Under denna rubrik vill vi ge läsaren en överblickbar sammanfattning av resultatet.
Utbildning och yrkeserfarenhet
Lärarnas skildringar
Samtliga lärarinformanter har pedagogisk behörighet och de flesta har gymnasielärarutbildning
Alla lärare har flera års erfarenhet av läraryrket
Lärarna anser enhälligt att det var för lite undervisning om ungdomar med särskilda behov i utbildningen de har gått
Samtliga lärare önskar att skolans studiedagar oftare ägnas åt ämnet
Lärarna har flera års yrkeserfarenhet som lärare och samtliga har pedagogisk behörighet där de flesta har gymnasielärarutbildning. De efterlyser mer utbildning i att undervisa elever med särskilda behov både inom ramen för lärarutbildningen och vid de studiedagar som skolan har.
Diagnosen dyslexi
Elevernas meningar
Ett fåtal av dyslexidiagnoserna ställdes i lågstadiet De flesta diagnoserna ställdes i mellanstadiet En minoritet av diagnoserna ställdes i högstadiet
De elever som fick diagnosen i högstadiet upplever en osäkerhet om vad diagnosen egentligen innebär.
Lärarnas meningar
För samtliga lärare innebär begreppet dyslexi att det existerar en oförmåga/ett hinder att kunna uttrycka sig i tal och/eller skrift
Flera av lärarna påpekar att det inte är fråga om ett handikapp utan en funktionsstörning Ett flertal menar att det är individuellt i vilken grad dyslexin personifierar sig
Samtliga lärare har kunskap om vad dyslexi innebär. Det är emellertid svårt att veta vem som har dyslexi om det inte finns någon diagnos.
Stöd i grundskolan
Elevernas betraktelser
Majoriteten av eleverna fick stöd i grundskolan
Ett fåtal elever upplevde att de inte fick det stöd de behövde i grundskolan Hjälpen av att studera i liten grupp påtalas av flera elever
Vikten av engagerade lärare och specialpedagoger framförs
De elever som fått extra stöd i grundskolan ansåg att denna varit bra. Övriga elever önskade att mer resurser skulle läggas på specialpedagoger.
Lärarnas betraktelser
Brister i undervisningen av elever med särskilda behov i grundskolan nämns
Överlämnande konferenserna där viktig elevinformation överförs från grundskola till gymnasieskola fungerar inte tillfredsställande enligt delar av informanterna
Viktigheten av tidiga åtgärder påtalas
Lärarna anser att det är olyckligt att inte samtliga närliggande kommuner som har elever på skolan inte närvarar vid överlämnande konferenserna då viktig elevinformation går förlorad.
Stöd i gymnasiet
Elevernas ståndpunkter
Samtliga elever uppger att de får det stöd de behöver i gymnasiet
Flera elever påtalar vikten av stöd av specialpedagog då lärarna oftast inte har tid att ge det stöd som krävs
Elever påtalar vikten av tidigt och konternuerligt stöd i grundskolan för att klara kommande studier i gymnasiet
Flera av eleverna berättar att klasserna är större i gymnasiet än i grundskolan och behovet av specialpedagoger stort
Eleverna är positiva till det stöd de får i gymnasiet men de påpekar att klasserna är för stora. Det finns även ett stort behov av specialpedagoger.
Lärarnas ståndpunkter
Gymnasielärarna får oftast information om elever via överlämnande konferenser eller från lärare till lärare
Flera av lärarna genomför diagnostester för att därigenom upptäcka elever som är i behov av särskilt stöd
Problemet att stödfunktionen i skolan är underdimensionerad påpekas
Vissa av lärarna utför diagnostester vid kursstarten för att upptäcka elever som är i behov av särskilt stöd.
Anpassad undervisning
Elevernas upplevelser
Eleverna upplever att studiesituationen är lättare om lärarna pratar i långsamt tempo, ger extra tid och muntliga prov istället för skriftliga eller i kombination.
Majoriteten av eleverna känner till de hjälpmedel som finns att tillgå i skolan
Eleverna upplever att det är svårt med teori men att det går bra ändå tack vare den goda hjälp de får i gymnasiet.
Lärarnas upplevelser
Flertalet av lärarna anpassar sin undervisning bestående av skiftande pedagogiska metoder
Flera av lärarna upplever tidsbrist för anpassning av undervisningen då antalet elever i klasserna är för stort och kontaktar specialpedagog för att eleverna därigenom ska få stöd
Samtliga lärare har god vetskap om de hjälpmedel som finns att tillgå i skolan även om kärnämneslärarnas vetskap är större.
Storleken på klasserna upplevs ha stor betydelse för flera av lärarna när det gäller att hinna med att anpassa sin undervisning.
Teori och praktik
Elevernas åsikter
Hälften av antalet elever hade förväntat sig en mindre mängd teori än vad som faktiskt finns på programmet
Resterande elever upplever inte att mängden teori orsakar några större problem En elev menade att det är mer teori än vad man kan tro och att specialpedagogen är till
stor hjälp
Eleverna tycker att mängden teori inte utgör några större problem men hälften av dem hade förväntats sig en mindre mängd teori. Vikten av duktiga specialpedagoger påtalas.
Lärarnas åsikter
Lärarna ger skiftande upplevelser om hur de bedömer antalet elever med läs- och skrivsvårigheter i studieförberedande program jämfört med yrkesförberedande program En lärare menar att den rådande lågkonjunkturen kan påverka valet till de
yrkesförberedande programmens fördel då dessa har ökat i popularitet och att högre intagningspoäng därmed krävs
Motivationen att läsa kärnämnen är svagare hos elever vid de yrkesförberedande programmen menar en lärare
Lågkonjunkturen påverkar valet av program och likaså motivationen till att läsa kärnämnen i gymnasiet.
Analys
Under detta avsnitt vill vi tydliggöra och lyfta fram de för vår undersökning mest betydelsefulla olikheterna och sambanden i respondenternas synpunkter och upplevelser. Vi följer slutligen upp med att diskutera kring giltigheten i vårt resultat.
Diagnos dyslexi
Lärarens kunskap om läs- och skrivsvårigheter/dyslexi har stor betydelse för hur eleven kommer att lyckas i skolan. Eftersom vår undersökning visar att samtliga lärare och elever väl kände till begreppet läs- och skrivsvårigheter/dyslexi och vad det innebar kan det tänkas att eleverna kan förvänta sig att få adekvat hjälp. Ingen av lärarna hade dock någon specialutbildning i att arbeta med ungdomar med särskilda behov förutom det som ingår i lärarutbildningen och de
studiedagar som ägnats åt ämnet. Lärarna känner själva att mer undervisning i lärarutbildningen bör ägnas åt elever med särskilda behov och att skolans studiedagar oftare bör ge information och utbildning i läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. I sammanhanget är det viktigt att betona att elevernas framtid i hög grad beror på hur tidigt läraren lyckas upptäcka dyslexi hos sina elever och anpassa sin undervisning så att funktionsnedsättningen inte förvandlas till ett handikapp
(Lundgren & Ohlis 1995: 6). Det är också viktigt att alla blivande lärare i lärarutbildningen får lära sig mer om de metoder och hjälpmedel som finns att tillgå (Høien & Lundgren, 2006: 146)
Stöd i skolan
Grundskolan
Majoriteten av eleverna hade i grundskolan haft en lärare som på ett tidigt stadium upptäckt deras läs- och skrivsvårigheter och de hade fått hjälp av speciallärare. Där fanns också två elever som inte fått någon extrahjälp förrän i högstadiet. För dessa elever hade det varit en stor fördel om extra resurser hade satts in tidigare (Høien & Lundgren, 2006: 143). En elev hade redan fått så mycket hjälp i grundskolan att gymnasiet numera fungerade bra. Detta visar vikten av att sätta in stödåtgärder redan i lågstadiet/mellanstadiet och inte låta dessa barn, tvärtemot alla mål i läroplanen, gå vidare till gymnasiet med ”snälla betyg”. I gymnasiet upplever lärarna det som ett problem att många elever kommer från grundskolan utan de förkunskaper som man kan
förvänta sig. Lärarna har därför infört ett ”diagnostest” där stavning, läs- och ordförståelse kontrolleras hos de nya ettorna. Lärarna menar att det är viktigt att snabbt fånga upp de elever som har problem för att därigenom spara tid. Författarna till denna uppsats undrar över hur grundskolan kan låta elever passera grundskolan utan att lära sig läsa och skriva. Det ligger trots allt i grundskolans uppdrag att lära sina elever att läsa och skriva innan dessa går ur nian
(Lpo94).
Gymnasiet
En majoritet av lärarna hänvisar de elever som har särskilda behov till speciallärare. Stödfunktionen upplevs emellertid som underdimensionerad eftersom eleverna får stå i kö. Samtidigt upplever samtliga elever att de kan få all hjälp de behöver på sin gymnasieskola om man bara frågar. Alla lärare som intervjuades känner till de kompensatoriska hjälpmedel som finns att tillgå och en majoritet av lärarna använder också dessa hjälpmedel i sin undervisning. De flesta elever känner också till vad som finns att tillgå och är positiv till dessa, men endast en elev berättar att denne använder dessa hjälpmedel självständigt. Det framkommer synpunkter från lärarna att eleverna är lite för ointresserade och inte orkar lägga tillräcklig med tid på sina studier och några elever tillstår att så faktiskt är fallet. Att eleverna känner sig omotiverade att lägga extratid på sin skolgång är olyckligt, eftersom dyslektiker behöver mer träning än andra jämnåriga för att arbeta upp sin läs- och skrivförmåga (Andersson, Belfrage & Sjölund, 2007: 12).
Anpassad undervisning i gymnasiet
De flesta lärare använder sig av någon typ av anpassning till eleverna med läs- och
skrivsvårigheter i klassen, men uttrycker hjälplöshet inför att klasserna är för stora. Det finns inte tid över för de elever som behöver stöd upplever lärarna. Trots detta lägger många lärare extratid på att förklara skriftliga prov muntligen och på att ge eleverna som så behöver extra tid både i klassen och vid prov. Om det bara inte går för fort i klassrummet, så går det bra att följa med i undervisningen, upplever eleverna. Det är väsentligt att här framhålla dessa elevers behov av extratid för att kunna hinna med (Lundgren & Ohlis, 1995: 6). Eleverna skulle också gärna se att det fanns mer praktik på skolan än vad som nu är fallet. De upplever att det är lättare att lära
sig genom att ”känna på grejerna”. Att varva praktik med teori passar dessa elever utmärkt. Om en elev med dyslexi får en specifik typ av träning där flera sinnen engageras samtidigt, så blir det lättare för denne att ta till sig ny information (Andersson, Belfrage & Sjölund, 2007: 12–13).
Diskussion
Under diskussionen redovisar vi intressanta bitar från vår undersökning och summerar våra upptäckter. Vi diskuterar dessutom sådant som inte ingick i vår fråga och vårt syfte, men som ändå kom fram under intervjuerna och arbetet med att ta fram de teorier som vi använder i uppsatsen. Slutligen går vi in på kritik av vår metod och våra förslag till vidare forskning.
Dyslexi och dess biologi
När nu modern forskning visar att dyslexi (Høien & Lundberg, 2006: 195) till viss del är ärftligt, så är det inte långsökt att förvänta sig att åtminstone en av föräldrarna till ett dyslektiskt barn också har dyslexi. En elev konstaterade att ”morsan har det och syrran har det också”. Hur mycket hjälp kan man då få hemifrån? Om skolan sedan också sviker, hur ska det då gå för dessa barn? Vems ansvar är det egentligen att man lär sig läsa och skriva? Ligger ansvaret på samhället, skolan eller individen? Eftersom vi har allmän skolplikt i Sverige anser vi som skriver denna uppsats att ansvaret ligger på skolan. Detta finns också inskrivet i läroplanen. I 1994 års läroplan (Lpo94) för den obligatoriska skolan (grundskolan) står också att ”Skolan har ett särskilt ansvar för elever med olika funktionshinder” (Lpo94: 1- 40). Vi hänvisar även till Lpo94 och de mål som fastställts att grundskolan ska uppnå. ”Skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången grundskola… behärskar det svenska språket och kan lyssna och läsa aktivt och uttrycka idéer och tankar i tal och skrift … kan kommunicera i tal och skrift på engelska.” Att sedan det slutliga ansvaret för ett barn ligger hos dess föräldrar, är en annan fråga som vi inte tänker diskutera här.
Läs- och skrivsvårigheter/Dyslexi
Denna undersökning visar hur viktigt arbetet är som man gör i sexårsverksamheten och i grundskolan. De elever som man släpper fram ända till högstadiet utan att de kan läsa och skriva, får stora svårigheter senare i livet. Ett stort ansvar ligger på sexårsverksamheten och lågstadiet i grundskolan. Sexårsverksamheten måste tillse att de grundlägger den fonologiska medvetenheten hos barnen och lågstadiet att de sätter in alla resurser för att dessa elever ska kunna hålla samma studietakt som sina klasskamrater. Aktuell forskning visar hur viktiga dessa första år i skolan är (Høien & Lundberg, 2006: 141-143). Lärarna själva påpekar att de känner att mer undervisning bör ägnas åt att ge ytterligare information kring elever med särskilda behov redan i lärarutbildningen. Vidare finns det önskemål om att skolans studiedagar oftare bör ge information och utbildning i ämnet. Förhoppningsvis så kommer lärarna i framtiden att framföra dessa önskemål till ledningen i skolan och önskemålen att infrias.
Høien & Lundberg menar att ett misslyckande med ett så viktigt område som läsning och skrivning kan föra med sig stora problem för individen. Eleven upplever misslyckandet som ett nederlag som i sin tur leder till andra nederlag. Det blir en ond spiral nedåt. I förlängningen kan det leda till utanförskap och beteendeproblem där det finns en klar risk för val av en kriminell livsväg (a.a. s. 256). Detta borde vara incitament nog för samhället att lägga extra resurser på specialpedagogiken i förskolan/grundskolan. Detta är med andra ord inte bara skolans problem, utan i förlängningen är det även i allra högsta grad ett samhällsproblem.
Dyslexi som handikapp
Vårt resultat är till en viss del motsägelsefullt. Vi har i litteraturen funnit forskare som hävdar att dyslexi inte beror på lättja. Det har hävdats att barn med dyslexi många gånger lägger mer tid på sitt skolarbete än deras normalläsande klasskamrater. Samtidigt har en del av lärarna i vår undersökning framfört att eleverna antingen är ointresserade eller har blivit ”sönderhjälpta” av speciallärare. Av alla elever som intervjuades är det endast en person som arbetar självständigt med de hjälpmedel som finns. Eleverna har inte fått krav på sig i grundskolan att själva ta ansvar för sin skolgång. De är vana att få hjälp och förväntar sig att någon ska hjälpa dem. Det är därför extra viktigt, enligt oss, att läraren ställer krav på sin elev. Att bara hjälpa till och göra allt för eleven är att göra denne en ”björntjänst”. Inställningen måste vara att som lärare visa och sedan ställa krav på att eleven ska arbeta självständigt.
Att lära sig läsa och skriva
Det finns gymnasielärare som arbetar med det vidgade textbegreppet. Det är intressant och nämns också i läroplanen som ett alternativ (Lpf94). Det anser vi borde användas mer i
undervisningen som komplement speciellt för elever med läs- och skrivsvårigheter. Vi tror dock att det är farligt att ersätta den traditionella läsningen och skrivning med detta i för hög grad. När det gäller att lära sig läsa och skriva finns inga genvägar. Det handlar om envis och regelbunden träning.
Diagnos
Vad beror det på att så många elever inte orkar engagera sig i skolan? Har de redan gett upp? Vad händer med självförtroendet hos en tioåring som utsätts för nedsättande kommentarer på grund av att denne inte förstår? Vågar den eleven be om hjälp i framtiden? Det arbete som en speciallärare lägger ner, timme efter timme, på att bygga upp en elevs läs och skrivförmåga samt självkänsla, kan lätt raseras av att en annan lärare har fel attityd till eleven (Lundgren & Ohlis 1995: 50). Några elever upplever det som ”jobbigt” att behöva be om hjälp och vi undrar varför. Eleverna kanske inte vill be om hjälp helt enkelt för att de inte vill verka avvikande inför sina klasskamrater. För tonåringar är det viktigt att passa in, det känner varje tonårsförälder till, vilket vi båda är. Eleven som fick flytta från en liten grupp till en stor klass kände sig lättad ”det kändes bra att vara lite mer normal”. Som tonåring är det viktigt att vara ”vanlig”, klara sig själv och vara en i gänget.
Metoddiskussion
”Sista minuten beslutet” att ändra metod från enkät till en kvalitativ studie blev bra tycker vi. Det kan vi så här i efterhand konstatera. Som tur var, valde vi att lyssna på den specialpedagog som vi frågade till råds. Vi tror att undersökningen blev bättre med intervjuer än om vi hade gjort en enkätundersökning. Skälet till detta handlar naturligtvis om målgruppen av elever som vi riktade oss till. Specialpedagogen vi rådfrågade menade att dessa elever troligtvis bara skulle ha kryssat i en eventuell enkät, utan att ens läsa frågorna i förväg. Eleverna har ju trots allt läs- och skrivsvårigheter.
När det gäller intervjufrågorna, kunde dessa också ha skrivits på ett något annorlunda sätt. Vi har haft en tendens att hamna i frågan, varför valde dessa elever just detta program? Detta är en fråga som vi tycker är mycket intressant, men den låg trots allt lite vid sidan om själva
frågeställningen. Anledningen till vårt intresse för denna fråga är att vi vill belysa den information eleverna upplever att de fått i grundskolan angående mängden teori och praktik i undervisningen i de gymnasiala programmen. Vi kunde även ha ställt en följdfråga vid svaret varför det var ”jobbigt” att få hjälp. Det ligger kanske i sakens natur att vi reflekterade över detta först vid sammanställningen av analysen. En elev nämner i intervjun att denne samtidigt med hjälp av speciallärare hade fått mycket stöd hemifrån och att det var en av anledningarna till att det hade gått så bra. Vi kunde också ha ställt frågan om eleverna får tillräckligt med stöd från hemmet? Det hade kunnat visa om samverkan mellan hem och skola är väsentlig eller inte när det gäller ungdomar med läs- och skrivsvårigheter. Den frågan hade varit mycket intressant att få svar på. Vi bestämde oss emellertid på ett tidigt stadium att utelämna denna fråga eftersom vi bedömde att den var för känslig.
Det blev ett bortfall under Elevintervjuerna, fråga 3. Vi lyssnade igenom svaret ytterligare ett antal gånger, men kunde bara konstatera att det var en ren missuppfattning av frågan från elevens sida. Eftersom övriga elever hade förstått frågan rätt, så bedömde vi att frågan inte var svårtolkad.
Dessa reflektioner visar vikten av att genomföra ett mindre pilotprojekt, om man nu planerar att göra en större undersökning än vad vi just genomfört. Genom en förundersökning kunde man ha haft chansen att justera frågorna när man sett svaren. Detta är en viktig lärdom inför framtiden för författarna till denna uppsats.