Skiljelinjen: Södersten med ny doktrin

33

menar att kritiken i de stora annonserna som sprids ”Varför skall du avstå din lön till

fackföreningsfonder?” är en ovanligt grov form av demagogi. Lönen kan ju bara användas till sparande eller konsumtion påpekar han.121 Södersten fortsätter med att sparandet behövs och att det inte är rimligt att tro att sparandet ska ske utan att någon ska behöva avstå inkomster. Löntagarfonderna, påpekar han, är tänkt ska ge riskkapital åt näringslivet. Mycket av kritiken menar Södersten uppkommer på grund av missförståndet att marknadsekonomi förutsätter privatkapitalism. Sedan pekar han på andra möjliga ägandeformer bland annat löntagarstyre och menar att löntagarfonder skulle riskera marknadsekonomin har ingen basis i verkligheten. Södersten skriver också att ”reformismen i socialdemokratisk tappning är måttfull. Den är ständigt beredd till förändringar och kompromisser. Dess vetenskapsteoretiska bakgrund är empirisk och icke-dogmatisk.” ¹²² Södersten påpekar vikten av att marknadsekonomier ”uppvisar ett stort mått av decentralisering.” ¹²³ Vad som framgår av Söderstens resonemang är att redan här väljer han väldigt starkt sida för sparande. Ett visst sparande brukar ju dock ses som bra för att i en nationalekonomisk modell med stängd ekonomi är sparande lika med investeringar och investeringar behövs ju. Men att spara då ekonomin inte är i högkonjunktur går emot keynesiansk ekonomisk politik. Att Södersten tar upp att ett stort mått av

decentralisering är viktigt i en marknadsekonomi, kan ses som en inkörsport till resonemang kring utförsäljning av statliga medel.

4.2 Skiljelinjen: Södersten med ny doktrin

Sparandet är något han fortsätter trycka på även senare, men nu även ett större tryck på att hålla nere inflationen. I ”Värnskatt på aktiers ökade värde” i Dagens Industri den 9:e september 1983 framhåller Södersten devalveringspolitiken som en framgång. Industrins framgångar, främst exportindustrin som omnämns med att ”exportindustrin går i stort sett bra”. ¹²⁴ Södersten anser att det är avgörande ifall vi lyckas stabilisera priserna.

Inflationsförväntningarna måste brytas och vi måste också röra oss mot regeringens inflationsmål på 4 procent vilket han framhåller som en nödvändighet.¹²⁵ Det här är tänkt baseras på den så kallade Phillips kurvan som visar på sambandet mellan inflation och

121 Södersten (1982b), s.3 122 Södersten (1982b), s.3 123 Södersten (1982b), s.3 124 Södersten (1983a), s.2 125 Södersten (1983a), s.2

34

arbetslöshet. Där en oväntad höjning av inflationen kan sänka arbetslösheten i alla fall på kort sikt. Diskussionen kring inflationsförväntningarna hade kunnat vara nyliberal ifall det gällt att hålla nere inflationen. Här gäller det i stället att öka inflationen (importledd inflation) genom devalvering men att sedan inte ge arbetarna kompensation för prisökningarna. Detta för att förbättra bytesbalansen genom att hålla nere importen samtidigt som exporten ökar genom devalveringen. Att hålla arbetarnas löner låga skulle i sig kunna ses som nyliberalt och brukar förklaras med viljan att öka konkurrenskraften. Södersten fortsätter med att skriva att med ”budgetunderskott om 90 miljarder medför att statsskuldräntorna stiger med drygt 10

miljarder om året.” ¹²⁶ Vidare skriver han att ”en nedskärning av de offentliga utgifterna med betydande belopp ter sig mot denna bakgrund nödvändig” ¹²⁷. Detta är en typiskt nyliberal idé. Sverige är fortfarande inte i någon högkonjunktur och det är frågan om nedskärningar av offentlig sektor. En sådan nedskärning tenderar ju också krympa ekonomin beroende på hur hög multiplikatoreffekten är. Man ska också betänka att krymper man ekonomin genom nedskärningar kommer troligen skuldkvoten, alltså förhållandet mellan statsskuld och BNP att öka. Så det är långtifrån en självklar sak att sänkta offentliga utgifter kommer vara positivt för ekonomin. I kriser finns det ju stor risk att man hamnar i budgetunderskott, inte minst på grund av den så kallade ”twin deficit” problematiken. Där underskott i bytesbalansen

korrelerar med underskott i budgetbalansen, underskott i kristider är alltså ingenting ovanligt. Det är därför rätt tydligt att Södersten delvis övergivit sina tidigare övertygelser. Enligt Keynesiansk teori sparar man i högkonjunktur och spenderar i lågkonjunktur och Sverige var vid den här tidpunkten inte i högkonjunktur.

Södersten fortsätter med en pessimistisk profetia: ”tyvärr är dock förutsättningarna för en framgångsrik politik begränsade. Stigande vinster i näringslivet kombinerade med den likviditetsuppladdning som det stora budgetunderskottet medför kommer att bädda för höga lönekrav. Trumfas sådana igenom kommer en förnyad inflation som ett brev på posten. De kommer att sopa bort devalveringsvinsterna och vi kommer att glida in i en ond cirkel som vi sannolikt inte kommer att kunna ta oss ur. Permanent hög arbetslöshet och fortsatt stagnation kommer då att bli följden.”¹²⁸ Det är rätt tydligt att Södersten tagit samma inställning till vad

126 Södersten (1983a), s.2

127 Södersten (1983a), s.2

35

som borde göras åt ekonomin som exempelvis Kjell-Olof Feldt och de andra arkitekterna bakom ”den tredje vägens politik” där Sverige ska ”spara och arbeta sig ur krisen”. Han slänger dock ut en utjämnande tanke när han i senare delen av artikeln nämner de stötande aktiekurserna. Aktiekurserna hade gjort många rika och han ansåg att ”om löntagarna skall kunna gå med på fortsatt moderation måste aktieägarna åläggas att bära sin del av bördan”. Sedan föreslår han regeringen att lägga en ”tillfällig förmögenhetsskatt på aktieinnehav”. ¹²⁹

Socialdemokraternas sparpolitik får dock kritik, något som får Södersten att reagera genom att uttrycka sina åsikter kring detta. I ”Det gäller att välja” en artikel han skrivit för Svenska Dagbladet 8:e oktober 1983 beklagar han sig över kritiken från borgarna angående

sparpolitiken. Södersten skriver bland annat att borgarna själva står för en sparpolitik, men nu när socialdemokraterna också gör det så pratas det om svek. I artikeln förklarar han också devalveringens två huvudeffekter, där han skriver att ”den vrider över en större del av utländsk och svensk efterfrågan mot svenska produkter. Därigenom ökar produktionen både av importkonkurrerande produkter och av exportvaror.” ¹³⁰ Södersten fortsätter med att ”om devalveringen skall lyckas och bytesbalansen varaktigt förbättras måste också den totala efterfrågan hållas tillbaka. Detta sker genom devalveringens inflationseffekt.” ¹³¹ Enligt beräkningar från konjunkturinstitutet ska då inflationen stiga med 4 procent på grund av devalveringen.¹³² Detta går som tidigare påpekats emot monetarismen som håller hårt om att inflationen ska hållas relativt låg för prisstabilitet. I dag förespråkar EU exempelvis ett 2 procentigt inflationsmål. En studie kallad ”Inflationsmålet, sysselsättning och EMU-medlemskapet*” från 2002 visar exempelvis att en inflationsnivå på 2 procent medför att arbetslösheten inte går att sänka under 4 procent. ¹³³ Med ett medlemskap i EMU skulle arbetslösheten öka ytterligare. Ifall Sverige står utanför EMU och har en inflationsnivå på 4 procent skulle arbetslösheten gå att sänka till 2 procent. Friedman själv var till och med positivt inställd till deflation.134 Keynesianismen talar dock emot en för låg inflation inte enbart på grund av Phillipskurvan men även på grund av likviditetsfällan där penningpolitik

129 Södersten (1983a), s.2 130 Södersten (1983b), s.3 131 Södersten (1983b), s.3 132 Södersten (1983b), s.3 133 Lundborg et al (2002), s.197 134 The Economist (2011)

36

blir resultatlös.135 Södersten anmärker också på Vänsterpartiet Kommunisternas kritik och menar att de säkert opportunistiska kommer rösta till pensionärernas fördel så att dessa får full devalveringskompensation. När det gäller hur borgarna kommer reagera skriver han att det ”…står skrivet i stjärnorna”.¹³⁶

Under 1984 ger sig Södersten även på facket. I en artikel i Dagens Nyheter kallad ”Kan vi hoppas på nationaldagen?” skriver han att ”talet om fackets samhällsansvar börjar få en alltmer ihålig klang!”. Södersten fortsätter med att nominallönerna hade ökat med mer än 150 procent medan reallönerna i praktiken legat stilla och menar att facken inte tagit sitt

samhällsekonomiska ansvar. I sin förklaring om hur den Svenska modellen fungerade delar Södersten upp ekonomin i två delar. Den konkurrensutsatta ekonomin (K-sektorn) som då är löneledande. Denna sektors produktivitetsökning i samspel med internationella prisstegringar kom att sätta löneutrymmet. Via en solidarisk politik fick även de i den skyddade sektorn (S-sektorn) samma löneökning. S-sektorn innefattade offentlig verksamhet, byggnadsverksamhet och inhemsk handel. Södersten menar också att man inte behöver gå längre än hit för att börja urskilja de tvivelaktigheter som fanns i EFO-modellen, detta på grund av att

produktivitetsökningen i S-sektorn var systematiskt mindre. Som han i sin tur ansåg medförde en högre inhemsk inflation än i internationella prisökningar och en tendens till att

insatsfaktorer som K-sektorn handlade av S-sektorn hade ett tilltagande pris. Poängen Södersten ville framföra var då att svensk industri försvagades gentemot exempelvis Västtyskland. Modellen fungerade bra under 1950 och stora delar av 1960-talet enligt Södersten, men han menar att försämringar var synliga i slutet av 1960-talet. Detta ledde senare till att ”produktivitetsmålet började uppnås bakvägen” ¹³⁷.

Höga lönekrav menar Södersten ledde till att företag fick försöka värja sig med att

rationalisera, exempelvis ”lägga ned mindre effektiva enheter” ¹³⁸. Detta ska då ha lett till en krympt K-sektor, vilket också medförde ett balansproblem. Södersten frågar sig ”Under det att vi har en högproduktiv konkurrensutsatt sektor, tenderar vi samtidigt få en skyddad sektor som innehåller inslag av utpräglad lågproduktiva näringar. Hur länge en liten men alert

135 De Vylder (2012), s.40f

136 Södersten (1983b), s.3

137 Södersten (1984), s.2

37

underkropp ska kunna bära en allt tyngre överkropp återstår att se.”139Vidare påpekar han även att i en marknadsekonomi förutsätts att lönerna sätts utifrån arbetets produktivitet och hävdar att det annars kan ses som orättvist. Men även att en sådan ekonomi är problematisk att få att fungera på ett bra sätt. Han skriver också att om inte marknaden får sätta lönerna på rätt sätt så kommer arbetslösheten att öka. Södersten förespråkar också en sänkning av ingångslöner för unga när han påpekar att Sverige relativt sett har de ”högsta

ungdomslönerna, samtidigt som ungdomsarbetslösheten är stor och bestående” ¹⁴⁰. Han förespråkar också att Regeringen ska arbeta för att det lönepolitiska systemet blir så ”marknadskonformt som möjligt”.¹⁴¹ Ur denna artikel kan urskönjas en tydligt nyliberal hållning. Uppenbarligen anser han att den offentliga sektorn inte bara har för hög lön utan även att den är för stor och bör krympas. Men även att exempelvis ungdomars löner ska sänkas för att göra dessa mer attraktiv på arbetsmarknaden, vilket också brukar vara en typiskt nyliberal hållning.

Det verkar inte gälla alla delar av den offentliga sektorn om han nu inte vill privatisera

universitet och högskolor, något han i alla fall inte uttryckt. I ”Ny högskolepolitik!” en artikel i Arbetet 23:e januari 1985 vill Södersten att mer resurser ska tillföras universitet och

högskolor så att mer forskning kan utföras och incitamenten ökar då till att söka till högre utbildning.¹⁴²

Bensinpriserna gick sedan ned vilket alltså innebär en generell reallöneökning. Detta innebär enligt ekonomisk teori i sin tur ökad varukonsumtion och därmed ökad import och en negativ förändring i bytesbalansen, något som fick Södersten att reagera. Den 7:e februari 1986 skrev Södersten en artikel i Dagens Nyheter som hette ”Höj bensinskatten!” där han argumenterade för att de minskade oljepriserna inte fick gå konsumenter till godo eftersom det skulle kunna leda till allvarliga konsekvenser. Något som Södersten jämför med konsekvenserna av oljeprishöjningarna under 1970-talet. Budgetunderskottet låg på 10 miljarder och han ansåg att konsumtionen var för hög eftersom den var högre än tillväxten. Med sjunkande oljepriser ökar reallönen och därmed importen och det vill Södersten förhindra genom höjd bensinskatt.

139 Södersten (1984), s.2

140 Södersten (1984), s.2

141 Södersten (1984), s.2

38

På så vis kommer sjunkande oljepriser istället för att gå till konsumenten, användas för att rensa upp ekonomin. Detta sker via den reala efterfrågeökningen som uppstår av en ökad reallön kommer istället omdirigeras till staten.143 Detta är inte ett nyliberal eller monetaristiskt synsätt. Det är mer typiskt keynesianskt ekonomiskt tänkande (beroende på var i konjunkturen ekonomin står), att då när Sverige hade en förbättrad ekonomi spara inför nästkommande lågkonjunktur. Nyliberaler brukar vara negativ till skatt överhuvudtaget, även om det inte nödvändigtvis hindrar de som utger sig för eller utpekas som nyliberaler från att höja

bensinskatten. En sådan skatt förvrider prisbildningen. Synen han har kanske skulle gå att få in under den kompromiss som ”den tredje vägens politik” innebar.

Även miljöpartiet kom att dra åt sig Söderstens vrede eftersom deras politik gick stick i stäv med frihandel och alltså den fria marknaden. I artikeln ”Förvirrad Politik” i Upsala Nya Tidning 30 juni 1987 presenterades miljöpartiets politik. Där man vill öka

självförsörjningsgraden genom att bland annat begränsa frihandel genom tullar och

importrestriktioner med mera. Södersten svarar med att ”Sverige är inte en isolerad ö utan en integrerad del av den internationella ekonomin. Södersten fortsätter med att miljöpartiet är ”bara ett exempel på en ökande anti-intellektualism i samhället.”¹⁴⁴ Tydligt är att Södersten är väldigt emot denna typ av politik vid denna tidpunkt. Södersten använder återigen ”anti-intellektualism” för att beskriva meningsmotståndare på den mer ideologiskt

vänsterorienterade sidan (vilket miljöpartiet i alla fall i den här frågan verkar vara).Jämför man med åsikterna Södersten själv hade i ”Den svenska sköldpaddan” återfinns exempelvis kontroll över tilldelning av råvaror och andra inputs, importlicenser och så vidare, som möjlighet till att få ordning på den höga importen i Chile under Allende.