Skadestånd

Regler om skadestånd finns bl.a. i skadeståndslagen (1972:207), personuppgiftslagen (1998:204) – se nedan vid kantrubriken ”Personuppgiftslagen” – och de s.k. registerför-fattningarna – se nedan vid kantrubriken ”Register-författningar”.

Skadeståndsansvar för staten kan uppkomma även med stöd av Europakonventionen och på gemenskapsrättslig grund – se kantrubrikerna ”Europakonventionen” och ”EG-rätten” nedan.

Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen ska staten ersätta person-skada, sakskada eller ren förmögenhetsperson-skada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten svarar. Staten ska vidare ersätta skada på grund av sådan kränkning – genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning – som anges i 2 kap. 3 §, nämligen kränkning genom brott som innefattar ett angrepp mot person, frihet, frid eller ära.

En förutsättning för att staten ska kunna åläggas skadestånds-ansvar enligt nämnda bestämmelse är således att felet eller försummelsen inträffat vid myndighetsutövning. Begreppet myndighetsutövning definieras inte i skadeståndslagen men diskuteras i prop. 1972:5, s. 311 f. Där sägs bl.a. att det ska vara fråga om beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter och att det karakteristiska för dessa förvaltningsakter är att de kommer till stånd och får rättsverkningar för eller emot den enskilde i kraft av offentlig-rättsliga regler, inte på grund av avtal e.d.

Vad som avses med myndighetsutövning behandlas även i avsnitt 4.3.

Genom att använda uttrycket ”vid” myndighetsutövning har lagstiftaren velat markera att skadeståndsskyldighet kan upp-komma redan om felet eller försummelsen bara har ett visst samband med myndighetsutövningen. Av propositionen (s. 502) framgår ”att bestämmelsen omfattar åtskilliga beslut eller åtgärder som ingår endast som led i myndighets-utövningen men som är reglerade av offentligrättsliga före-skrifter och indirekt kan få rättsliga konsekvenser för den enskilde, liksom också vissa andra handlingar som står i ett mycket nära tidsmässigt och funktionellt samband med myndighetsutövningen”.

Fel eller

försummelse vid myndighets-utövning

Enligt 3 kap. 3 § skadeståndslagen ska bl.a. staten ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd, om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Av bestämmelsen framgår vidare att upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades därvid särskilt ska beaktas.

I prop. 1997/98:105, s. 60, uttalade regeringen bl.a. följande rörande bestämmelsens tillämpning:

”Det särskilda informationsansvaret gäller alltså för

’upplysningar’ och ’råd’. Med upplysningar avses alla med-delanden oavsett form. Det kan gälla innehållet i och inne-börden av författningar, sakförhållanden m.m. Råd avses inrymma rekommendationer, tips och vägledning. Uttrycket upplysningar eller råd är inte avsett att ha någon begränsande verkan. Det är avsett att omfatta all slags information som myndigheten lämnar.

Den information som har lämnats skall vara felaktig för att kunna föranleda skadeståndsansvar enligt denna paragraf.

Därmed avses att informationen objektivt sett inte är korrekt.

Det innebär att skadeståndsansvar inte kommer i fråga enligt paragrafen på grund av information som är enbart missvisande – trots att den är korrekt – och därför kan föranleda mottagaren att dra felaktiga slutsatser. Denna begränsning hänger främst samman med att ansvaret annars skulle bli alltför vidsträckt och bestämmelsen alltför svårtillämpad.

Det är inte heller tillräckligt för ersättningsskyldighet att det varit opåkallat eller onödigt att lämna informationen. I sådana fall kan informationen inte sägas vara felaktig. Inte heller att korrekt information lämnas mot någons vilja är skadestånds-grundande enligt paragrafen.”

Regeringen fortsatte (s. 61 f.):

”Den avgörande förutsättningen för skadeståndsansvar är att det i det enskilda fallet med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Felaktig myndighetsinformation är alltså inte regelmässigt skadeståndsgrundande. Omständigheterna måste vara av speciellt slag. När det gäller det stora flertalet upplysningar som lämnas vid enkla telefonförfrågningar och annars mer eller mindre i förbigående bör skadestånd så gott som aldrig komma i fråga. Detsamma gäller när omständig-Felaktiga

upplysningar eller råd

heterna i övrigt har varit sådana att den enskilde inte har getts särskild anledning att fästa vikt vid uppgifterna.

Vid bedömningen av om särskilda skäl är för handen skall hän-syn tas till samtliga omständigheter som är relevanta i det en-skilda fallet. Det avgörande kan därvid många gånger vara i vilken mån den enskilde haft skäl att förlita sig på informa-tionen.

I lagtexten anges vissa omständigheter som särskilt skall beaktas vid bedömningen av om det finns särskilda skäl för skadeståndsskyldighet. En sådan omständighet är upplysning-arnas eller rådens art. Det är en markant skillnad mellan å ena sidan upplysningar av helt allmän karaktär och å andra sidan preciserad information om exempelvis innehållet i föreskrifter eller andra bestämmelser. I det senare fallet bör felaktiga upp-lysningar oftare vara skadeståndsgrundande. Av betydelse är främst om upplysningarna eller råden varit sådana att det rent objektivt funnits anledning att förlita sig på att informationen varit korrekt.

Även om det inte görs någon formell skillnad mellan skriftliga och muntliga meddelanden, kan det inte sällan finnas större anledning att lita på ett skriftligt besked än ett muntligt. Det tar normalt längre tid att utforma ett skriftligt besked, vilket ger informationslämnaren tid till viss eftertanke. Man kan också utgå ifrån att en enskild tjänsteman själv normalt fäster större vikt vid hur han uttrycker sig i skrift. Det skriftliga med-delandet har också en mer bestående karaktär än det muntliga.

Allt detta gör att det oftare torde finnas särskilda skäl att anse en skriftlig upplysning skadeståndsgrundande än en muntlig.

Men självfallet kan inte alla skriftliga upplysningar behandlas lika. Hastigt nedtecknade meddelanden bör i mindre utsträck-ning föranleda skadeståndsansvar än genomarbetade skriftliga förklaringar.

Även muntliga upplysningar kan grunda ansvar, särskilt om den informationslämnande tjänstemannen bestämt försäkrar att hans upplysningar är korrekta.

Bestämda uppmaningar till den enskilde att handla på ett visst sätt bör oftare grunda skadeståndsansvar än enkla tips. Om tjänstemannen reserverar sig för riktigheten av en upplysning, talar det givetvis emot skadeståndsansvar.

En annan omständighet som särskilt skall beaktas är sam-bandet med myndighetens verksamhetsområde. Den enskilde

har särskild anledning att förlita sig på information som myndigheten lämnar inom sitt specialområde. Det är särskilt då som informationslämnandet är förenat med den auktoritets-utövning som är grunden för det ansvar som föreskrivs i paragrafen. Upplysningar och råd som helt saknar samband med myndighetens verksamhetsområde bör så gott som aldrig medföra skadeståndsansvar.”

Härefter anförde regeringen (s. 62): ”Omständigheterna när upplysningarna eller råden lämnades skall också beaktas särskilt. Det kan bl.a. ha betydelse hur kretsen av mottagare ser ut i ett enskilt fall. Sålunda ställs normalt större krav på information som lämnas direkt till den som efterfrågar den för sina privata behov än på information som ges exempelvis i bildningssyfte eller som ett led i en diskussion.”

Avslutningsvis anförde regeringen bl.a. följande (s. 62 f.):

”Om en tjänsteman lämnar upplysningar vid ett personligt besök av en enskild person, kan denne normalt i större grad räkna med att informationen är korrekt än om motsvarande upplysningar lämnas vid en hastig telefonförfrågan. Även sådana omständigheter kan därför påverka frågan om skade-stånd.

En annan omständighet av betydelse är vilket underlag den enskilde tillhandahåller när han begär upplysningar eller råd i en viss fråga. Om ett felaktigt råd beror på ofullständigheter eller felaktigheter i underlaget, bör skadestånd inte utgå. Det kan normalt inte åvila den enskilde tjänstemannen att efterforska om ett givet underlag är korrekt och komplett.

En annan omständighet som kan ha betydelse är vad mottagaren skall använda informationen till och vad informa-tionslämnaren inser om detta.”

Det kan i sammanhanget förtjäna att uppmärksammas att, när det gäller frågor som erhålls via e-post, mediets form och karaktär inbjuder till ett snabbt besvarande av frågorna. Det är därför viktigt att tänka på att vad som sagts ovan om skade-ståndsansvar för felaktiga upplysningar och råd även gäller sådana svar och att samma omsorg alltså måste läggas ner på svar som lämnas via e-post som på andra svar.

I 2 kap. 1 § skadeståndslagen föreskrivs att den som upp-såtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada ska ersätta skadan. I 2 § samma kapitel sägs att den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott ska ersätta skadan. Enligt Svar via e-post

Arbetstagarens och arbetsgivarens ansvar

3 § samma kapitel ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkningen innebär.

I 3 kap. 1 § skadeståndslagen föreskrivs ett s.k. principal-ansvar. Enligt bestämmelsen ska nämligen den som har arbetstagare i sin tjänst ersätta personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott och skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan genom fel eller försummelse i tjänsten genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära.

I 4 kap. 1 § skadeståndslagen finns en lindring av arbetstagarens ansvar. Lindringen har betydelse framför allt när arbetsgivaren är den som lidit skada. I bestämmelsen föreskrivs nämligen att en arbetstagare är ansvarig för skada som denne vållar genom fel eller försummelse i tjänsten endast i den mån synnerliga skäl före-ligger med hänsyn till handlingens beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga omständigheter.

Se avsnitt 11.8 beträffande ansvar för utbetalning av skade-ståndsersättning.

I vissa speciella fall kan arbetsgivaren, när denne ålagts att betala skadestånd, återkräva skadeståndsbeloppet av den felande arbetstagaren.

Enligt 48 § PuL ska den personuppgiftsansvarige ersätta den registrerade för skada och kränkning av den personliga integri-teten som en behandling av personuppgifter i strid med lagen har orsakat. Skadeståndsbestämmelsen i PuL gäller vid behandling av personuppgift i strid med PuL. Bestämmelsen gäller, enligt föreskrifter i registerförfattningarna, se nedan vid kantrubriken ”Registerförfattningar”, även vid behandling enligt sistnämnda lagar.

Den personuppgiftsansvariges ersättningsskyldighet omfattar ersättning för personskada, sakskada och ren förmögenhets-skada. Dessutom omfattar ersättningsskyldigheten kränkning av den personliga integriteten. För att skadeståndsansvar ska uppkomma är det tillräckligt att bestämmelserna i PuL eller aktuell registerförfattning rent objektivt sett åsidosatts. Skade-ståndsansvaret är alltså strikt. Skadeståndsskyldighet enligt 48 § PuL kan bara åläggas den personuppgiftsansvarige.

Regresskrav

Personuppgifts-lagen

I registerförfattningar finns bestämmelser som innebär att föreskrifterna i PuL om skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt den aktuella registerförfattningen eller anslutande författningar. Sådana bestämmelser finns i bl.a.

följande registerförfattningar:

− 16 § lagen (1999:90) om behandling av personuppgifter vid Skatteverkets medverkan i brottsutredningar

− 3 kap. 3 § lagen (2001:181) om behandling av uppgifter i Skatteverkets beskattningsverksamhet

− 3 kap. 3 § lagen (2001:182) om behandling av person-uppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet.

I 21 och 22 §§ lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter finns bestämmelser om ersättning för förmögenhetsskada på grund av betalningssäkring. Skatte-verkets Handledning för betalningssäkring (SKV 602) innehåller ett avsnitt om ersättning för sådan skada.

17 kap. 3 § konkurslagen (1987:672) innehåller regler om skadeståndsansvar vid obefogad konkursansökan. I Skatte-verkets Handledning för borgenärsarbetet (SKV 237) finns ett avsnitt om skadestånd i samband med konkurs.

Enligt Europadomstolens praxis avseende artikel 6.1 i Europa-konventionen kan oskäligt lång handläggningstid föranleda skadeståndsansvar. – JK har i beslut den 5 juni 2008 (dnr 3345-07-40) funnit Skatteverkets handläggningstid skade-ståndsgrundande med stöd av Europakonventionen – hand-läggningstiden hos verket inför ett s.k. obligatoriskt ompröv-ningsbeslut enligt 6 kap. 6 § taxeringslagen uppgick till två år och fem månader; ärendet omfattade skattetillägg.

Enligt principer som framgår av EG-domstolens praxis kan skadeståndsskyldighet för en stat även uppkomma på gemen-skapsrättslig grund under förutsättning att följande tre kriterier är uppfyllda.

1. Staten har överträtt en gemenskapsrättslig regel som är avsedd att skapa rättigheter för enskilda.

2. Överträdelsen är tillräckligt allvarlig (klar).

3. Det finns ett direkt orsakssamband mellan överträdelsen och skadan/skadorna.

Register-författningar

Betalningssäkring

Konkurs

Europa-konventionen

EG-rätten

En överträdelse av gemenskapsrätten är tillräckligt klar om en medlemsstat vid utövandet av sin normgivningsmakt uppen-bart och allvarligt har missbedömt gränserna för utövandet av sina befogenheter.

JK har i beslut den 9 april 2008 (dnr 7665-06-40) uttalat att skadestånd på gemenskapsrättslig grund och skadestånd med stöd av skadeståndslagen är att betrakta som två skilda skadeståndsinstitut i den svenska rättsordningen. Frågan om talan ska prövas som skadestånd på gemenskapsrättslig grund och/eller enligt skadeståndslagen får i det enskilda fallet avgöras med hänsyn till talans utformning.

I 3 § förordningen (1995:1301) om handläggning av skade-ståndsanspråk mot staten föreskrivs att JK handlägger anspråk på ersättning med stöd av bl.a. 3 kap. 2 § skadeståndslagen om anspråket grundas på ett påstående om felaktigt beslut eller underlåtenhet att meddela beslut – s.k. beslutsskada, 48 § personuppgiftslagen samt 21 § lagen om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter. JK handlägger också anspråk på ersättning som grundas på ett påstående om överträdelse av gemenskapsrätten.

Av 5 § samma förordning framgår att andra anspråk än de som följer av bl.a. 3 § handläggs av den centrala förvaltningsmyndig-het inom vars verksamförvaltningsmyndig-hetsområde skadan inträffat, s.k. faktiska skador eller handläggningsskador.

Skatteverket var enligt sin tidigare instruktion central förvalt-ningsmyndighet för bl.a. skatter (1 § förordningen (2003:1106) med instruktion för Skatteverket). Förordningen (2007:780) med instruktion för Skatteverket innehåller inte någon bestämmelse som anger att verket är en central förvaltningsmyndighet.

Om det inte finns någon central förvaltningsmyndighet för en viss verksamhet handläggs ersättningsanspråk av JK.

Enligt 10 § förordningen om handläggning av skade-ståndsanspråk mot staten får JK uppdra åt en annan myndighet, t.ex. Skatteverket, att fullgöra de uppgifter som JK har enligt förordningen. JK får även ta över handläggningen av ärenden enligt förordningen från verket.

JK har i delegationsbeslut den 14 februari 2008 (dnr 1204-08-40) givit Skatteverket i uppdrag att reglera s.k. faktiska skador enligt 5 § förordningen om handläggning av skadestånds-anspråk mot staten. Enligt Skatteverkets arbetsordning hand-läggs skadeståndsfrågor av verkets huvudkontor.

JK eller Skatteverket

Delegationsbeslut

Enligt 6 § förordningen om handläggning av skadestånds-anspråk mot staten ska den myndighet, hos vilken ett skadestånds-anspråk på ersättning handläggs, föra statens talan inför domstol.

Av 15 § förordningen om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten framgår att ett beslut i ett ärende som handläggs enligt nämnda förordning inte får överklagas.

I ett beslut (dnr 3433-96-21) den 15 januari 1997 (se JK-beslut 1997 A. 1) har JK kommit till den slutsatsen att en förvalt-ningsmyndighets handläggning av ett skadeståndsärende inte innefattar någon myndighetsutövning och att därför flertalet av förvaltningslagens centrala bestämmelser inte blir tillämpliga i sådana ärenden. JK uttalade bl.a. följande: ”Det åligger den som begär skadestånd att visa att förutsättningar härför föreligger. Någon skyldighet för myndigheten att på egen hand utreda förutsättningarna för skadeståndsansvar föreligger således inte. Myndighetens beslut i ett sådant ärende är endast att uppfatta som ett partsbesked från staten. Den som inte är nöjd med detta har möjlighet att vända sig till allmän domstol för att få sin rätt till skadestånd prövad i den för tvistemål stadgade ordningen.”

11.8 Enskilt åtal och skadeståndsanspråk