5 Om språket I Järnbörd
5.5 Sanningen i språket
I Järnbörd förekommer det vid flera tillfällen motsägningar. Till exempel när pedofilen Roger säger att han först tog sitt liv men när han sedan blir tillfrågad om detta ändrar sin utsaga till att det istället var hans dotter som begick självmord. Eller när Mona under sin dialog skrattar till som om hon inte menade vad hon just sa. Det är dessutom otydligt vem som är vem på vissa ställen i monologerna:
68Dahlström, s. 63 f.
69 Nietzsche, s. 25 f.
FRANK
/…/ Det var som smet mellan fingrarna, klet, kladdigt – som klister mellan fingrarna. Igen och igen och igen – jag slog tills man inte kunde se att det var jag längre – hon längre [min kursivering]. /…/70
Dessa ”freudianska felsägningar” berättar något om människorna i pjäsen. Som i exemplet ovan där Frank snabbt ändrar ”jag” till ”hon”. Frank ger kanske undermedvetet uttryck för att han i och med sin fruktansvärt handling förlorat sig själv, att hans värde som person
försvunnit. Kanske visar hans oförmåga att skilja mellan sig själv och sin fru på en oförmågan att sätta gränser, att skilja på sig själv och andra.
En annan av de mer intressantare ”felsägningarna” är som jag tidigare beskrivit när Roger efter att ha redogjort för övergreppet på sin dotter säger att han sedan tog livet av sig. Detta är något som också Allan blir intresserad av och uppmärksammar.
ROGER
/…/ Jag tog livet av mig sen.
(Paus)
ALLAN
Du tog livet av dig sen?
ROGER
Ungen tog livet av sig.
ALLAN
Du sa att du tog livet av dig.
ROGER
Ungen. Hon hängde sig.
ALLAN
Det var inte vad du sa.
ROGER
Du är jävligt mycket till att märka ord.
70 Dahlström, s. 44.
ALLAN
Inte alls. Jag ville bara att du skulle förtydliga. Jag tyckte att det var lite oklart. Det var som om det fattades nånting – du höll inne med nånting. De [sic!] berättade inte alltihop. Säg resten nu.
ROGER (Svarar inte)71
Roger säger alltså först att det var han som tog livet av sig, en tolkning av detta kan vara för att hans känslor är döda. Roger verkar här ha svårt att skilja på sig själv och sin dotter, likt Frank har svårt att skilja på sig själv och sin hustru.
De övriga rollfigurerna irriterar sig allt mer på Allan och hans frågor. Mona menar att Allan tror han vet ”hur människor fungerar”, att han försöker vara smart så att någon av de andra försäger sig, varpå Allan svarar:
/…/ Får jag fråga en sak… Vad menar du med försäga sig? Vad betyder det? Vad säger du när du försäger dig? Får jag be att alla lyssnar noga nu när hon svarar /…/
Svara på frågan. /…/ Det är en chans.72
Men Mona svarar inte på Allans fråga utan hon blir (såklart) avbruten och tjafsandet fortsätter utan att någon kommer till någon insikt. Kanske menar Mona att försäga sig vore att visa känslor, framförallt ånger. Eftersom detta vore att på åtminstone ett psykologiskt plan erkänna sig skyldig till något och att då kunna dömas. Istället bär de på sitt glödande järn och vägrar att släppa det, rädda för att avslöja sina ”brännmärken”.
71 Ibid, s. 81 f.
72 Ibid, s. 84.
6 Slutdiskussion
Magnus Dahlströms skriver oerhört våldsamma historier, i särklass de obehagligaste jag läst.
Men trots att hans litteratur är att betrakta som någorlunda smal eftersom väldigt lite finns skrivet om honom (och hans litteratur inte är känd i större kretsar) har den gett upphov till stora diskussioner och debatter. Främst med Järnbörd orsakade Magnus Dahlström en stor debatt på grund av just dess våldsamma innehåll. Bara det faktum att de ursprungliga skådespelarna hoppade av och vägrade spela pjäsen vittnar om kontroversen.
Det är därför lätt att man inte ser det som finns bakom det chockerande innehållet som ju också har fått mycket uppmärksamhet. Men det har för mig blivit uppenbart att även språket spelar en stor och viktig roll i Dahlströms verk. Dahlströms språk utskiljer sig
såtillvida att det är beskrivande och inte berättande vilket gör att det skapas en distans till vad som beskrivs. Det saknas en tydlig berättare i hans verk och språket innehåller inte några värderingar och inte heller någon moral. Detta gör att läsaren själv i högre grad än i vanliga fall måste skapa bilderna själv.
För läsaren blir rollfigurernas handlingar först verklighet när de i och med sina monologer uttalar det. Innan dess vet vi inte mycket om dem. Även om deras historier (med ett undantag) är skildrade i imperfekt skapas dem här och nu i våra huvuden när vi läser. Det är när orden yttras som deras handlingar för oss som läser blir till. Det är här och nu vi upplever det de behandlar i sina monologer även om det för rollfigurerna är handlingar från dåtiden. Det otäckaste i dessa historier är dock inte innehållet, det häpnadsväckande och stötande temat till trots, utan hur det berättas. Man kan nästan höra det nollställda tonläget från rollerna genom texten.
Karaktärerna i Järnbörd ger inte heller uttryck för någon moral, vilket märks om man tittar på vilket språk de använder. Det är nämligen just ett registrerande, känslolöst och beskrivande språk som används.
För att fortsätta jämförelsen med Kung Oidipus; när Oidipus agerar ”förnuftigt”, i regel med de överenskommelser vi har skapat för hur en person bör agera, vägrar Mona, Frank, Eva, Roger, Ingrid, Arja och Peter att agera i enlighet med dessa konventioner. Hur de
framställer sina handlingar skiljer sig mycket i förhållande till vad de har faktiskt gjort. Vad vi förväntar oss och önskar av en person med sådana handlingar bakom sig är att ångra sig, och framförallt ge prov på den moraliska insikt som Oidipus till sist gör. Rollfigurernas botgöring och moraliska insikt uteblir och lämnas åt läsaren själv. Därför måste denne medvetet eller undermedvetet ta itu med dessa frågor och försöka förstå de karaktärer Dahlström skildrar.
Järnbörd ställer genom att inte själv döma frågan vem det är som har rätten att döma.
Att tala och kunna uttrycka sig är att ha makt. Något som rollfigurerna i Järnbörd så desperat försöker få, eller har försökt skaffa sig genom fysiskt våld. Våldet har i sin tur lett dem till mer maktlöshet då de inte kan komma ut ur det rum de befinner sig i, och där de nu förmås att beskriva sina dåd om och om igen.
Denna ”språkliga vattentortyr” verkar dock ha en effekt. Allan menar nämligen att det har skett en förändring från förra gången de redogjorde för sina handlingar. Att han ser en, om än liten, antydan till känsloyttring. Således är rollfigurerna inte helt känslodöda. Med det i åtanke kan deras monologer visa att de förtränger sina känslor. Rollfigurerna verkar rädda för vad de skulle kunna säga. Istället distanserar de sig från sina handlingar genom att träda in i dessa känslodöda roller som strider mot alla våra förutfattade konventioner och koder.
Om man däremot föreställer sig att de skulle använt sig av ett ångerfullt språk då de tillkännagav sina handlingar, skulle de på ett psykologiskt plan erkänna sina brott. Istället för att känslomässigt erkänna sina brott vidhåller de dock envetet att de inte gjort sig skyldig till något speciellt och anklagar till en början varandra istället. Likt åtalade brottslingar hävdar sin oskyldighet samtidigt som de skyller på varandra. Rollfigurerna försvarar sina handlingar och envisas med att göra detta gång på gång. Med sitt språkbruk hävdar de sin oskuld.
Språket i pjäsen är värderingslöst i den mening att den inte ger några uttryck för värderingar och heller inte någon moral. Dahlström samlar rollfigurerna som åtalade i ett rum men i likhet med den medeltida rättsritualen överlåts dömandet åt någon annan, åt läsaren.
7 Litteraturlista
Austin, J.L: How to do things with words, Oxford university press (Oxford, 1962, 1975) Benveniste, Émile: Människan och språket, Brutus Östlings bokförlag (Stockholm/Stehag, 1995)
Brandell, Gunnar: Drama i tre avsnitt, Wahlström & Widstrand (Stockholm, 1971, 1996) Dahlström, Magnus: Fyr, Alba (Stockholm,1987)
Dahlström, Magnus: Järnbörd, Alba (Stockholm, 1990)
Nietzsche, Friedrich: Om moralens härstamning, Bokförlaget Rabén Prisma, Stockholm 1994)
Szondi, Peter: Det moderna dramats teori 1880-1950, Wahlström & Widstrand (Stockholm, 1972)
Ödeen, Mats, Dramatiskt berättande, Carlsson bokförlag (Stockholm, 1988)
Tidskrifter
Nynäs, Carina: Om Magnus Dahlströms Järnbörd, Tidskriften Horisont (Red: Sandin, Maria och Jacobsson, Roger. 1990:6, årgång 37).
Övrigt
Bibeln: (Libris Bibelförlaget, Örebro, 1999)
http://www.dramadirekt.se/