Sammanfattning

Socialsekreterare ID 11: Jag skulle säga att det handlade om båda faktorerna, men mest arbetsledningen. Att man vill hushålla med resurserna på något sätt faktiskt. Det låter väldigt cyniskt!

En annan socialsekreterare ger ytterligare ett exempel på hur socialtjänstens budget och arbetsledning påverkar socialsekreterarnas riskbedömningar:

Socialsekreterare ID 10: Om handläggarens bedömning är att en viss form av skydd krävs, och det kanske är ett konsulentstött familjehem eller en plats på ett utredningshem, så får man motförslag på hemmaplanslösningar.

Moderatorn: Betyder det att ni som handläggare inte alltid kan realisera och genomföra de risk- och skyddsbedömningar som ni har gjort?

Socialsekreterare ID 10: Ja, så är det ibland. Man gör en skyddsbedömning, men så som man vill verkställa skyddet kan inte alltid genomföras därför att 1:en eller enhetschefen sätter stopp.

Rådande diskurser, samhällets uppfattning, legitimitet

I syfte att uppnå legitimitet och få allmänhetens förtroende måste socialsekreteraren visa att hen är uppgiften duglig och handlar på ett godtagbart vis (Hasenfeldt 2010). I studien framkom med all tydlighet att socialsekreterare inte står fria i förhållande till omgivningens förväntningar med krav på att ansvar ska tas utifrån rådande uppfattningar:

Socialsekreterare ID 5: Det man får till sig i sådana här ärenden som handlar om våld, alltså det vi lär oss av forskningen och på föreläsningar och så, det är ju att det ska inte ifrågasättas –

missförstå mig inte, men det ställer till det om man misstänker att det är på något annat sätt. Moderatorn: På vilket sätt kan det ställa till det?

Socialsekreterare ID 5: Det är omöjligt, i alla fall svårt, att göra en bedömning som går tvärtemot vad forskningen säger och vad folk tycker! Allt det vi får till oss att vi ska, och hur det är…så enkelt är det inte alltid i verkligenheten.

Den citerade dialogen ovan är ett tydligt exempel på att socialsekreteraren under

bedömningsprocessen är påverkad av och måste navigera utifrån gällande strömningar i tiden, som inte bara ställer krav på att ta ansvar utifrån gällande lagstiftning och moraliska normer, utan som också kräver att arbetet är evidensbaserat och följer aktuella forskningsresultat.

5.8 Sammanfattning

Intuition och kunskapskällor

Samtal; med anmälaren, med det barn som oron gäller och med föräldrar, är de främsta praktiska tillvägagångssätt, tillsammans med att inleda en utredning enligt 11 kap. 1 § SoL, med tillämpning av 2 §, som socialsekreterarna i studien inledningsvis använder sig av för att få information som kan avgöra om socialtjänsten behöver ingripa till ett barns skydd. Barnets berättelse väger tungt som informationsunderlag, i synnerhet om barnet och familjen sedan tidigare inte är kända av socialtjänsten. Studien visar att det finns rättsliga oklarheten och dilemman som socialsekreterarna har att hantera i bedömningsprocessen.

Det går inte med klarhet att utläsa av studien vilken kunskap som ligger till grund för socialsekreterarnas riskbedömningar och dithörande beslut. I diskussionerna under

58

intervjuerna återkom två teman. Det ena är att det handlar om intuition. Socialsekreteraren ”känner på sig” t.ex. hur allvarliga uppgifterna i anmälan är och hur man ska tolka

information som framkommer i samtal, vilket vägleder bedömningen. Det andra temat handlar om olika kunskapskällor; barnet och föräldrarnas berättelser, egen och kollegors erfarenhet, forskning, lagstiftning etc. Socialsekreterarna värderar sina kollegors och den närmsta arbetsledarens kunskap och stöd högt, vilket gör att de inte upplever

bedömningsarbetet som ett ensamt uppdrag.

Vid beskrivningen av de risk- och skyddsfaktorer som socialsekreterarna tar hänsyn till framkommer att socialsekreterarna på ett självklart sätt ringar in risk- och skyddsfaktorer som överensstämmer med aktuell forskning på området, vilket avslöjar ett kunskapsområde, mer eller mindre omedvetet hos socialsekreterarna. Dock betonas att det finns en begränsning i användbarheten av denna forskningsbaserade kunskap, då socialsekreterarna inledningsvis oftast har knapp information om det barn och den familj som anmälan gäller när den första riskbedömningen i ärendet ska genomföras. I övrigt anger inte socialsekreterarna att forskning är en primär kunskapskälla för dem i bedömningsarbetet, samtidigt som de efterfrågar mer forskning på området. Sammantaget visar studien en ambivalent inställning till forskning och att socialsekreterarna har svårt att ge uttryck för vilka kunskaper de använder sig av vid genomföranden av riskbedömningar.

Socialsekreterarna ger i studien uttryck för att BBIC är ett stöd i bedömningsprocessen, både praktiskt i form av anmälningsblanketten som ger struktur, men även teoretiskt, genom de utgångspunkter som BBIC bygger på. Socialsekreterarna nämner inga hinder med BBIC, men uttrycker att systemet inte är tillräckligt, och efterfrågar mer utarbetade verktyg, och

checklistor, rutiner och manualer som stöd vid riskbedömningar.

Kontextuella faktorer

Socialsekreterarna upplever flera kontextuella faktorer som påverkar deras

bedömningsprocess, och de är samstämmiga i vilka dessa omgivande påverkansfaktorer är. Det som påverkar bedömningen allra mest är främst tidspress och arbetsbelastning, men också organisationens ekonomi. Socialsekreterarna efterlyser tid för eftertanke och reflektion. Vidare uppger de att politikerna i det sociala utskottet, samhällets förväntningar och rådande barnavårdsdiskurs påverkar riskbedömningarna. Den parallella polisutredningen och

lagstiftningens dilemman, t.ex. samtyckekonstruktionen kontra barnskydd, är yttre faktorer som samtliga socialsekreterare anser påverkar deras möjlighet att genomföra en tillförlitlig riskbedömning.

En iakttagelse är att samtliga socialsekreterare lyfter fram den osäkerhet som de upplever i sitt bedömningsarbete, oavsett lång eller kort yrkeserfarenhet och oavsett position; handläggare eller 1:e socialsekreterare. Denna osäkerhet framkom tydligt och återkommande i

diskussionerna under studiens intervjuer. Socialsekreterarna ger uttryck för att aldrig veta om bedömningen och beslutet är rätt, vilket i och för sig bidrar till att behålla känslan av att det finns alternativa möjligheter, men också skapar en oro över att man inte ska fatta det bästa beslutet. Samtidigt är socialsekreterarna mycket eniga i sina beskrivningar och resonemang, trots skillnader i stadsdelarna och i de enskilda personernas bakgrund. Alla resonerade likartat kring de anmälningar som låg till grund för diskussionen i intervjun, och inte i något fall förvånades man över de tillvägagångssätt i riskbedömningarna som en kollega beskrev.

59

Avslutningsvis kan konstateras att studien bekräftar tidigare forskningsuppgifter (Rasmusson 2009; Sundell et al. 2007), i att socialsekreterarna uteslutande praktiserar kliniska

riskbedömningar i barnskyddsarbetet, utan stöd av något standardiserat

riskbedömningsinstrument. Detta kan vara en av anledningarna till att studiens resultat visar att socialsekreterarna har svårigheter att klargöra och formulera sin bedömningsprocess, vilket kan tjäna som argument för den kliniska riskbedömningens otillräcklighet. Studiens resultat stödjer därigenom de forskare på området som menar att den kliniska bedömningen är viktig och nödvändig, men måste kompletteras med ett evidensbaserat riskbedömningsverktyg (Doueck et al. 1993; Cash 2001; Shlonsky & Wagner 2005; Lagerberg 2009;).

Socialsekreterarna uttrycker att de hoppas, med sitt deltagande i studien, kunna bidra med att uppmärksamma behovet av ett riskbedömningsverktyg; checklista, rutiner e. dyl. som

komplettering till det kliniska arbete de utför, vilket således överensstämmer med den tidigare forskningens uppfattning.