Huvudfrågan i uppsatsen är hur den gustavianska staten bedrev nationell identitetspolitik som ett sätt att styra befolkningen genom Svenska Akademien. Svenska Akademien som ett nationellt identitetspolitiskt program riktade sig i första hand till ämbetsmän och andra män som var kopplade till staten. De skulle uppmuntras till att uppfostra och kultivera befolkningen med hjälp av kultur, vitterhet och upplyst styrande.
Vid instiftandet av Akademien identifierades ett par problematiska tillstånd. Sverige var inte en stor kulturnation som till exempel Frankrike. Om nationen blev det skulle man få mer nationell ära och befolkningen därmed bli lyckligare. Ett annat problem var att den svenska befolkningen inte var tillräcklig kultiverad. Därför skulle man uppfostra befolkningen genom att ändra dess handlingar och tankar med hjälp av vitterhet och kultur, och det var ämbetsmännen som skulle göra detta, eller åtminstone förstå vikten av att det blev gjort. Det var det här det nationella programmet gick ut på.
Fäderneslandskärleken kunde både vara ett mål och ett medel i denna styrning. Ett tydligt exempel är hur Magnus Stenbock hyllas för att han väckte Stockholms borgares slumrande nationalism med vältalighet och därigenom fick dem att nitiskt arbeta för nationen och skaffa fram vad han behövde för att vinna ett slag. Ämbetsmännen skulle även själva ledas av fäderneslandskärlek, de skulle alltså både styra befolkningen med nationalism och själva styras av nationalism. Ämbetsmännen skulle sätta fäderneslandet främst och arbeta outtröttligt för dess bästa, även i motvind. De skulle utmärka sig som medborgare och verka i en medborgerlig anda, och styra som upplysta ämbetsmän med kunskaper om hela nationen och vad som var bäst för befolkningen. Belöningen för detta var fäderneslandets tack och ett odödligt namn.
Beskrivningarna av forna kungar, ämbetsmän och andra stora män skulle inge lyssnarna eller läsarna en stark känsla av rörelse och fäderneslandskärlek. De skulle även inge dem en känsla av svenskhet, alltså en svensk identitet. Den här känslan skulle sedan styra deras beteenden. Den som var medborgerlig och gjorde allt för fäderneslandet skulle belönas med ära och odödlighet (även de anonyma soldaterna), medan de som hade varit orörda inför nationen skulle drabbas av ångest och ånger och fördömas av eftervärlden.
Svenskarnas förfäder ansågs ha varit vilda och barbariska, men ändå okonstlade och modiga.
Den svenska befolkningen i samtiden ansågs ha kvar en hel del av dessa drag, och det var de som skulle förändras, så att befolkningen kunde bli mer kultiverad. Till skillnad från annan historieskrivning vid tiden som bland annat Jonas Nordin och Hall har beskrivit tecknades inte
71 svenskarnas förfäder och språk som enbart positivt. Att Svenska Akademien visar upp en mer problematiserande syn på befolkningen och språket passade också in i deras program, att få ämbetsmännen att förändra densamma. Förändringen av befolkningen i den riktningen ansågs redan vara igång, framförallt om man jämförde med medeltiden, men den skulle fortsätta. Men under början av 1800-talet började det också dyka upp andra bilder av svenskarnas förfäder.
Tegnér tyckte exempelvis att svenskarna hade blivit förslappade och skulle bli mer som sina barbariska förfäder för att klara av de nya krigiska tiderna.
Vissa undantag fanns från ämbetsmännen och andra män knutna till staten som målgrupp.
Exempelvis Wallins dikt Uppfostraren riktade sig till både kvinnor och män. Mindre direkt riktade sig Svenska Akademien till hela befolkningen och ett bredare skikt av lägre klasser och stånd.
Detta gjordes framförallt genom ämbetsmännen, men under perioden 1804–1812 blir lägre klasser alltmer diskuterade som en grupp att direkt nå ut till och förändra genom att påverka deras tänkesätt och seder.
I Svenska Akademiens nationella föreställningsvärld fanns bilden av hemmet som nationens barnkammare. De uppmanade kvinnor, och även män, att skaffa barn till staten och uppfostra barnen till goda nationsmedborgare. Bandet mellan staten och individen var viktigt, och det var viktigt att individerna såg att det är lönsamt att tillhöra staten för att bäst kunna gagna den. Här påpekade att det var viktigt att få både kvinnor och lägre klasser att känna band till samhället och staten. Institutioner som konkurrerade med statens om individernas lojalitet, som den katolska kyrkan under medeltiden, var förkastliga. I ljuset av Svenska Akademien som en institution knuten direkt till staten och betraktad som ett kollegium är det heller inte konstigt att deras nationalism kopplades tydligt till just staten.
Det är tydligt att kvinnor, liksom lägre klasser och stånd, ingick i nationen som en del av en befolkning som ska styras. Kvinnor kunde även själva uppträda som styrande, då inom hemmet genom att uppfostra barnen. Det är svårare att säga om minoriteter ansågs ingå i det svenska folket. Finsktalande var speciellt svårplacerade. Ibland beskrevs det som att de ingick i nationen och ibland inte. Min tolkning är ändå att de sågs som ett annat folk. Oftast nämns de inte alls, men år 1809 aktualiserades av naturliga skäl Finland som tema. Förutom finländare, och i liten utsträckning samer, uppmärksammades inte minoriteter, varken religiösa eller etniska.
Slutsatser
Syftet i den här uppsatsen var att teckna en ny bild av den gustavianska statens nationella identitetspolitik. På flera håll i tidigare forskning har konstaterats att Gustav III förde en nationalistisk politik, men den har oftast beskrivits utifrån hur Gustav III arbetade med retorik, maktlegitimering och iscensättning av sin kungliga roll. Bland annat Lönnroth och Lindberg har
72 beskrivit Gustav III:s nationalistiska projekt som teatrala, retoriska och nationellt självförhärligande. I den här uppsatsen har jag istället sett på den gustavianska statens nationella politik ur ett styrandeperspektiv, med exemplet Svenska Akademien som ett reformerande nationellt identitetspolitiskt projekt. Kulturen och känslorna inför fäderneslandet hade en tydlig och samhällsnyttig funktion. Ämbetsmän och andra män i staten var dess målgrupp, och en nationell och upplyst ämbetsman konstruerades som ett ideal. Syftet var att få ämbetsmännen att uppfostra och kultivera befolkningen och styra dess beteenden, men även ämbetsmännens egna handlingar och tankar skulle påverkas. Detta knyter an till hur Dean beskriver att även de styrande måste styras.
Nationalismen under 1700-talet var inte en massrörelse som den kom att bli under 1800-talet.272 Berg har visat att olika nationaliserande projekt som inte var knutna direkt till staten inte riktade sig till hela befolkningen, utan olika projekt riktades till olika grupper i samhället.273 Henrika Tandefelt har i Konsten att härska visat hur Gustav III medvetet tilldelade olika stånds- och klassmässiga grupper i befolkningen olika nådegåvor och belöningar, skapade specifikt för denna grupp. Alla hade sin plats och funktion, även om belöningar efter hand skapades för fler grupper.274 På samma sätt kan man se att den gustavianska statens projekt Svenska Akademien främst riktade sig till ämbetsmän och andra män med koppling till statsmakten. Utifrån det kan man dra slutsatsen att den upplysta absoluta statens nationella projekt riktades till specifika grupper i samhället och inte direkt till hela befolkningen.
272 Lindberg 2002, s. 7–9, Nordin 2008 s. 197
273 Berg 2011, s. 268–270
274 Tandefeldt 2008, s. 132–135
73