Det framkommer med stor tydlighet att samverkan eftersträvas i större omfattning. Ur föräldrars perspektiv blir detta påtagligt när många aktörer är involverade i en familjs liv. Det gäller på olika nivåer och från olika verksamheter såsom förskola, skola, sjukvård, habilitering,
LSS, försäkringskassa m.fl. Det framkommer att rutiner efterlyses och kontinuitet eftersträvas. Det framstår som problematiskt för familjen när personalbyte sker eller transparens i övergång från en verksamhet till en annan saknas, vilket kan gälla när barn – och ungdomshabilite- ring övergår i vuxenhabilitering. Det senare fenomenet kan bli särskilt tydligt om kontakten under barnets senare ungdomsår inte varit så frekvent och därmed färre insatser erbjudits. I det nya mötet med habi- literingen, nu i ett vuxenperspektiv, kan förväntningarna från föräldrar vara höga och kravet på snabba insatser stora.
Att familj och barn ska ha inflytande i habiliteringsprocessen är något som barn- och ungdomshabiliteringen understryker och som föräldrarna, dock inte alla, anser sig ha, vilket framgår på olika sätt av nedanstående uttalanden. Högberg (2007) hävdar att familjen inordnas i mer eller mindre ritualiserade dialoger i form av exempelvis habilite- ringsplaneringar.
Jag känner nog att vi haft ganska mycket inflytande, men det är för att vi varit med i denhär gruppen. Jag har haft tur, jag har ju ingått i en grupp på hab. Enhetschefen har haft oss som bollplank…det kan ha va- rit när det varit någon förändring på gång.
Jag har nog med att hålla ihop en familj. Jag tycker att jag har inflytande tillräckligt, men jag har inte krävt allt jag har rätt till. Skulle vara skönt att ha en träffpunkt på dagtid och på kvällstid för dem som har mycket gemensamt. Det behövs nytänkande, samhället har förändrats.
Uttalandet signalerar att det kan vara av betydelse att känna till koden och få möjligheten till att ingå i en referensgrupp när olika former av förändringar som familjer kan vara berörda av är nära förestående. Samverkan är en fråga om kunskap, attityder, bemötande, roller, öpp- na eller stängda dörrar, prestige och revirtänkande, vilket ett samtal i föräldragruppen handlar om.
Jag tycker att brister på många ställen är att, som man hört av många, det är det här med samverkan mellan föräldrar, habilitering och sko- la…att det ska vara så svårt att samverka. Det är väl det här lite granna att kom inte in i mitt revir. Man får ta bort revirtänkandet, vi är bra på nåt och ni är bra på nåt annat, det är svårt, men det är ju barnets bästa som man har för ögonen… Jag tror många gånger att det handlar om prestige, det ror jag…att gå in på varandras områden. Man skulle vinna på att öppna upp.
Man är alltid steget före, man undrar och frågar. Vem ska jag ringa? Be- ror på att det är många men det är också brist på tid och intresse, ibland rädsla för att prova nya saker.
Kommunen ska samverka. De som beslutar om åtgärder ska vara män- niskor som har inblick i habiliteringen. De har ingen aning om vad de säger.
Ovanstående resonemang kan relateras till Bronfenbrenners utveck- lingsekologiska modell (1989, 1999) där han framhåller att det är vik- tigt att identifiera de ekologiska nischer som är underlättande eller hindrande markörer för exempelvis individen och familjen. En form av insats kan inte betraktas som en isolerad företeelse utan som en del i helheten där varje del är avhängig den andra
Ansvar, förtroende och professionalism
Det finns också andra tankar kring samverkan och inflytande, vilket följande uttalande från föräldrar belyser.
Man måste själv tala om att man behöver hjälp. Vi har haft kontakt med tjänstemän och det har varit samma person och har fungerat. Det är upp till oss att bestämma vad som är bäst. Kontinuitet är en subjektiv grej… vad kan man uppfylla för krav etiskt och kliniskt…Man ska inte vara för proaktiv, finns behov av att klara sig själv. Vill man ha hjälp ska man be om det och då ska det fungera.
I samtalen med de yrkesverksamma framstår andra perspektiv på samverkan och inflytande, vilka speglar rolltagande, förhållningssätt, samtalet och professionalism.
Det är revir. Vår roll har förändrats – vi kan inte handleda på förskolan, det kan vi i hemmet…ibland fungerar det, ibland känns det konstigt. Besvärligt för föräldrar som inte vet vem de ska vända sig till, funkar inte i praktiken alltid.
Vi är en frivillig verksamhet, det måste man betona, inget krav och det måste man säga till föräldrarna. Vi måste ha underlag, det finns direktiv. När man sitter på habiliteringsmöte…man känner att man har en bra di- alog och föräldrarna kan säga vad de tycker. Man känner att man har dem med sig, känns inte krystat…de känner förtroende så de kan säga vad de tycker.
Ärlighet och lyhördhet från oss. Vi kan bara påverka oss själva. Stå för vår professionalitet, på det vi tror på, våga ta diskussioner med föräld- rar. Vi ska inte bara följa deras önskemål, vi är experter, vi ska tala om vad vi tror på och kan…
Ovanstående utsagor speglar också dubbelheten kring kunskap och lärande och mötet mellan yrkesspråk och vardagsspråk. Är någons kunskap och erfarenheter mer värd än någon annans och därmed äger företräde eller vidareutvecklas kunskap i det gemensamma lärandet i mötet och samtalet där flera olika perspektiv ingår?
Vilka frågor utgör underlag för samverkan?
Möjligen kan det ligga i sakens natur när olika verksamheter ska sam- verka med varandra i relation till barn i behov av stöd att fokus ligger på problem. Sannolikt kan det vara en resursfråga men att också sam- verka kring goda exempel och framgångsfaktorer är något som poäng- teras av såväl föräldrar som de yrkesverksamma. I en salutogen anda och ur ett ICF perspektiv med betoning på hälsa och möjligheter är detta också habiliteringens ambition.
Man träffas bara med hab och skolan när det är problem. Skolan säger att vi inte har resurserna. Dumt att träffas bara vid behov även om det inte är något som har hänt. Bättre att träffas alltid med jämna mellan- rum.
Arbetet handlar mycket om relationer och då måste man träffas regel- bundet och prata om både lätta och svåra saker. Blir obehagligt om man bara träffas när det är svårt.