3 Skalmejblåsarnas och hautboisternas arbetsuppgifter
3.3 Skalmejblåsare/hautboister i fält
Skalmejblåsarna/hautboisterna åtföljde regementena i fält men deltog de vid fältslagen? Att de skulle haft en stridande roll i den karolinska armén är osannolikt. Internationellt verkar åtminstone signalister, även om de var beväpnade, setts som nonkombattanter, det vill säga icke stridande. De följde däremot trupperna ut på slagfälten.186 Skalmejblåsarna/hautboisterna borde även de setts som icke stridande, men hade de någon roll vid slagen?
181 Citerat i Strand 1974, s. 91.
182 Hela instruktionen och det föregående protokollet återges i bilaga B.
183 RA. Regementschefers skrivelser, I:23 Skaraborgs regemente, M 323, memorial 20/9 1689.
184 KrA. Militiekontorets avlöningshandlingar, vol 47. (1694), bild 122.
185 Strand 1974, s. 36.
186 Kemp 1980, s. 149.
Wassberg menar att skalmejblåsar-/hautboistensemblen främst framförde flerstämmig musik, men att den även de skulle använts för signalering.187 Utifrån tidigare uppdelning av musiken verkar det dock osannolikt att det skulle signalerat, vilket skulle placera dem ute på slagfältet. Erik Wickberg menar å sin sida att skalmejblåsarnas/hautboisternas uppgift ”synes ha varit minst lika mycket krigsmannens som musikerns”.188 Han baserar detta på är att dessa ofta avancerade till både underofficers- som officerspositioner. Vad han menar att krigsmannens uppgift var är dock oklart. Strider var en ovanlighet i arméns vardag vilken oftare bestod av förflyttningar, vaktjänst och lägerliv. Krigsmannens uppgifter var därför inte bara att slåss. Braun hävdar att den enda egentliga skillnaden mellan militära skalmej-/hautboistensembler och deras civila motsvarigheter var att de förstnämnda bar uniform och behövde följa order.189 Det verkar således osannolikt att de skulle haft stridande uppdrag.
Avsaknaden av skalmejblåsare/hautboister i exercisreglementen och instruktioner till regementena tyder också på att de inte hade någon speciell uppgift på slagfälten. Likväl fanns på regementsstaben annan personal, fältskärare, präster, skrivare m.fl som inte deltog i striderna.190 Att de inte skulle haft stridande uppdrag stödjs också av det faktum att ytterst få skalmejblåsare/hautboister dött i samband med fältslagen.
Den enda gång flera skalmejblåsare/hautboister omkom vid samma slag var vid Hummelshof där samtliga av Österbottens infanteriregementes hautboister förolyckades och regementet förlorade samtliga fanor, trummor och blåsinstrument.191 Likaså bortkom Erik Ruuth vid Savolax och Nyslotts infanteriregemente under samma slag.192 Slaget var ett stort nederlag för svenskarna. Det är även möjligt att de befann sig med trossen, och blev slagna där. Utöver dessa är det nästan enbart vid Poltava som skalmejblåsare/hautboister uppges ha dött i samband med fältslagen. Dock antyder det att de befann sig i närheten av slagfälten.
Beskrivningar av skalmejblåsare/hautboister vid krigsskådeplatserna är få. Wolfgang Caspar Printzs (1641–1717) skrev 1690 om musiken i den Brandenburgsk-Preussiska armén:
I vår tid har […] greve von Sparr infört bruket av skalmejor och fagotter i krig. För några år sedan började franska skalmejor, kallade hautboier, […] användas i krig.193
Skalmejor och senare även oboer ska alltså ha blivit introducerade i krig. Whitwell drar därav slutsatsen de skulle använts vid fältslagen. Snarare tyckts citatet visa på att de tidigare inte användes under fälttågen men säger inget om hur det brukades.
Musikernas roll under fältslagen var att, utöver förmedla order till trupperna och öka soldaternas stridsanda. Fleming skriver:
187 Wassberg 1942, s. 75.
188 Wickberg 1968, s. 382.
189 Braun 1983, s. 126; Corall 2013, s. 31.
190 Nilsson 2020, s. 21–22.
191 Petander 1971, s. 42–43.
192 KrA. Militiekontorets avlöningshandlingar, vol. 54 (1702), bild 582.
193 Printz 1690, egen översättning, orig. ”Zu unserer Zeit noch, hat […] herr Graff von Sparr […] den Gebrauch der Schallmeyen und Fagotten in dem Kriege eingeführet. Vorwenigen Jahren seyn der franßösis. Schallmeyen / hautbois gennant / auffkommen/ und im Kriege brauchlich worden”.
The trumpets, timpani, drums, transverse pipes, and oboes animate the soldier in battles and raids, they regulate the marches, evolutions, and retreats.194
Likaså nämnde Claude-François Ménestrier (1631–1705) 1681 att:
The tambour is not only a great help in the armies for the marching of the infantry, […] but they also animate the soldiers and give them heart when they must crush the enemy in combat. The trumpets, timpani, and oboes have nearly the same effect.195
Båda antyder att även skalmejblåsarna/hautboisterna bidrog med upplivande musik. Att det skulle vara under själva slagen anges inte explicit. De turkiska militärensemblerna, mehterân, bestående av oboeartade instrument samt slaginstrument, användes vid fältslagen för att uppliva och egga soldaterna. Sultanens metherensemble deltog i fred vid högtidliga ceremonier och vid fältslagen spelade den musik framför sultanens tält.196
Ett exempel på närvarande hautboister i fält är från slaget vid Ramilles 1706 i det spanska tronföljdskriget. Översten Jean Martin de la Colonie ska, när fienden intensivt besköt hans brigad, beordrat hautboisterna att spela på sina instrument. Hautboisterna ska dock blivit så skrämda av kanonelden att de snabbt avlägsnade sig från platsen.197 Att antaga är således att skalmejblåsarna och hautboisterna var närvarande vid slagfälten där de kan ha spelat före striden och eventuellt vid sidan av under stridsförloppet, möjligtvis för närvarande stabspersonal, dignitärer och andra åskådare. Detta behöver undersökas vidare.
3.3.1 Emissarier och budbärare
Trumslagare och trumpetare användes i diplomatiska missioner och underhandlingar och sändes i olika ärenden till fienden. I en överenskommelse mellan Sverige och Danmark 1719 nämns att trumpetare och trumslagare som sänts i behöriga ärenden så snart som möjligt skulle låtas återvända.198
I reglor uti Fälttjänstgöringen finns beskrivet hur de som stod vakt skulle handla om det kom trumpetare och officerare från fienden för att förhandla. En underofficerare skulle då binda för fiendeofficerarens ögon och föra honom till befälhavaren. Vad som hände med trumpetaren anges inte.199
Att skalmejblåsarna/hautboisterna i armén skulle använts vid underhandlingar är osannolikt. Däremot verkar flottans skalmejblåsare/hautboister i brist på trumpetare fått lära sig att spela trumpet för att kunna översändas till fienden. I amiralitetets protokoll av den 25 augusti 1685 nämns att:
Ammiral Clerck wille, att dhe som för honom inskrifwas måtte öfwas att blåsa på Trumpeter, brukandes till skähl, att om man behöfwer sända öfwer någon till fienden, står dhet inthet een Schallmeijblåsare, uthan måtte wara een Trompetare.200
Infanteriregementena skickade antagligen en trumslagare istället eller överlät uppdraget till något närvarande kavalleriförbands trumpetare. I regementskommissarien, av Skaraborgs infanteriregemente, Nicolaus Ingewald Hoffmans berättelse efter slaget vid Poltava beskriver han hur han skickade iväg hautboisten
194 Fleming 1726, s. 143, eng. översättning av T. Plebuch.
195 Ménestrier, citerad i Whitwell 1983, s. 131.
196 Whitwell 1983, s. 97.
197 Colonie & Horsley 1904, s. 307; Kemp 1980, s. 149.
198 Strand 1974, s. 39.
199 KrA. Manuskriptsamlingen, XI:15 Svenska armén, fälttjänst i allmänhet. Odaterad.
200 KrA. Amiralitetskollegium, kansliet 1630 – 1807, AI:21 Protokoll i äldre nummerserie (1685), 25/8, punkt 7.
Gustaf Blidström för att finna kapten Wibling. Detta så att Hoffman skulle kunna öppna regementets kassakista.201 Om Hoffman tog första bästa person eller om skalmejblåsarna/hautboisterna användes som budbärare är oklart. Då de tillhörde staben hade de ridhästar vilket gör det troligare att de skulle kunna ha använts så.
3.4 Kapiteldiskussion
Ovan har jag presenterat ett antal av skalmejblåsarnas möjliga och välbelagda arbetsuppgifter. Som nämnt var de regementenas, mer eller mindre, privata musikkårer. Dessa hade en viktig roll: att förmedla och symbolisera regementenas och de adliga officerarnas bildning och anseende. Detta kan ses genom att regementena med hjälp från officerarna konkurrerade om att hålla den bästa ensemblen.
Skalmejblåsarnas/hautboisternas uppgifter var att framföra musik och öva in musik för olika tillfällen.
Vissa av dessa tillfällen verkar ha legat i en gråzon för tjänstens ramar då de har karaktären av att vara beordrat arbete men som samtidigt gett extrainkomster. Då vi inte vet så mycket om vad tjänsten skulle inkludera blir det svårt att analysera denna. Likaså kan de arbetssituationer som nämnts ovan vara avhängiga vilket källmaterial som har blivit bevarat.
Skalmejblåsarna/hautboisterna verkar inte haft stridande uppdrag utan sågs allmänt sett som icke stridande. Att skalmejblåsarna/hautboisterna i så liten grad omnämns i reglementen visar på detta. Det pekar också på att deras uppgifter var en privat angelägenhet för de olika regementena och kronans del var endast att stå för deras avlöning. Detta tyder på att det inte fanns en fast struktur för exakt vad de skulle göra, regementschefen bestämde detta.
Att skalmejblåsarna/hautboisterna deltog vid så många av hovets tillställningar samt baler och fester, även under fälttågen, visar tydligt på de spelade en viktig roll inom adelns sociala tillvaro. De och deras musik var viktig för upprätthållandet av sociala relationer såväl som själavård och kulturell bildning. Detta anknyter till van Ordens undersökning om den starka kopplingen mellan de adliga och militära sfärerna och vikten av musik inom dessa.
201 Tryckt i Bensow 2012, s. 480.