Att återvända till arbetslivet efter att man drabbats av FM har vissa spe- cifika drag. I denna studie har tre olika idealtyper tagits fram för att be- skriva hur den fibromyalgisjuke kan förhålla sig till sitt arbetsliv och sina arbetsrelationer.
Arbetet som sysselsättning innebär att ge arbetet en viktig roll i sin vardag. Det handlar om att kunna hantera sina symptom så att arbetet blir möjligt att utföra. Det handlar också om att få det stöd som behövs för att åter ta sig in på arbetsmarknaden, främst från olika myndigheter, men också från vården. Även stödet från chefer och arbetskamrater är viktigt, samt stödet från familjen. Viss oro inför framtiden upplevs på grund av sämre hälsotillstånd.
Arbetet som tvång innebär att vara tvungen att gå tillbaka till arbetsli- vet trots att den egna arbetsförmågan inte räcker till. Det handlar om att anpassa sig till regler och försäkringssystem som inte tar individuella be- hov i beaktande. Relationer till chefer och arbetskamrater uppfattas inte alltid som de bästa. Samtidigt upplevs arbetet i sig som både givande och roligt, vilket skapar ambivalens.
Arbetet som glädje handlar om att se arbetet som en mycket viktig del av sitt liv, som framförallt bringar glädje i livet. Att arbeta innebär att mycket annat kan försakas utan att det känns som en uppoffring. Arbetet underlättar också hanteringen av värken. Stödet hemifrån är mycket vik- tigt och även det samhälleliga stödet uppfattas som gott. Återgången till ett arbetsliv ses som en stor framgång och uppfattas som en nystart i livet. Framtidstron är också stark när det gäller det fortsatta arbetslivet.
Synen på arbetet som sådant verkar inte påverkas av att individen drabbats av FM. I viss mån förstärks till och med arbetets betydelse, vil- ketarbetet som glädje skulle kunna tolkas som. Samtidigt spelar självklart arbetsförmågan in hur väl man lyckas anpassa sig till ett arbetsliv efter en sjukskrivning.
Sammanfattningsvis kan sägas att om återgången till arbetet sker av fri vilja är också anpassningen till arbetslivet lättare än om man tvingas gå tillbaka mot sin vilja. Ju mera hjälp och stöd man upplever sig få från arbetsgivaren och kollegor desto smidigare sker återgången. Stödet hemi-
65
från har också betydelse och kan i viss mån kompensera för uteblivet stöd från annat håll. Stödet generellt påverkar den upplevda arbetsförmågan men givetvis inverkar också det subjektivt upplevda hälsotillståndet på huruvida man anser sig kunna arbeta eller inte.
Kapitel 6
Diskussion och analys
Följande kapitel innefattar diskussion och analys av resultaten. Först dis- kuteras arbetsidentitet utifrån arbetsförmåga och arbetsvillkor och däref- ter bemötandet på arbetsplatsen och ute i samhället.
6.1
Arbetsidentitet
Arbetet är utan tvekan en viktig del av en persons identitet. Arbetet ger struktur, självkänsla, inkomster och sysselsättning i vardagen som alla på olika sätt definierar vem personen är i förhållande till andra. En återgång till ett arbete är därför en viktig faktor i en individs liv, även efter att man insjuknat i en kronisk sjukdom.
I denna studie visar resultaten att arbetet på intet sätt mister sin be- tydelse när man blir sjuk och får nedsatt arbetsförmåga. Det finns ingen direkt skillnad mellan de olika idealtyperna när det gäller inställningen till arbetet som sådant. Informanterna är alla överens om att arbetet har betydelse på olika plan. Något större skillnad framkommer dock när det gäller hur man upplever sin arbetsförmåga och även det fortsatta arbetsli- vet.
6.1.1 Arbetsförmåga
För att överhuvudtaget kunna återgå till ett arbete när man varit sjuk- skriven krävs det att man klarar av att arbeta, det vill säga att de fysiska, psykiska och sociala förutsättningarna för en återgång finns. Arbetsför- måga är dock ett mycket svårdefinierat begrepp och i slutändan torde den enda som kan avgöra huruvida arbetsförmåga finns vara individen själv. Något objektivt mått på arbetsförmåga existerar inte.
När det gäller fibromyalgisjuka är arbetsförmågan i högsta grad indivi- duell beroende på arbetsuppgifter, arbetsmiljö och atmosfär på arbetsplat- sen (Kosek, 2006, sid. 14-15). Det finns en del som jobbar heltid medan andra inte klarar av att arbeta överhuvudtaget. I denna studie ingår enbart sådana som för tillfället arbetar, ingen arbetar dock heltid.
Den största skillnaden mellan de olika idealtyperna låg i hur väl man tyckte sig orka med ett arbetsliv. Om man placerar in idealtyperna på en skala kan man säga att en idealtyp upplevde sig orka mycket väl (arbetet som glädje), en annan tyckte sig orka relativt väl, åtminstone för närvaran- de (arbetet som sysselsättning) samt en som upplevde att arbetet krävde för mycket (arbetet som tvång). Mest oro inför ett framtida arbetsliv upplev- des bland dem som fysiskt kände att symptomen förvärrats (arbetet som sysselsättning).
En annan aspekt som också kan påverka arbetsförmågan är den tid man levt med sjukdomen. Informanterna i denna undersökning hade haft diagnosen under olika lång tid och generellt kan sägas att den idealtyp som arbetade mest,arbetet som glädje, också var den som haft diagnosen under längst tid. Möjligen blir arbetsförmågan bättre ju längre tid man har haft på sig att lära sig hantera symptomen. Då FM kräver omställningar i vardagslivet kan det vara så att det tar tid att anpassa sig till de nivåer av aktivitet som kroppen klarar av, vilket gör att ju längre tid sedan diagno- sen fastställts, desto mera medveten är man om vilka aktivitetsnivåer man klarar av och följaktligen har lättare att styra både arbete och vardagsliv. Om så är fallet finns större hopp om att ett aktivt arbetsliv trots allt kan vara möjligt för flera fibromyalgisjuka.
Arbetsförmåga måste också ses ur ett helhetsperspektiv. Den faktiska arbetsförmågan kan vara relativt stor, men om till exempel hushållsarbe- tet till största del ligger på den fibromyalgidrabbade personen kommer
69
arbetsbördan att vara mycket större än enbart arbetet utanför hemmet. Detta har också påpekats i andra studier, bland annat Liedberg (2004), då det visat sig att kvinnor som lider av FM också i hög grad tar ansvar för fa- miljen, vilket gör att det betalda arbetet måste dras ner på. I denna studie sade sig informanterna få god hjälp hemifrån, detta gällde för alla ideal- typerna, samtidigt som man också dragit ner på hushållsarbetet. Detta bidrar förmodligen till att merparten upplever sig ha arbetsförmåga.
6.1.2 En utmaning för arbetsgivaren
Arbetsförmågan hos en fibromyalgisjuk förutsätter också arbetsuppgifter som är rimliga att klara av med de begränsningar den fibromyalgisjuke trots allt har. Då arbetsgivarna i många fall inte har arbetsuppgifter som är tillräckligt anpassade för personer med nedsatt arbetsförmåga och dess- utom eventuellt räds de extrakostnader som sjukskrivningar medför, blir också arbetsmarknaden begränsad för dessa personer. Den flexibilitet som allt mer krävs inom företagen och av de anställda kan vara svåra att leva upp till för fibromyalgisjuka (Henriksson et al., 2005, sid. 690).
Kravet på flexibilitet är speciellt relevant för den privata sektorn, men marknadsanpassningen gäller också allt mer för offentlig sektor, där många av de FM-drabbade arbetar, eftersom en majoritet är kvinnor. Skulle det visa sig att även offentlig sektor marknadsanpassas utifrån effektivitetskri- terier som enbart syftar till att rationalisera bort personer som inte når upp till vissa lönsamhetskrav, kan detta skapa problem för personer med nedsatt arbetsförmåga om inte andra lösningar vidtas.
Sjukdomens oberäknelighet gör det svårt för individerna att säkert kunna veta hur hälsotillståndet ter sig i olika perioder. Vissa aktiviteter går visserligen att planera in, men allt från väderförhållanden till stress kan förvärra symptomen. Detta ställer helt andra krav på den som ar- betar och i förlängningen också på arbetsgivaren. Den arbetande måste få ha ett så stabilt arbete som möjligt, samtidigt som stor flexibilitet och egen kontroll av arbetsuppgifterna borde tillåtas (Kosek, 2006, sid. 15). Denna ekvation kan te sig nästan omöjlig för en arbetsgivare att lösa då verksamheten i många fall måste effektiviseras för att bibehålla konkur- rensförmågan.
Arbetsgivarna måste också kunna tillhandahålla en god arbetsmiljö där öppen dialog och rimliga arbetskrav finns att tillgå för den fibromy- algisjuke, eftersom dessa tillsammans bidrar till att arbetsförmågan kan bibehållas och även förbättras.
De tre idealtyperna uppvisade olika inställning till frågor som berör arbetsmiljön. Förarbetet som glädje upplevs arbetsmiljön som relativt god där vissa uppgifter ibland blir för tunga, men där ändå arbetsförhållandena är sådana att kraven ligger på rimlig nivå. Förarbetet som tvång är däremot arbetsmiljön sämre, inte på grund av att arbetsuppgifterna i sig skulle vara tunga utan snarare den psykosociala arbetsmiljön då det upplevs som svårt att få gehör för sin situation. Förarbetet som sysselsättning uppfattas arbetsmiljön som bra.