Under en stor del av 1700-talet var skatteböndernas förfoganderätt till jorden underkastad omfattande begränsningar och de flesta av dem återfanns i 1734 års lag. Skattebonden var skyldig att underhålla hemmanet väl genom att bygga, dika och plantera.
Han fick inte utan myndighets tillstånd minska jordarealen genom att dela gården i två eller flera mindre brukningsenheter eller genom att avskilja en mindre del av fastigheten som en separat lägenhet.
Inte heller fick skattebonden överlåta nyttjanderät-ten till någon annan eller hugga bärande träd så-som ek, bok och apel eller masteträd på hemmanet.
SKATTETAL OCH JORDDELNINGSFORMER
Mantal var ett mått på en gårds skattekraft och var synonymt med hemman. En gård på ett mantal förmådde ursprungligen försörja en familj med tjänstefolk och ge möjlighet att betala skatt och andra avgifter. Mantalet mätte inte den jordareal som brukades eller värdet av den jorden. Med tiden kom många gårdar att delas i mindre enheter genom hemmansklyvning och hemman med lägre mantal blev vanligare.
Hemmansklyvning innebar indelning av hemman i två eller flera delar genom arvskifte, försäljning eller donation. Klyvningen innebar att också mantalet delades upp.
Jordavsöndring var en form av jorddelning som innebar att en mindre del av ett hemmans jord av-skildes utan att man samtidigt delade upp mantalet. Eftersom jordavsöndring minskade ett hemmans skatteförmåga, rådde länge förbud mot avsöndring.
Adolf Fredrik (1710–1771, kung från 1751). Målning av Gustaf Lundberg och Jakob Björck [Public domain].
Om hemmanet såldes utanför släkten måste jorden först hembjudas åt kronan. Underlät skattebonden att betala sin skatt under tre år i rad kunde hem-manet utan värdering dras in under kronan som skattevrak. Kronan ansågs till och med ha rätt att disponera över de ouppodlade delarna av skattehem-manet. Skattebonden hade inte heller jakträtt, utom i Norrland.
Skattebönderna förde en kamp i riksdagen för att stärka sin rättsliga ställning och nådde avsevärda resultat från och med 1740-talet. Bondeståndet drev krav på utvidgad rätt att klyva sina hemman. En
1700
1810 Alla ges rätt att äga alla typer av frälsejord 1789 Skattebondens äganderätt förstärks
1780 och 1781 Avvittringsstadga för Västerbotten och Jämtland 1757 Storskiftesstadga
1747 Friare hemmansklyvning 1743 Skattefrihet för torpanläggningar 1734 Ny byggningabalk och ny skogsordning
TIDSLINJE 1700–1810
väsentlig inskränkning av skatteböndernas förfo-ganderätt var att gårdsbruk som omfattade mindre än en fjärdedels mantal inte gavs besittningsskydd utan var underkastade lösningsrätt till förmån för större delägare. Bakom detta låg statens oro för att gårdarnas skattebetalningsförmåga skulle försvagas.
När en stark folkökning hade blivit ett centralt mål för den ekonomiska politiken på 1740-talet avskaf-fades besuttenhetsgränsen. Ett hemman skulle från och med 1747 få klyvas i så många delar som var lämpligt med hänsyn till ortens beskaffenhet och markens fruktbarhet. För att stimulera nyodling försäkrades också att ett skattehemman, som ge-nom klyvning och fler brukningsgårdar utvidgades till åker och äng, inte skulle drabbas av någon ny skattläggning eller förhöjning av räntan.
De starka restriktionerna mot att anlägga nya torp på skatte- och kronojord var en annan stridsfrå-ga. En strikt tillämpning av bestämmelserna innebar att om en bonde anlagt ett torp för en son eller måg, så kunde kronan ta ifrån honom besittningsrätten till nybygget och avsöndra det från stamhemmanet.
De restriktiva bestämmelserna kringgicks dock ofta i praktiken och böndernas krav på större förfogande-frihet vann ökat gehör i en tid när statsmakternas intresse för landets uppodling hade växt. Skulle man uppmuntra bondens odlingslust, dög det inte att ta ifrån honom lönen för hans arbete. Under 1730-talet hade mossodlingar och torp på tidigare improduktiv mark befriats från skattläggning i syfte att stimu-lera nyodling och öka produktionen. Uppodlingar av kärr, mossar och annan oländig mark fick senare frihet från skattläggning för all framtid. I början av 1740-talet garanterades sedan skattefrihet för alla torpanläggningar och det fastslogs att torp skulle bli kvar under modergården. Genom att garantera tryggheten i besittningen hoppades riksdagen att odlingen skulle främjas.
Från mitten av 1600-talet hade mycket stränga begränsningar lagts på det agrara skogsutnyttjandet för livsmedelsproduktion genom nyodling, sved-jande och bete. Syftet var att främja produktionen av träkol och ved till bergsbruket, som var landets viktigaste exportnäring och en betydande källa till skatteinkomster. Den restriktiva skogspolitiken kul-minerade med 1734 års skogsordning, som i princip förbjöd nyodling på allmänningar och tillät svedjan-de först efter tillstånd från landshövding. Samfälld skogsmark och allmänningar skulle i första hand nyttjas till husbehov. Skydd av bärande träd och
den större barrskogen var ett centralt inslag i den restriktiva politiken. I det fallet var flottans behov av skeppsbyggnadsvirke och storväxta barrträd som råmaterial till fartygsmaster avgörande.
Under frihetstiden (1718–1772) blev skogsfrå-gorna centrala i bondeståndets kamp för sina intres-sen: svedjandet, rätten till avsalusågande, kolningen för bruken, allmänningsmarkens delning och rätten till bärande träd. Redan 1738 kunde viktiga föränd-ringar drivas igenom med stöd av borgarståndet. Ett tidigare förbud mot att fälla björk vid lövtäkt upp-hävdes och det blev fullt tillåtet att fälla och topp-hugga björk på både inägor och utmarker. Handeln med skogsprodukter underlättades och det blev lät-tare att starta sågar. Bönder som hade vattenkraft för sågverksdrift men ingen skog fick rätt att köpa in skog från skogrika hemman. Förbudet mot försälj-ning av skogsprodukter från allmänförsälj-ningarna undan-röjdes. Sockenallmänningar, det vill säga odelade jordområden som ägdes gemensamt av socknens jordägare, fick delas i hela landet, efter initiativ från någon delägare. Regleringen av bärande träd för-ändrades dock enbart stegvis.
Den enskilde bondens handlingsfrihet inskränk-tes också av grannskapsförhållandena i byarna. Bön-derna i byar med tegskiftad åker och äng, det vill säga där den enskilda gårdens innehav var uppdelat i många och kringspridda mindre markområden, var nära beroende av varandra och måste samordna drif-ten, även om arbetet organiserades av varje gård för
sig. Kreaturens betesgång bedrevs till allra största delen kollektivt av byns medlemmar, på inägorna efter skörden och på den samfällda utmarken.
Varje delägare i byn hade rätt att utnyttja den samfällda marken för eget behov, men förfogade inte över något bestämt markområde som han kunde kalla sitt. I skogen fick varje byaman ta vad han behövde till husbehov men fick inte sälja skogspro-dukter utan övriga delägares samtycke eller upp-låta skogsmark till andra. Andelen i samfälligheten kunde inte säljas för sig och inte heller utarrenderas eller pantsättas.
Under åren 1749–1783 gjordes en rad försök att minska det ömsesidiga beroendet och behovet av samordning genom reformer som skulle samla de enskilda delägarnas mark i ett fåtal ägolotter (stor- skifte) och dela byarnas samägda utmarker. Skiftes-förfarandet kunde inledas för en hel by på begäran av en enda delägare. Alla bygrannar måste delta i skiftet och stå för sin andel av kostnaderna. Detta tvångsinslag mötte till en början kritik i riksdagen och delar av centralförvaltningen. Det ovillkorliga skiftesvitsordet ansågs hota den äganderätt som var fastslagen i både äldre och nyare lag. I 1734 års lag stadgades att ett tegskifte inte fick brytas utan att alla jordägare var överens därom. En av de stora stöte- stenarna för att få storskiftet accepterat var rädslan att förlora på jordbytena. Med tiden kom regelverket för reformerna att innehålla fler och fler inslag som avsåg att stilla den oron.
Böndernas rättigheter utökades. De som hade vattenkraft för sågverksdrift fick fick rätt att köpa in skog. Foto: Ylva Nordin.
Den förstärkning av skattebondens äganderätt som hade skett från och med 1740-talet bekräfta-des politiskt och utvidgabekräfta-des genom reformer som genomfördes 1789–1810. Den mest omfattande för-ändringen skedde 1789, då flera krav som länge stått på bondeståndets dagordning tillgodosågs. Bakom reformviljan låg att kungen behövde böndernas stöd i ett känsligt politiskt läge. Reformerna gav inneha-vare av skattehemman ”över skattehemmanet /…/
samt skog och mark, fiske, jakt och djurfångst uti allt lika orubblig äganderätt och lika fri disposi-tionsrätt som frälseman över frälsehemman”. Enda undantagen var ek-, bok- och masteträd, som kunde vara tjänliga för kronans behov. Skattebönderna befriades helt från de tidigare gällande bestämmel-serna om hävd, byggnadsskyldighet och kontroll av skötseln. Kronans förköpsrätt till skattehemman som såldes utanför släkten togs bort. Bönderna hade länge protesterat mot kronans lösningsrätt, som de såg som ett sätt att hävda att den verklige jordägaren var räntetagaren. Även ett annat hot mot skattebon-dens äganderätt togs bort, skattevraksbestämmel-serna. Vidare fick ägare av skattejord rätt till jakt på egen mark. Det tidigare förbudet mot avsöndringar från skattejord, som förhindrat anläggandet av torp och andra lägenheter, hävdes i samband med till-komsten av enskiftesförordningarna 1803–1807.