17
3 Ärendet och dess beredning
Regeringen tillkallade den 6 februari 2014 en särskild utredare med uppdrag att se över lagen (1999:116) om skiljeförfarande i syfte att säkerställa att skiljeförfarande i Sverige kan fortsätta att vara en modern, effektiv och attraktiv tvistlösningsform för svenska och utländska parter.
Utredningen antog namnet Skiljeförfarandeutredningen.
Utredningen överlämnade i april 2015 betänkandet Översyn av lagen om skiljeförfarande (SOU 2015:37). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstans-erna finns i bilaga 3. En remissammanställning finns tillgänglig i ärendet (Ju2015/03754/DOM).
I syfte att komplettera beredningsunderlaget i vissa särskilda frågor har Justitiedepartementet tagit kontakt med bl.a. de hovrätter som har varit remissinstanser och företrädare för advokatkåren. De skriftliga syn-punkter som har lämnats finns tillgängliga i ärendet.
4 Utgångspunkter för en modernisering
4.1 Skiljeförfarande i dag
Lagregleringen
Skiljeförfarande regleras i lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Lagen trädde i kraft den 1 april 1999 och ersatte då lagen (1929:145) om skilje-män och lagen (1929:147) om utländska skiljeavtal och skiljedomar.
Lagen om skiljeförfarande innehåller bestämmelser om skiljeavtalet (1–6 §§), skiljemännen (7–18 §§), förfarandet (19–26 §§), skiljedomen (27–32 §§), skiljedoms ogiltighet och upphävande av skiljedom (33–
36 §§), skiljedomskostnaderna (37–42 §§), forumfrågor och talefrister (43–45 §§), internationella förhållanden (46–51 §§) och erkännande och verkställighet av utländsk skiljedom m.m. (52–60 §§).
Skiljeförfarande bygger på principen om avtalsfrihet och är en form av privat rättskipning avseende tvister som parterna kan förlikas om.
Förfarandet syftar till att snabbt och slutligt avgöra tvister utan insyn utifrån (se prop. 1998/99:35 s. 40 f.). Skiljeförfarandet är ett eninstans-förfarande, vilket bidrar till att tvisten löses snabbt. Skiljemän är inte bundna av processprinciperna om koncentration, omedelbarhet och muntlighet. Handläggningen kan därför vara smidig och avpassad efter sakens beskaffenhet och parternas önskemål. Många av lagens be-stämmelser är dispositiva, dvs. bebe-stämmelser som parterna kan avtala bort. I lagen finns också bestämmelser som tar särskild hänsyn till risken för att en part förhalar skiljeförfarandet. En skiljedom kan verkställas som en domstolsdom i Sverige och kan med stöd av 1958 års New
18
konvention om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar verkställas även i många andra länder.
Lagen om skiljeförfarande bygger på tanken att staten inte ska tillhandahålla någon materiell överprövning av skiljedomar, vare sig i fråga om bevisning eller den rättsliga bedömningen. Om det däremot har förekommit något formellt fel vid handläggningen eller om det annars finns anledning att ifrågasätta om förfarandet skett på ett korrekt sätt har parterna ett berättigat intresse av att kunna angripa domen. Också hänsynen till allmänna intressen och till tredje man kan motivera en domstolskontroll av skiljedomar (se prop. 1998/99:35 s. 139).
Skiljeförfarande har funnits i Sverige under lång tid. I 1734 års lag fanns en bestämmelse om att verkställighet av gode männens avgörande kunde ske i det fall parterna avsagt sig rätten att klandra avgörandet (se 4 kap. 15 § utsökningsbalken). Den första samlade lagregleringen av skiljeförfarande tillkom genom 1887 års lag om skiljemän. Lagen innehöll bestämmelser om skiljeavtalets föremål och avtalets verkan som rättegångshinder. Bland annat upptogs ett stadgande om att parterna skulle anses ha utfäst sig att nöja sig med skiljedomen om skiljeavtalet inte innehöll förbehåll om rätt för parterna att överklaga skiljedomen.
Överexekutor gavs befogenhet att i vissa fall utse skiljeman. I lagen togs också in föreskrifter om förfarandet och om skiljedomens form.
Lagen ändrades år 1919 i syfte att stävja förekomsten av missbruk i form av förhalning av skiljeförfaranden. Snart därefter ansågs lagen vara i behov av en fullständig omarbetning, vilken ledde till en ny lag om skiljemän (1929:145).
Vid utarbetandet av den nuvarande lagen om skiljeförfarande var en utgångspunkt att lagen borde vila på de grundprinciper som gällt dittills och att grundsatsen om parternas rätt till självbestämmande borde stå i fokus. Andra utgångspunkter var att lagstiftningen skulle vara modern och uppfylla kraven på snabbhet, säkerhet och smidighet i förfarandet samtidigt som grundläggande krav på rättssäkerhet skulle beaktas. Det uttalades också att lagstiftningsarbetet borde inriktas på att finna lösningar på problem som erfarenhetsmässigt kan uppstå i samband med skiljeförfaranden. Det ansågs slutligen angeläget att slå vakt om och ytterligare befrämja Sveriges starka ställning som internationellt forum för handelstvister (se prop. 1998/99:35 s. 43).
Den nya lagen innebar en mer uttömmande reglering av skiljeför-farandet än 1929 års lag. Bland annat tillkom nya regler om genkäromål och om att talan om ogiltighet eller upphävande av skiljedom skulle föras direkt i hovrätt. Utskottet tillstyrkte i princip regeringens förslag (se bet.
1998/99:JuU12 s. 10).
Sedan lagens tillkomst har endast två ändringar av följdkaraktär gjorts i lagen (i 4 och 35 §§, se prop. 2005/06:200 respektive prop.
1999/2000:26).
Lagen om skiljeförfarande reglerar i första hand skiljeförfarande som grundar sig på avtal mellan parterna, så kallat konventionellt skilje-förfarande. Det förekommer i vissa fall att det i lag föreskrivs att en tvist ska avgöras av skiljemän, så kallat legalt skiljeförfarande. I de flesta fall hänvisar bestämmelsen då till skiljeförfarandelagens regler.
19 Skiljeförfarande i ett internationellt perspektiv
Skiljeförfaranden har en betydande internationell prägel. Detta visar sig bl.a. i en omfattande internationell regelgivning, t.ex. den av FN:s handelsrättskommission (Uncitral) utarbetade modellagen (Model Law on International Commercial Arbitration 1985, reviderad 2006). Syftet med detta regelverk är att vara en förebild för nationella lagar om skiljeförfarande. Internationella skiljeförfaranden rör vanligtvis kommersiella tvister. Men skiljeförfarande används inte bara i strikt förmögenhetsrättsliga sammanhang utan har ett bredare användnings-område, t.ex. när det gäller slitandet av tvister mellan stater eller statliga intressen. Sverige har alltsedan senare hälften av 1970-talet kommit att utvecklas till ett ledande skiljedomsland i ett internationellt perspektiv, vilket hänger samman med dels ett aktivt deltagande i den internationella regelgivningen, dels att Sverige uppfattas som ett oberoende land som uppfyller höga krav på effektivitet och rättssäkerhet.
Vid den nuvarande lagens tillkomst diskuterades i vilken utsträckning lagstiftningen borde bygga på FN:s modellag. Slutsatsen var att modellagen inte borde läggas direkt till grund för den nya svenska lagstiftningen vare sig dispositions- eller innehållsmässigt. Däremot ansågs det angeläget att i varje delfråga beakta modellagens bestäm-melser. Att en viss lösning har stöd i modellagen borde tillmätas stor betydelse och ha ett stort egenvärde (se prop. 1998/99:35 s. 47).
Även om skiljeförfarande har stor betydelse i internationella sammanhang har denna form av tvistlösning inte kommit att omfattas av integrationssträvandena inom EU. Detta hänger bl.a. samman med skiljeförfarandets starka koppling till avtalsfriheten och partsautonomin.
Skiljeförfaranden är undantagna från tillämpningsområdet för Bryssel I-förordningen (förordning 1215/2012/EU om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område).
Konventionella skiljenämnder är också som huvudregel undantagna från möjligheten att begära förhandsavgöranden från EU-domstolen (se t.ex.
mål 102/81 Nordsee). Skiljeförfarande faller även utanför Lugano-konventionens tillämpningsområde.
Ett annat kännetecken för skiljeförfarande är skiljedomsinstitutens stora betydelse. Många tvister avgörs inom ramen för handelskamrarnas skiljedomsinstitut i så kallade institutionella skiljeförfaranden (till skillnad från ad hoc-förfaranden, som inte är knutna till något skiljedomsinstitut). Skiljedomsinstituten har i regel en styrelse och ett sekretariat samt stadgar eller motsvarande som reglerar både organisationen och förfarandet i skiljemål som handläggs vid institutet i fråga. Instituten biträder vanligtvis också vid utseende av skiljemän. I Sverige administreras de flesta institutionella skiljeförfaranden av Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut (SCC). Till SCC vänder sig varje år parter från runt 40 länder för att lösa sina tvister.
Lagstiftningen om skiljeförfarande i några andra länder
Skiljeförfarande är som redan framgått i stor utsträckning en internationell företeelse. Lagstiftningen om skiljeförfarande i andra länder har i flera fall varit föremål för översyn med syftet att ha ett modernt och därmed attraktivt regelverk.
20
När det gäller de nordiska länderna är den finska lagen om skilje-förfarande den som har störst likheter med den svenska. Den finska lagen från år 1992 har bl.a. en uppdelning mellan ogiltighetsgrunder och klandergrunder, vilket är obekant för andra länders lagar om skiljeförfarande. De norska och danska lagarna om skiljeförfarande avviker från den svenska och finska på så sätt att de mer tydligt är baserade på FN:s modellag. Dessa lagar är från år 2004 respektive år 2005. I Danmark har Voldgiftsinstitutet tagit fram ett förslag till en revidering av den danska lagen. Förslaget bereds för närvarande.
Förslaget innebär bl.a. begränsningar av möjligheten att angripa domar och anpassningar till flerpartsförhållanden.
Beträffande andra länder inom EU kan följande nämnas. Frankrike och England har en lång tradition av skiljeförfarande och Paris och London är centrum för skiljeförfaranden. Dessa länders respektive lagar om skiljeförfarande från år 2011 respektive år 1996 är inte baserade på FN:s modellag men har ändå flera liknande drag. Den franska lagen karaktäri-seras också av att vara en så kallad dualistisk lag, vilket innebär att den har olika regler för nationella och internationella skiljeförfaranden. Inte heller de schweiziska och nederländska lagarna om skiljeförfarande är baserade på modellagen. I Nederländerna gjordes en översyn år 2015 medan en översyn av regelverket för internationella skiljeförfaranden pågår i Schweiz. Till så kallade modellagsländer hör bl.a. Tyskland och Belgien, vars lagar är från 1998 respektive 2013.
Utanför EU kan nämnas att Asien, t.ex. Singapore och Hong Kong, har stärkt sin ställning som centrum för internationellt skiljeförfarande på senare tid. Deras regleringar bygger på modellagen. Lagen i Singapore som gäller internationella skiljeförfaranden reviderades år 2010. Lagen i Hong Kong reviderades år 2013.