Samverkans nödvändighet, svårigheter och hinder

6.2 Samverkans nödvändighet, svårigheter och hinder

6.2.1 Nödvändigheten i att samverka

Jag tror oftast att det blir en rakare väg mot målet än om man inte

samverkar för då kan det nog bli krokigt och ett steg bakåt och ett steg

framåt och ett åt sidan medan samverkan; nu kör vi på den här banan

och brister det så får vi se var det brister och då får vi sätta in någon

åtgärd där det behövs... jag tror att det blir lättare, en rakare väg.

I citatet ovan beskriver socialsekreteraren hur samverkan kan underlätta vägen

fram till det mål man avser att uppnå. I citatet nedan förtydligas detta

resonemang:

Jag kan inte komma på en enda fördel med att sitta själv på mitt

kontor och bestämma... Jag äger ju sällan samhällets alla möjligheter

för en person... Jag hjälper människor och liksom, vi tjatar

tillsammans, vi försöker tillsammans få liksom mer ut av alla

organisationer för att man ska få hjälp så snabbt som möjligt... Om

jag inte samverkade så skulle det sällan vara till nytta för en person,

så jag kan inte säga att det finns några nackdelar... Mer samverkan

tror jag på!

Dunér & Wolmesjös (2015) studie bekräftar att den sektorsindelade

organisationsstrukturen med organisatorisk och professionell specialisering lett

till behovet av att olika aktörer samordnar sig, i syfte att kunna hantera mer

komplexa problembilder hos omsorgstagaren (s. 364). I studien betonas att de

olika yrkesgrupperna och organisationerna är beroende av varandras kompetenser

och tjänster för att själva kunna uppfylla sitt uppdrag gentemot klienten (ibid. s.

360).

Socialtjänstens, arbetsförmedlingens, försäkringskassans, hälso- och

sjukvårdens verksamhet utgår från skilda logiker och syftar till att bistå klienten

med olika insatser. Samtidigt står organisationerna i ett beroendeförhållande till

varandra eftersom det som sker i exempelvis socialtjänstens verksamhet

oundvikligen kommer att få konsekvenser i de andra systemen och tvärtom.

Samverkan kan därmed ses som en nödvändighet för att förhindra att klienter

“skickas vidare” och/eller faller mellan stolarna. Detta kan exemplifieras av att

om en person underlåts ersättning från försäkringskassan kommer denne inom

kort att aktualiseras inom socialtjänsten där en annan logik görs gällande (Grape

2015, s. 304).

I våra informanters berättelser råder en sammanhållen syn om att samverkan är

en nödvändighet för socialsekreterarnas arbete. Deras arbete är mångsidigt och

komplext och de är därmed beroende av att samverka för att kunna stödja sina

klienter på bästa sätt. De betraktar samverkan som en möjlighet till en bättre

disponering av samhällets resurser.

6.2.2 Hierarki

Vi var på vårdcentralen och läkaren var ju på plats och hen tyckte att;

”Nej, personen är inte så sjuk, bara psykiskt och hen har ingen

sjukdom egentligen så jag kan inte sjukskriva hen”. (...) det finns inget

att göra med hen mer… Och försäkringskassan säger; “Vi har gett

avslag tidigare för att det inte finns något läkarintyg eller

läkarutlåtande… Det här är dålig samverkan, det funkade inte.

I citatet ovan beskriver socialsekreteraren hur beroende den egna yrkesgruppen

samt försäkringskassans representanter är av läkarutlåtanden i sina bedömningar.

Utan ett läkarutlåtande som styrker att personen i fråga inte är förmögen att arbeta

på grund av ohälsa, är det svårt att bevilja någon exempelvis ekonomiskt bistånd.

Socialsekreteraren menar att beroendeförhållandet till läkarprofessionen utgör ett

stort hinder för samverkan och att redogörelsen för samverkansmötet på

vårdcentralen exemplifierar en dåligt fungerande samverkan.

Resultaten från tidigare forskning pekar på betydande skillnader i yrkesstatus,

så kallade hierarkier, bland de professioner som förväntas samverka inom hälso-

och socialvård (Dunér & Wolmesjö 2015, s. 365). I ett historiskt perspektiv har

professionella kulturer inordnats i en hierarkisk maktstruktur med läkaren på

topposition i förhållande till övriga aktörer (Hall 2005, s. 192). Tidigare forskning

visar vidare på att statusskillnader mellan yrkesprofessioner kan försvåra

förutsättningarna för samverkan (Dunér & Wolmesjö 2015, s. 365), detta till följd

av att maktpositionerna vid samverkan utmanas (Hall 2005, s. 192). I

samverkansprojekt handlar varje profession utifrån sin yrkesspecifika roll

som utformas måste spegla respektive professions värden och prioriteringar för att

samtliga aktörer ska vara villiga att delta i samverkansprocessen. Inte sällan

skiljer sig de olika aktörernas uppfattningar om vem som är mest kompetent och

har de rätta befogenheterna för att bistå klienten med stöd och/eller hjälp åt

(ibid.). För de professioner som riskerar att få sin status och sina

yrkesbefogenheter inskränkta till följd av samröret med andra aktörer framstår

samverkan som mindre attraktivt (Dunér & Wolmesjö 2015, s. 365). I

socialstyrelsens rapport (2008) framgår att yrkesgrupper inom socialtjänsten

generellt sett har lägre status än den medicinska professionen. Anledningen till

dessa statusskillnader består bland annat i den medicinska expertisens koppling

till naturvetenskaplig forskning, vilken enligt traditionen anses mer respektabel

och giltig än socialtjänstens beteendevetenskapliga kunskapsgrund (s. 48).

I enlighet med tidigare forskning speglar våra informanters uttalanden det

faktum att det organisatoriska fältet präglas av multipla logiker. Logikerna

beskrivs som ramar som dikterar villkoren för vad som kan ifrågasättas av andra

aktörer inom verksamhetsfältet och vad den egna organisationen förväntas bistå

med (Grape 2015, s. 302). Utifrån ett nyinstitutionellt perspektiv betraktas skilda

logiker som ett uttryck för de tre elementens påverkan, där såväl regulativa, som

normerande och kulturellt-kognitiva krafter påverkar aktörerna i hur de tänker och

handlar (Levin 2017, s. 27). Hälso- och sjukvården utgår till exempel från en

medicinsk logik, vilken syftar till att behandla och bota olika ohälsotillstånd

genom medicinska interventioner medan den kommunala verksamheten i form av

exempelvis socialtjänst baserar sin verksamhet på andra logiker avseende

rehabilitering (Grape 2015, s. 304-305).

Kopplat till integrationsbegreppet blir samverkan svår att praktisera om den

horisontella och vertikala integrationen är låg. I en konstellation med flera

involverade yrkesgrupper finns en risk att samverkan uteblir till följd av att olika

värderingar, intressen och kulturella skillnader hamnar på kollisionskurs med

varandra (Grape 2015, s. 307). Människobehandlande organisationers förmåga att

samverka med andra aktörer styrs därmed av såväl institutionell påverkan som

kunskapsbaserade ambitioner (Hollertz 2015, s. 161).

Flertalet av våra informanter belyser den yrkeshierarki som aktualiseras i

samverkansprojekt. Socialsekreterarnas uttalanden speglar att de måste finna sig i

den asymmetriska relationen till läkarprofessionen då deras bedömningsförmåga i

flertalet fall är beroende av ett läkarutlåtande. Läkarens ord blir till “lag” där

dennes beslut påverkar socialsekreterarens arbete - socialsekreteraren kan inte

komma vidare i sitt ärende om läkaren avfärdar hens syn på klientens situation

och behov. Socialsekreteraren kan också ha en annan bild av klientens vårdbehov,

då denna kontakt huvudsakligen baseras på samtal med klienten över tid, än

läkaren som huvudsakligen förlitar sig på medicinska indikationer i sin

bedömning. Även här kan vi se hur samverkan kan ge upphov till rollförvirring

hos klienten då olika strategier för hur klientens problematik på bästa sätt kan

avhjälpas ställs mot varandra. Då det i samverkansprocessen är oklart vilken

professionslogik som ska utgöra vägvisare framstår situationen för klienten som

förvirrande (Payne 2005, s. 248; Grape 2015, s. 302).

6.2.3 Ansvar

Jag sitter här och förväntar mig att arbetsförmedlingen ska hjälpa den

här personen med cv och arbetsförmedlaren sitter och tänker såhär;

ja men vad bra att du har kontakt med socialtjänsten, då kan ju dom

hjälpa dig med ditt och datt och så pratar dem inte... vi inte med

varandra om det.

I citatet ovan förmedlar intervjupersonen att det kan uppstå konflikter vid

ansvarsfördelning. Arbetsförmedling tycker kanske att socialtjänsten ska utföra

vissa arbetsuppgifter om en kontakt med socialtjänsten redan är upprättad, medan

socialtjänsten förväntar sig att arbetsförmedlingen ska göra det socialtjänsten

förväntar sig av dem. Intervjupersonen nämner också att kommunikationen de

olika parterna emellan kan te sig bristfällig vilket kan leda till att

ansvarsfördelningen blir outredd.

Dunér & Wolmesjö (2015) skriver att professioner tenderar att lägga över

ansvar på andra aktörer genom att tolka sin egna yrkesroll på ett specifikt sätt,

exempelvis “Nej, det är en arbetsrelaterad fråga, det ska arbetsförmedlingen

hantera” (s. 360).

Här kan vi återigen applicera begreppet rollkonflikt ur rollteorin för att förklara

detta beteende (Payne 2005, s. 248). Socialsekreterarna uttrycker en känsla av

konflikt i de förväntningar som aktualiseras mellan arbetsförmedling och den

egna professionen. Då kommunikationen, som i citatet, inte sällan uteblir upplevs

en rollkonflikt, både beträffande den egna rollen och arbetsförmedlarens roll; “att

man sitter och väntar på att arbetsförmedlaren ska agera, samtidigt som

arbetsförmedlaren på “andra sidan” sitter och väntar på en själv”. Utifrån

ansvarsfrågan tydliggörs här att fenomenet att lägga över ansvaret på någon annan

är ett återkommande inslag i intervjupersonernas arbete och att de skapar

rollkonflikter.

Jag känner ibland att jag gör... ni vet när man känner att nu gör jag

saker som inte jag ska göra egentligen men jag gör det för jag vet inte

ens om det blir gjort annars. Det är svårt att lägga över ansvaret på

rätt person men ibland behöver man bara göra det och släppa taget

lite. Jag tror att jag är för investerad i klientens bästa ibland, att det

blir till det negativa.

I ovanstående citat förmedlar intervjupersonen en frustration kring upplevelsen av

att ständigt vara den som tar på sig ansvaret i samverkansprocessen. Frustrationen

består i att inte veta om saker och ting blir gjorda om de inte utförs av den egna

personen. Till följd av att socialsekreteraren upplever sig ha ett stort ansvar

gentemot klienten framstår det som problematiskt att lägga över ansvaret på

någon annan med vetskapen om att det finns en risk att åtaganden inte leder till

faktisk handling.

Ovanstående citat och tidigare forskning kan kopplas till rollteoretiska

antaganden, vilka förklarar att det kan uppstå rollförvirring om en person inte helt

på det klara med vad som förväntas av denne (Payne 2005, s. 248).

Socialsekreteraren vet inte om hen ska ålägga sig själv eller andra ansvaret för

klienten och dennes arbetsuppgifter framstår därmed som oklara.

Socialsekreteraren vet inte om hen ska utgå från sina egna värderingar eller

riktlinjer eller anpassa sig till den andra parten i sammanhanget.

Andersson och Wikström (2014) belyser i sin forskning att den huvudsakliga

avsikten med samverkan är att förhindra fragmentering (s. 14). Deras resultat

visar dock att samverkan snarare tenderar att öka fragmenteringen till följd av att

respektive profession tolkar sitt ansvar smalt (ibid.). Hall (2005) menar vidare att

kompetens i interprofessionella samverkansprojekt ofta är överlappande, varpå en

tydlig ansvarsfördelning mellan professioner måste upprättas (s. 192).

Kopplat till tidigare forskning och rollteorin är ansvarsfrågan något som bekymrar

socialsekreterare i vår studie. Oklar ansvarsfördelning blir ett väsentligt hinder

där socialsekreterarna inte med säkerhet vet var hur ansvaret ska disponeras.

Detta kan medföra stora hinder i samverkansprocesser och påverkar

socialsekreterare i negativ bemärkelse.

6.2.4 Otydliga direktiv

Samverkan är ju lösningen för allt, nu är jag ironisk. Det låter så lätt

bara; ja vi ska samverka, allt ska fungera så bra men när det väl

kommer till kritan så är det inte så lätt att samverka.

Informant: Alltså samverkan uppstår ju i mötet, mellan mig och en

annan professionell runt en person så det finns ju inga

detaljbeskrivningar av vad samverkan ska gå ut på.

Intervjuare: Har ni inga specifika riktlinjer avseende samverkan?

Informant: Inte vad det är som är samverkan... ATT vi ska samverka

för att en person ska bli självförsörjande är riktlinjen men inte HUR

I ovanstående citat framhåller socialsekreteraren att det finns en föreställning om

att samverkan är lösningen på alla problem och att det framställs som något enkelt

trots att det i praktiken kan komma att innebära betydande svårigheter. Citatet

belyser vidare att socialsekreteraren upplever en avsaknad av specifika riktlinjer

avseende hur samverkan bör praktiseras operativt samtidigt som hen belyser att

riktlinjer avseende ATT organisationen förväntas samverka finns att tillgå. Hur

samverkansdirektivet i praktiken görs gällande blir därmed upp till

samverkansaktörerna själva.

Vid organisering av samverkan upplever de olika aktörerna inte sällan en

diskrepans mellan teori (det som anges som riktlinje i styrande dokument) och

praktik (hur direktiven omsätts i den faktiska verksamheten). Denna diskrepans

beror på att det saknas konkreta tillvägagångssätt för det interorganisatoriska

samverkansidealet i teorin (Hörnemalm 2008, s. 244).

Flertalet av informanterna vittnar om rollförvirring, där diskrepansen mellan

teori och praktik skapar oklarhet kring hur intervjupersonerna rent praktiskt ska

samverka. Om det saknas beskrivningar avseende hur samverkan ska tillämpas

blir det svårt att praktisera samverkan på ett fungerande sätt. Det är alltså väldigt

lätt att skriva om att samverkan ska praktiseras i det organisatoriska regelverket

men hur samverkan faktiskt bör implementeras i praktiken råder desto större

oklarheter kring. Samtidigt som tydligare rutiner och riktlinjer efterfrågas av våra

informanter framstår flexibilitet i den operativa verksamheten som en

förutsättning för att kunna tillgodose komplexa behov hos klienterna. En

socialsekreterare belyser hur lagen utgör ett viktigt redskap i avsaknad av rutiner

och riktlinjer för hur samverkan rent praktiskt ska tillämpas;

Om vi har rutiner och riktlinjer på det? Jag tror inte att vi har det

faktiskt men det kanske finns... det får man kolla upp... men annars

är det ju faktiskt så att man följer ju de lagarna vi har och det är det

enda vi går efter (...) alla andra har sina lagar och bestämmelser

och riktlinjer

Enligt socialstyrelsens rapport (2008) kan samverkanssvårigheter härledas till

organisatoriska skillnader såsom olika administrativa regelverk (s. 45-46).

Samtidigt visar tidigare forskningen att administrativa olikheter sällan spelar en

avgörande roll i praktiken. Förklaringen i denna motsägelse består i att då

samverkansintresset parterna emellan är genuint framstår de administrativa

problemen som små, särskilt då aktörernas tolkning av regelverket utgår från

klientens bästa. Vid aktualiserandet av samverkansprojekt framhålls dock

formella hinder vanligen som en orsak till varför olika aktörer inte “kan” eller

“får” samverka med varandra (ibid.). Enligt nyinstitutionell teori kan det

reglerande elementet, vilket framhåller lagstiftningen och styrande direktiv som

betydande för olika professioners handlande, spela en avgörande betydelse för hur

aktörer väljer att förhålla sig till varandra i samverkanssituationer. Genom att

hävda sina befogenheter enligt lagen skapas en tydlig gräns gentemot andra

professioner och deras reglerande element (Levin 2017, s. 27). Nyinstitutionell

teori framhåller dock att organisationers administrativa styre vanligen är löst

kopplat till den operativa verksamheten, detta i syfte att bättre kunna anpassa

verksamheten till omgivningens krav och därigenom framstå som mer legitim

(Ponnert & Svensson, s. 218).

Människobehandlande organisationer präglas därmed av såväl den

institutionella sfären, inkluderande det reglerande elementet, som viljan att utföra

ett professionellt arbete som svarar upp emot omgivningens krav (Hollertz 2015

s.161; Levin 2017, s. 27).

Av våra intervjuer framgår att avsaknaden av rutiner och riktlinjer avseende

hur samverkan rent praktiskt bör tillämpas är stor. Parallellt med detta framstår

samverkanskravet som något förgivettaget och självklart. Att med hänvisning till

lagliga begränsningar underlåta sitt deltagande i samverkansprocessen framstår

inte som legitimt om samhället fodrar det motsatta, varpå verksamheten genom

lösa kopplingar kan anpassa sig efter såväl den inomorganisatoriska miljön som

kontextuella förutsättningar. Huruvida samverkansengagemanget prioriteras

framför andra åtaganden blir därmed i stor utsträckning upp till den operativa

personalen, där vissa specifika aktörer anses ha en större inverkan på

samverkansprocesser än andra.

6.2.5 Eldsjälars engagemang

Det är liksom upp till hur förutsättningen ser ut i de respektive

organisationerna och vilka det är som jobbar tillsammans.

Ovanstående citat belyser hur samverkan präglas av såväl organisatoriska

förutsättningar som specifika aktörer agerande.

Hörnemalm (2008) skriver att engagemanget från enskilda eldsjälar spelar en

avgörande betydelse i upprätthållandet av en fungerande samverkan (s. 242).

Enskilda aktörers engagemang framhålls här som betydande för att skapa

kontinuitet i relationen till andra samverkansaktörer (ibid.). Socialstyrelsens

rapport (2008) visar likt Hörnemalms forskning att eldsjälar kan få en betydande

funktion i att upprätthålla samverkansengagemanget, bland annat genom

skapandet av goda relationer mellan olika verksamheter. I motsats till

Hörnemalms forskning framgår i socialstyrelsens rapport att eldsjälars

engagemang också kan medföra betydande risker då samverkansarbetet tenderar

att gå i stå i avsaknad av deras medverkan. Svårigheter infinner sig också till följd

av att ansvaret för samverkan fördelas ojämnt. Enligt Socialstyrelsens rapport är

det då mer förmånligt för samverkansprocessen om ansvaret fördelas på flertalet

aktörer, däribland den administrativa ledningen (s. 50). Med avstamp i

integrationsbegreppet betraktas ett aktivt deltagande och engagemang bland

medarbetare som själva “drivkraften” eller “motorn” i integrationsprocessen. En

förutsättning för att samverkansengagemanget ska bestå är att rätt resurser finns

tillgängliga i tillräcklig utsträckning (Grape 2015, s. 308).

Samtidigt som resurser och tydligare riktlinjer framhålls som betydande för en

fungerande samverkan framstår också flexibilitet som en förutsättning för att

kunna tillgodose komplexa omsorgsbehov hos klienterna. I denna flexibla

verksamhet spelar eldsjälar en avgörande roll och i avsaknad av dessa kan

bristande kontinuitet i relationen till andra aktörer vara ett faktum. Risken är dock

stor att samverkansprojektet står och faller med enskilda individers engagemang

förutsatt att andra aktörer, däribland ledningen, inte tar sitt ansvar.

In document Samverkan – en rakare väg mot målet? (Page 53-63)