Arbetsledarnas perspektiv
Det är tydligt att de båda arbetsledarna har funderat mycket över sambandet mellan skapande och hälsa. Arbetsledaren på Verksamhet A säger på tal om människans självläkande krafter, de som märks när man skär sig och såret läker av sig självt, att:
Det är precis samma krafter som är verksamma när du är i det här fältet av pröva, skapa, forska, ha en idé, och försöka liksom gå igång, såhär, och gör någonting. […] Tanke och händer förbinds i ett skapan-de, och du hamnar i ett mittenrike, ett mittenområde som är känslan, egentligen, hjärtat. […] När tanke och händer förbinds i ett skapande, då får vi med mitten… det här som omdömeskunskap […] vi får ett bättre omdöme, vi blir snälla liksom, vi blir inte så hatiska och elaka.
Om man aktiverar och stimulerar de estetiska och skapande funktionerna ger det en känsla av sammanhang, det är meningsskapande och skapar välmående, säger arbetsledare A.
Arbetsledaren på verksamhet B hänvisar till psykoanalytikern Winnicott när hon talar om något som liknar det mittenrike Daniel talar om ovan:
Han har skrivit mycket om det transcendenta området, det vill säga det mellan den inre och yttre världen att där är ett mellanområde som han pratar om, ett skapande område, psykologiskt i oss alla. Det är där barnen går in och leker.
Hon talar om platser för lek. Hon menar att när man hamnar i en kris är det viktigt att hitta tillbaka till platsen för leken. Inspirerad av Winnicotts teorier talar hon om att skapandet kan reorganisera och skapa nya perspektiv. Hon säger att hon märker på deltagarna att de mår bättre och har mindre spänningar när de arbetar med skapande.
Arbetsledare A talar om att man blir som ett barn igen när man skapar, man prövar, forskar och utgår från sig själv. Men han är kritisk till hur skolan förhåller sig till barns skapande.
Han menar att skolan lär barnen att de inte kan, och det följer med upp i vuxen ålder. Tvärtom är det viktigt att poängtera att det inte handlar om att prestera eller att det ska bli någonting, det viktiga är processen och skapandet.
Båda arbetsledarna talar om att det är begränsande att bara sitta och samtala om problem.
Arbetsledare B:
Att använda bilden och formen är ett annat sätt, istället för bara tankar och teorier, det är väldigt begränsande egentligen att bara sitta och samtala om problemet, om saker - gör dem istället!
De betonar också vikten av att skapande och reflektion är integrerat. Arbetsledare A beskriver vad som händer när man håller på med handfasta kulturella aktiviteter:
När man gör det, då kommer man att tänka på saker. Och ifall man har lyckats med att skapa en trygg miljö […] då kommer också bio-grafin upp […] och det blir bättre samtal.
När det gäller hur man lagt upp sitt arbete och vad man har för tankar som står till grund för verksamheterna skiljer sig de båda verksamheterna åt; Verksamhet B är en kommunal verk-samhet som regelbundet får kreativa arbetsuppgifter från bland annat kommunens tekniska förvaltning. Uppgifterna innebär att man får lära sig grunderna i ett hantverk, inklusive mate-riallära och kanske andra teoretiska kunskaper för att kunna utföra hantverket. Arbetsledaren talar om att det vara viktigt att få göra något roligt, något kreativt och skapande, om man befinner sig i en sorgeprocess som det kan innebära att förlora sitt arbete. Men i de handlings-planer som upprättas med individen finns alltid ett mål som innebär arbete, studier eller praktik. Hon menar att det viktigaste är att det blir en skillnad för individen efter att de varit på i verksamheten:
Det ska vara en skillnad mot när man kom. Alla ska gå härifrån med en konkret handlingsplan som är realistisk. Det måste finnas en plane-ring som har en riktning mot arbete, praktik eller utbildning.
Verksamhet A är en fristående verksamhet. På deras hemsida kan man läsa att huvudman för verksamheten är Studiefrämjandet Småland-Gotland. Arbetsledaren talar om att när det gäller långtidsarbetslösa handlar det om den del av verksamheten som kallas kultur som rehabili-tering, där man kan ägna sig åt trädgård/odling, mat/bröd, hantverk/slöjd, bild/ berättelse eller natur. Han menar att alla människor är antingen tankemänniskor eller viljemänniskor, alla har en betoning på det ena eller andra, utmaningen ligger i att utveckla den andra sidan, för att man ska känna sig hel. Målet med verksamheten är individuellt, kanske ska man studera, praktisera, arbetspröva eller börja ett arbete, men det viktiga är att man får möjlighet att lära känna sig själv, bli inspirerad och utveckla sina skapande sidor.
Vi jobbar med betingelser runt omkring, skapa förutsättningar, ordna med material, rummet, det finns tid, det finns handledare. Och har du då en egen idé på de här områdena och kanske även som går utanför det, så går det att lösa på stället.
Han menar att det är indirekt yrkesrelaterad verksamhet, genom att människor får en relation till eget skapande leder det till ökad anställningsbarhet.
Det är ju ingen undervisning här på det sättet. […] Det klart man kan dela med sig, det finns ju konstnärlig och hantverkande personal, man det är inte den pedagogiken att man har lektioner och lär ut det här, utan det är att ge var och en redskap för att kunna uttrycka vad de har i händerna, där de tappat sitt självförtroende allra mest ibland.
Genom att man följer den röda tråd som finns genom människors liv kan rehabilitering bli effektiv, då finner man att svaren på allt finns inom varje person, och har man då förtroende för dessa människors egen kraft och förmåga så ordnar det sig, menar arbetsledare A.
Arbetsledaren för verksamhet B ser det som en av de viktigaste uppgifterna att ge folk ett bra bemötande, att hjälpa dem in i projektgrupper och arbetslag där de utökar sitt sociala nätverk.
Det gör något med människor att vara med i en projektgrupp som skapar en installation.
I verksamhet A betonar man mötet som något av det viktigaste i arbetet att bryta en lång tid av arbetslöshet. Den vision som ligger till grund för verksamheten handlar till stor del om att man vill skapa en mötesplats. Arbetsledaren säger att vår tid präglas av en hög medvetenhet och en stor individcentrering vilket gör att de antisociala drifterna är starka. Därför är det enligt honom idag extra viktigt med mötesplatser så att folk kan komma samman. Möten gör att man bryter en isolering som många upplever under arbetslösheten. Enligt honom behöver en mötesplats av idag ett deltagande moment, när man gör något tillsammans kan man komma till ett möte och lära känna varandra.
Om man sysslar med sina händer och kommer till en relation till eget skapande och man blir inspirerad till det här, då blir mötena bättre, då blir samtalen bättre, och då har vi så att säga skapat framtid, för det är i mötena som framtid skapas.
Det är enligt arbetsledare A viktigt att sammanföra grupper och personer, inte dela upp människor i olika kategorier och behandla dem separat. Unga och gamla, sjuka och friska, arbetande och arbetslösa, vi mår bra av att umgås med varandra. Det kan lätt bli ett stigma i
att tillhöra en viss grupp. Han betonar också att det är allas ansvar att man hittar till möten och samarbete.
Deltagarnas perspektiv
En deltagare fick i verksamhet A för första gången prova att uttrycka sig med lera. Hon beskriver sina känslor vid det tillfället:
Jag hade inte slappnat av på fyra år men allt bara kopplades bort och det var bara leran som gällde.
De två deltagarna från verksamhet A är positiva till verksamheterna.
Det är ett underbart ställe, otrolig miljö, lugn, inga höjda röster, en sammansvetsad grupp. Från första timmen kände jag – wow! Jag har alltid varit intresserad av hantverk, vi fick nosa på så mycket, lera, ak-varell, tusch.
Jag gjorde allt möjligt, jag lärde mig att till exempel tälja i trä, odling, handarbete […] laga mat, städa, tvätta. Det var väldigt lärorikt.
En av deltagarna från verksamhet A talar mycket om att viljan att skapa och göra en förändring måste komma inifrån individen, annars får inte verksamheten några långsiktiga effekter för personen.
Jag var verkligen rätt person att vara på där, när jag började där var det inget nytt för mig. Jag har skapat under många år, jag tror på det och jag vet att det hjälper.
Deltagare från verksamhet B:
Efter ett tag kommer man på att man kan saker. Det är ganska medi-terande det där, och det är själva görandet som är viktigt. Där fick man
fel. […] Jag tror att det hjälpt mycket. Självförtroendet har växt, man märkte inte hur dåligt det var innan.
En deltagare angående anställningen som väntar:
Jag fixade den själv, självförtroendet har växt och det var kanske det som gjorde att jag fick det.
En kvinna angående hur skapandet hjälpt henne under arbetslösheten:
Jag kunde med min skapande kraft klara mig väldigt bra, tycker jag.
Väldigt tidigt lärde jag mig att sysselsätta mig, jag måste hela tiden göra något med händerna.
En av de intervjuade deltagarna från verksamhet B menar att det inte var några problem för den som inte ville göra något att sitta still en hel dag. Han menar att det påminde om slöjdverksamhet, att uttalanden från anställda kunde göra att han kände sig som en skolpojke.
Han har en praktikplats nu, men har ordnat den utan hjälp från verksamheten.
Den andra intervjupersonen menar att den kritik som fanns mot verksamheten mest hade att göra med attityder hos deltagarna och att de har kvar sitt försvar. De egna erfarenheterna är mest positiva:
Där finns struktur, man skärper sig. När man går hemma tänker man att ”det där kan jag lika gärna göra i morgon” men där fick man tänka att gör jag inte detta nu så funkar det inte.
En deltagare från verksamhet A uttrycker sin förundran över verksamheten som mötesplats:
Konstigt att det var så många olika människor, olika ålder och bak-grund, men man blir som en familj ändå.
En deltagare från verksamhet B menar att man blir ganska inbunden som arbetslös och man har en inre bild av hur människor ser på en.
Man blir liksom trött på att lyssna bara på sig själv, då var det skönt att träffa lite folk, och vi hade bra gemenskap i den gruppen jag job-bade i.
Arbetsförmedlingens perspektiv
Arbetsförmedlingen i A-stad menar i diskussion kring förhållandet mellan teori och praktik:
Ibland kan det vara överteoretiserat, för att man ska vara hel kanske det behövs både och.
Angående verksamhet A:
det är mer för att komma igång, stärka individen medan vi jobbar med att hitta en annan lösning, eller medan man gör en utredning kring fy-sisk förmåga exempelvis.
I B-stad uttrycker en handläggare att hon är tveksam till den skapande delen av verksamheten, exempelvis silversmide. Hon menar att det säkert kan vara roligt, men det är bättre när det handlar om arbetsuppgifter som mer påminner om de jobb som finns representerade på arbetsmarknaden, exempelvis lokalvård eller fastighetsskötsel. En annan handläggare påpekar att det kan vara stärkande att få arbeta med att skapa något som blir fint, även om det inte har någon tydlig anknytning till ett ”riktigt” arbete.
En handläggare poängterar att oavsett vilken verksamhet en arbetslös person deltar i är det viktigt att träffa andra och ingå i en gemenskap.
I A-stad betonar man att ”det där emellan” när man pausar och fikar också är viktigt, och tillsammans har man ju i gruppen ett stort nätverk.