Det är för övrigt gällande tolkningen av nämnda begrepp och uttryck som

PSR:s och PSN:s resonemang skiljer sig åt. Avgörande för rätten till ersättning kan enligt ärendena sägas vara om ärendets omständigheter motsvaras av de i bestämmelsen uttryckta rekvisiten vård, behandling, liknande åtgärd eller sjuktransport .

Slutligen har ett enstaka ärende inom skadetypen medicineringsskada återgivits i referatsamlingen. Bedömningen i detta ärende stämmer väl överens med lagtextens ordalydelse, där begrepp som indikation och kontraindikation finns tillämpade. Skillnaderna mellan PSR:s och PSN:s bedömningar i ärendet skiljer sig åt på ett flertal punkter, tydligast gällande PSR:s ståndpunkt om bristande kausalsamband mellan den operation som genomförts och de mediciner som tagits å ena sidan, och det psykotiska tillstånd som uppstått å andra sidan; ett samband som nämnden däremot anser övervägande sannolikt. Dock torde utifrån ärendet, såsom avgörande faktor för om ersättning bör utges eller ej, kunna läggas stor vikt vid rekvisitet att medicineringen ifråga måste ha förordnats eller utlämnats i strid med föreskrifter eller anvisningar, då detta är den omständighet som gör att ersättning inte utges i det aktuella ärendet.

övervakning, påminner om ett i referatsamlingen återgivet fall inom skadetypen olycksfallsskada, patientskadeersättning på denna grund inte är något som tas upp av nämnden. Detta trots att ärendet prövas på en rad övriga punkter; patientens anmälan i medicineringsskadeärendet innehåller ett påpekande om att skadan hade kunnat undvikas genom en korrekt tillsyn av sjukvårdspersonalen, men denna fråga prövas endast utifrån bestämmelsen om diagnosskada.212 I olycksfallsskadeärendet (2002:15) däremot, vilket även går under namnet Ej tillräckliga skyddsåtgärder, sägs att patienten på grund av sitt nedsatta allmäntillstånd försatts i en situation som inneburit en förhöjd olycksfallsrisk, och att kontinuerlig övervakning därför varit motiverad – en faktor som överhuvudtaget inte nämns i medicineringsskadeärendet.

212 Se ärende 2002:08: ”... angående behovet av övervakning eller medicinering anser nämnden att patientens symptom på psykisk förändring tolkades i överensstämmelse med allmänt vedertagen medicinsk praxis och att det inträffade inte kunde förutses.”.

6. ANALYS