5.1 Möjlighet till begränsning av religionsfriheten i EKMR
För att besvara inledande frågeställning om vad religionsfriheten i EKMR innebär kan först och främst nämnas att religionsfriheten kan anses skyddad genom huvudsakligen art. 9. Utöver denna bestämmelse erbjuder i vissa sammanhang även art. 14 av Europakonventionen och art. 2 i första tilläggsprotokollet av konventionen ett komplement till religionsfriheten. Art. 9 tar sikte på tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet där både en positiv och negativa frihet innefattas. Detta betyder att var och en har en frihet att tro på vad som helst men också en frihet att inte behöva tro på något, innebärande att friheten är viktig för alla människor, såväl för troende som ateister. Art. 14 ger ett skydd mot att diskrimineras på grund av sin religion och art. 2 i första tilläggsprotokollet ger en rätt till undervisning samt en rätt till föräldrar att få sin religion respekterad i undervisningen.
Religionsfriheten kan begränsas om det är föreskrivet i lag och kan anses nödvändigt i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, allmän hälsa, moral, ordning eller för andra personers fri- och rättigheter.
De vanligaste skyddsintressena som använts av Europadomstolen har varit allmän säkerhet och andra personers fri- och rättigheter. Gällande den allmänna säkerheten har Europadomstolen konstaterat att det inte finns anledning att generellt förbjuda användande av ansiktstäckande slöja på offentliga platser om det inte finns ett känt hot mot den allmänna säkerheten på just den platsen. Det verkar alltså krävas ett konkret hot mot säkerheten för att begränsa användande av åtminstone ansiktstäckande slöja. Andra typer av slöjor, där ansiktet fortfarande syns, verkar däremot inte kunna begränsas på den grunden eftersom personen i fråga går att identifiera. När det kommer till skyddande av andra personers fri- och rättigheter kan tolkningen av detta begrepp sägas vara relativt bred. Även argument som den franska principen att ”leva tillsammans”, en typ av garanti för den sociala kommunikationen mellan medborgarna, anses falla in under skyddandet av andra personers fri- och rättigheter och därför kunna berättiga en begränsning av religionsfriheten.
För att kunna begränsa religionsfriheten krävs också att åtgärden är nödvändig i ett demokratiskt samhälle. Det måste finnas en balans mellan det legitima mål som åtgärden förväntas uppfylla och den enskilda inskränkningen som görs i religionsfriheten, den så kallade proportionalitetsprincipen. Europadomstolen har gett ett relativt stort tolkningsutrymme eller så kallat ”margin of appreciation” för varje konventionsstat att avgöra vilka begränsningar som ska göras i den enskilda staten och vilka som är nödvändiga för dess demokrati. Europadomstolens uppgift här är, vilket framgår av dess rättspraxis, att avgöra om begränsningen gjorts i enlighet med statens obligationer härstammande från EKMR. Tolkningsutrymmet som ges stor betydelse i avgörandet av detta har i flera fall av Europadomstolen ansetts bli bredare när det råder oenighet på området mellan konventionsstaterna. Tolkningsutrymmet påverkas också av landets historia, där exempelvis Turkiet och Frankrike ansetts ha bredare utrymme på grund av den starka koppling landet har till sekularism.
5.2 Möjlighet till begränsning av religionsfriheten i RF
Sverige har förutom sina förpliktelser härstammande från Europakonventionen också sina egna grundlagar, specifikt RF, där religionsfriheten också skyddas. Till skillnad från Europakonventionen ger dock 2 kap. 1 § p. 6 RF en absolut rättighet för var och en till religionsfrihet, inklusive rätten att utöva sin religion. Begränsningar kan dock ske om manifestationen av religion kan hänföras till någon av de andra rättigheterna i lagen, som i sin tur går att begränsa. Exempelvis har klädesplagg av HD ansetts utgöra en del av
33
yttrandefriheten, en frihet som kan begränsas genom lag enligt 2 kap. 20 § RF. Även här ställs krav för att begränsningar ska kunna ske, vilka framgår av 2 kap. 21 § RF. Det krävs ett ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle, här finns dock till skillnad från i Europakonventionen inga uttömmande rekvisit men åtgärden behöver vara nödvändig och den får inte sträcka sig så långt att den fria åsiktsbildningen begränsas. Begränsningen får heller inte göras enbart på grund av en politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. I 2 kap. 23 § RF finns ett antal exempel på sådana ändamål som kan utgöra grund för begränsning av yttrandefriheten, däribland med hänsyn till den allmänna säkerheten eller för beivrande av brott. HD har uttalat att en persons religionsfrihet inte generellt sett är en ansvarsfrihetsgrund för exempelvis brottet hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § BrB. Bestämmelserna om religionsfrihet kan dock påverka bedömningen av rekvisit såsom ”missaktning” i 16 kap. 8 § BrB och vid påföljdsbedömningen. Religionsfriheten hindrar dock nationell lagstiftning som direkt missgynnar en viss religion eller uppenbart syftar till att begränsa en viss religion. Det skulle därför kunna tänkas, även om inget sådant fall ännu har tagits upp av HD, att ett förbud mot slöja i grundskolor är ett exempel på en sådan lagstiftning som uppenbart syftar till att begränsa en viss religion och därför inte skulle tillåtas enligt RF.
5.3 Slutanalys
Som tidigare sagt kan det funderas på ifall det är legitimt att begränsa en så vital rättighet som religionsfriheten med en så vag princip som att kunna ”leva tillsammans”, vilket godtagits av Europadomstolen i SAS mot Frankrike. Å ena sidan skyddar religionsfriheten den enskilda personen vars rätt det är att besitta vilken övertygelse som helst. Å andra sidan skyddar art. 9(2) i Europakonventionen också andra personer och samhället som kan tänkas ta skada av de religiösa manifestationer som den enskilda personen utför. Frågan är fortsatt vilket av dessa intressen som ska anses väga tyngst och några generella svar kan inte ges. Europadomstolen har i sin rättspraxis avgjort mål med religiösa symboler olika beroende på omständigheterna i fallet, där inte ens så lika situationer som krucifix på väggarna och en lärare som bär slöja i klassrummet har bedömts på samma sätt. I det fallet ansågs skillnaden vara elevernas ålder, men det är fortsatt oklart vid vilken ålder som Europadomstolen skulle anse att skolelever är mogna nog att motstå påverkan av sådana religiösa symboler i klassrummet.
För att sedan besvara frågeställningen om i vilken mån användningen av slöja kan begränsas i svenska grundskolor så skulle rättsläget kunna sammanfattas med den klassiska frasen inom juridik, att svaret beror på. En inskränkning av religionsfriheten skulle kunna motiveras enligt svensk rätt om en elev uttalar eller beter sig hotfullt på grund av sin religion men ett generellt slöjförbud skulle antagligen vara svårt att motivera. För att återkoppla till Kristdemokraternas förslag på att införa slöjförbud är partiets argument bristfälliga. Partiets främsta argument var att öka jämställdheten mellan män och kvinnor genom förbudet på grund av risken för att unga kvinnor blir tvingade till att bära slöja. Ett sådant argument har dock inte ansetts falla in under de skyddsintressen som berättigar en begränsning av religionsfriheten, vare sig i Europakonventionen eller i RF. Detta gäller särskilt ett generellt förbud då användande av det religiösa plagget försvaras av kvinnor själv. Ett förbud som inskränker endast användande av slöjor hade också varit svårmotiverat eftersom HD uttalat att en nationell lagstiftning inte får innebära en begränsning för en specifik religion, vilket slöjförbudet hade inneburit för muslimer. Isåfall hade alla religiösa symboler behövt förbjudas, detta bör dock analyseras utifrån principen ”margin of appreciation” där Sverige nog inte kan anses lika starkt anknutna till sekularism som exempelvis Frankrike eller Turkiet. Ett generellt förbud av religiösa symboler hade därför kanske inte ansetts nödvändigt för Sveriges demokrati.
Ett argument för att inte införa slöjförbud är också Europadomstolens uttalande kring tolerans, som anses definierande av ett demokratiskt samhälle. Domstolen har också uttalat att toleransen
34
inom konventionsstaterna bör upprätthållas utan att eliminera det som orsakar oroligheter mellan olika religiösa grupper. Det kan därför argumenteras för att ett slöjförbud inte är rätt lösning för vare sig jämställdheten, säkerheten eller för att förhindra att flickor blir tvingade till slöjanvändning. Ett sådant förbud skulle snarare kunna förvärra situationen för kvinnor som i stället kan bli tvingade att stanna i hemmet och bli än mer segregerade från resten av samhället. Slutligen kan sägas att frågan kring slöjförbud i svenska skolor beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Kärnan i förslagen som uppkommit bland de svenska partierna består dock ofta av jämställdhet och den allmänna säkerheten och diskussionen är givetvis inte utan relevans. Det skulle som tidigare nämnt kunna finnas situationer då en enskild persons religionsfrihet kan begränsas, exempelvis genom att döma en person till hets mot folkgrupp. Det är däremot svårt att motivera ett generellt slöjförbud. Det kan argumenteras för att den fortsatta diskussionen bland de politiska partierna bör fokusera mer på det som Europadomstolen uttalar, att förbättra tolerans mellan olika grupper av samhället, vilket också kan inkludera jämställdheten mellan könen. Detta bör då göras utan att eliminera det som orsakar oroligheterna för stunden, i det här fallet slöjan. Forskningsämnen som skulle kunna bidra till diskussionen är frågor som berör hur olika religiösa grupper tolererar varandra i olika samhällen eller hur samhället kan motverka ”slöjtvång” utan att inskränka kvinnors religionsfrihet. Om man löser det bakomliggande problemet, nämligen ojämställdheten mellan män och kvinnor, kanske man också minskar risken för att kvinnor blir tvingade till att bära slöja.
35
Källförteckning
Litteratur
Cameron, Iain, An Introduction to the European Convention on Human Rights, 7e uppl., Iustus Förlag AB, Uppsala, 2014.
Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4e uppl., Norstedts Juridik AB, Stockholm, 2012.
Enkvist, Viktoria, Lokrantz-Bernitz, Hedvig & Zillén, Kavot, Religionsfrihet - om rättsliga skiftningar och nyanser, Iustus Förlag AB, Uppsala, 2020.
Fahlbeck, Reinhold, Bed och arbeta, Liber AB, Malmö, 2011.
Henriksen, Anders, International Law, Oxford University Press, Oxford, 2017.
Howard, Erica, Law and the Wearing of Religious Symbols, Routledge, Abingdon, 2012. Loenen, Titia, The Headscarf Debate: Approaching the Intersection of Sex, Religion and Race under the European Convention on Human Rights and EC Equality Law, I Dagmar, Schiek & Victoria, Chege (red.), European Union Non-Discrimination Law, London/New York: Routledge-Cavendish, 2009.
McGoldrick, Dominic, Human Rights and Religion: the Islamic Headscarf Debate in Europe, Oxford/Portland, Oregon: Hart Publishing, 2006.
Sandgren, Claes, Rättsvetenskap för uppsatsförfattare – Ämne, material, metod och argumentation, 4e uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2018.
Elektroniska källor
Busch, Ebba, Pethrus Désirée, Carlsson, Christian & Fors, Soheila, Förbjud slöja på elever i lågstadiet, Expressen, 2021-03-22, https://www.expressen.se/debatt/forbjud-sloja-pa--elever-i- lagstadiet/ (hämtad 2021-03-30).
Evans, Carolyn, The ”Islamic Scarf” in the European Court of Human Rights, Melbourne
Journal of International Law 7 (1), 2006, 52,
http://www.austlii.edu.au/au/journals/MelbJlIntLaw/2006/4.html(hämtad 2021-04-27).
Klaus, Dahmann, The prospect of a Burqa Ban spreads across Europe, Deutsche Welle, 2010- 05-21, http://dw-world.de/ (hämtad 2021-04-26).
Küchler, Teresa, Franska senaten säger ja till slöjförbud för barn, Svenska Dagbladet, 2021-04- 05 https://www.svd.se/ (hämtad 2021-04-07).
Offentligt tryck
Prop. 2001/02:59 Hets mot folkgrupp m.m.
Skolverket PM, Flickor med burqa/niqab i skolan, 2003-10-23, nr 2003:2613. SOU 1964:13 Religionsfrihet: 1958 års utredning kyrka-stat: III.
SOU 1997:41 Utredning om trossamfundens rättsliga reglering.
SOU 2016:4 Politisk information i skolan – ett led i demokratiuppdraget: Betänkande av Utredningen om politisk information i skolan.
36
Rättsfall
Högsta domstolen
NJA 2005 s. 805.
Europadomstolen
Grekland mot Förenade Konungariket, nr 176/56, 2 juni 1956. Rasmussen mot Danmark, nr 8777/79, 28 november 1984. Kokkinakis mot Grekland, nr 14307/88, 25 maj 1993.
Van den Dungen mot Nederländerna, nr 22838/93, 22 februari 1995. Dahlab mot Schweiz, nr 42393/98, 15 februari 2001.
Refah Partisi och andra mot Turkiet, nr 41340/98, 41342/98, 42144/98, 13 februari 2003. Gündüz mot Turkiet, nr 35071/97, 4 december 2003.
Leyla Sahin mot Turkiet, nr 44774/98, 10 november 2005. Köse m.fl. mot Turkiet, nr 26625/02, 24 januari 2006. Dogru mot Frankrike, nr 27058/05, 4 mars 2008. Lautsi m.fl. mot Italien, nr 30814/06, 18 mars 2011. S.A.S mot Frankrike, nr 43835/11, 1 juli 2014.
Övriga
X mot Storbritannien, nr 7782/77, 2 maj 1978, Europakommissionen. Stockholms tingsrätt, mål T 3-107-86, 11 juni 1987.