Samtalsdeltagarnas val och behandling av topo

Topikstrukturens sex faser representerar olika strukturella topoi och fungerar alltså som platser där samtalsdeltagarna uppehåller sig och uttrycker sina positioner och perspektiv. Topikfaserna och deras topoi är följande:

Topikfas 1, rad 302-402: Reliker och materiella ting Topikfas 2, rad 402-495: Kyrkosyn

Topikfas 4, rad 567-638: Påven och Maria Topikfas 5, rad 639-695: Himlen

Topikfas 6, rad 696-735: Skärselden

Här nedan presenterar jag hur samtalsdeltagarna väljer och behandlar framförallt dessa topoi. Stefan Gustavsson

Evangelikalen Gustavsson är den ende av samtalsdeltagarna som väljer de topoi som samtalet kommer att kretsa kring. När Sandlund efter inledningsanförandena frågar om någon spontant vill fortsätta samtalet kring något som tagits upp i de olika inledningarna är det Gustavsson som först anmäler intresse. Första topos blir då reliker och materiella ting. Även topos nummer två, kyrkosyn, är det Gustavsson som väljer när han mitt i en samtalstur byter ämne med Sandlunds godkännande. Topos nummer tre som handlar om nattvarden väljs av Sandlund och denna fas deltar Gustavsson inte i. När han får ordet passar han istället på att byta ämne och den fjärde topikfasen kommer så att handla om påven och Maria. De två sista topoi väljs av Sandlund.

När Gustavsson väljer att tala om påven och Maria är det knutet tillbaka till kyrkosyn då han inleder med att tala om påvens roll. Det Gustavsson helst vill prata om är alltså det som är specifikt katolskt och som han vill argumentera emot. Kring dessa topoi utvecklas teologiska resonemang. När samtalet kommer in på nattvarden är det med en vinkling som inte handlar främst om teologiskt resonemang utan om längtan efter att mötas som människor med samma Gud. Det är mer pathos och mer upplevelsebetonat än det är kring övriga topoi. Gustavsson faller inte in i det perspektivet utan fortsätter istället utveckla sitt perspektiv på vad som är teologiskt problematiskt med katolsk tro och tradition. Gustavsson har ett eget innehållsligt topos bestående av tanken om teologisk metod. Ett topos som återkommer i varje strukturellt topos där han deltar.

Anders Arborelius

Katolske biskop Arborelius svarar först i hälften av topikfaserna, och deltar i alla utom en, den om nattvarden. Det förblir därför oklart hur han ställer sig till gemensamt nattvardsfirande.

När Arborelius som andra samtalsdeltagare håller sitt inledningsanförande verkar han inte hålla det utifrån något han förberett utan låter det vara ett direkt svar på Gustavssons inledning med den teologiska metoden som huvudpoäng. Arborelius vinklar om Gustavssons innehållsliga topos så att skillnaden istället för att handla om metod handlar om filosofi. Man skulle kunna säga att Arborelius flyttar fokus till ett annat innehållsligt topos för att belysa det föregående och så utveckla det egna perspektivet. När de senare uppehåller sig kring reliker och materiella ting vinklar Arborelius om reliker i bemärkelsen saker till bemärkelsen naturen och menar att svenska protestanter också har reliker i sin naturvördnad. (Se utdraget på sidan 41.) När de samtalar om kyrkosyn vinklar Arborelius om från att prata om Rom till att prata om Wittenberg för att ironiskt illustrera hur viktiga Rom och påveämbetet faktiskt är även för protestanterna. (Även om han inte får medhåll.) När de samtalar om påven och Maria och deras roller vinklar Arborelius om topos till att istället fokusera på Marias eviga jungfrudom.

Arborelius är inte den som väljer topoi, men den som tar ut svängarna mest i behandlingen av dem.

I topikfas fyra om påven och Maria är det bara Arborelius och Gustavsson som deltar. Denna fas handlar enbart om det som skiljer i teologin. Arborelius menar i slutet av sin sista samtalstur i den topikfasen att de har olika syn på de döda, och med hjälp av det styr Sandlund över till topos himlen istället.

Sten-Gunnar Hedin

Det viktigaste topos för pingstvännen Hedin är nattvarden. Det introducerar han i sin inledning som enda skiljepunkt. Han gör det som tidigare konstaterat utifrån ett jag-perspektiv och beskriver en smärtsam upplevelse. Sandlund tar upp detta topos senare i samtalet och ger ordet direkt till Hedin. Hedin fortsätter då att utveckla sitt perspektiv utan att anklaga katolikerna. Däremot berömmer han dem och talar om den egna traditionens svagheter: medan katolikerna på teologiskt riktigt sätt ser nattvarden som en förbundsmåltid där dopet är förbundstecknet, har protestanterna en slarvighet omkring nattvardsbordet. Genom att mena att vi som bröder och systrar borde kunna ha ett gemensamt nattvardsbord uttrycker Hedin en stark längtan. Bröder och systrar står för starka band och en naturlig längtan efter att dela det som är viktigt i livet med varandra. För övrigt är det bara i topikfas ett, om reliker och materiella ting, som Hedin har en längre sammanhängande samtalstur. Även i den turen riktas beröm mot katolikerna och kritik mot sig själv och den egna rörelsen. I topikfas två ställer han en fråga utan att själv bidra med en åsikt för att få katolikerna att vidareutveckla tankarna om påvens roll, i topikfas fyra deltar han inte förutom med samtalsstöd, i topikfas fem och sex har han bara en mycket kort samtalstur i vardera, som visserligen tillför åsikter men som inte ändrar samtalets riktning. Hedin är den som tar avsevärt minst talutrymme i samtalet.

Bengt Malmgren

Katoliken Malmgren håller ett ungefär dubbelt så långt inledningsanförande som de övriga, och blir till slut vänligt avbruten av Sandlund. Ungefär halva den tiden använder han till att tala om kristen enhet och ungefär halva till att tala om synen på reliker som hjälpmedel för tron. Malmgren är sedan delaktig i de tre första topikfaserna. Mest aktiv är han i den andra som handlar om kyrkosyn. Malmgren har ett innehållsligt topos som utgörs av påvens tanke Ut unum sint, som nämndes på sidan 35, och som går ut på att kristenheten ska vara enad. Malmgren uttalar orden Ut unum sint en gång i inledningsanförandet och en gång när de talar kring kyrkosyn, men i stort sett varenda samtalstur handlar om detta. De tre sista topikfaserna där Malmgren inte är aktiv, och Hedin är minimalt aktiv, handlar om att bena ut skiljepunkter i teologi och tankesätt. Detta verkar Malmgren inte vara intresserad av att säga något om. Det är den kyrkliga enheten som är avgjort viktigast för honom.