SKVFS 2007:1 och dess förenlighet med RF

Hultqvist ifrågasätter starkt huruvida vi kan kopiera andra länders konstitutionella förutsättningar när vi ålägger svenska företag skyldigheter i förhållande till svenska myndigheter. Hans oro är just huruvida den svenska grundlagen så enkelt kan köras över som den gjorts vid regleringen av dokumentationskrav vid internprissättning.⁷⁵ Det är ett faktum att de fem korta paragraferna i LSK utvecklats närmare på drygt tre sidor i Skatteverkets föreskrifter för att sedan svälla ut till 47 sidor information i meddelandet om vad dokumentationen skall innehålla. Vissa hade förhoppningar om en mer realistisk och måttfull 73 SKV M 2007:25 avsnitt 6.1.4. 74 SKV M 2007:25 avsnitt 6.2. 75 Hultqvist SvSkT 2007 s. 405.

svensk ansats då dokumentationskraven infördes.⁷⁶ Sättet att reglera på skapar dock inte bara problem rörande vilka krav som egentligen åläggs de dokumentationsskyldiga företagen utan också vilket utrymme Skatteverket egentligen har att utfärda de aktuella verkställighetsföreskrifterna i förhållande till RF. Frågan är således om LSK kan anses vara så pass detaljerad att något väsentligt nytt inte tillkommer genom verkställighetsföreskrifterna.

Användandet av verkställighetsföreskrifter har varit särskilt stort vad gäller FastTaxL. Under 1990-talet ledde kraftig kritik till att antalet verkställighetsföreskrifter som utfärdades av Riksskatteverket minskade avsevärt vilket gjorde att det fanns en överskådlig mängd föreskrifter på området.⁷⁷ Om verkställighetsföreskrifterna gällande dokumentationskraven kommer att bli föremål för prövning återstår att se. Men LSK, det vill säga lagen, uppställer till exempel ett krav på att uppgifter om arten och omfattningen av transaktionerna skall dokumenteras. Föreskrifterna anger en mängd saker som skall redovisas angående punkten och däribland utländskt förhandsbesked eller andra liknande meddelanden angående frågor om internprissättning som berör företaget. Det finns dock ingenting i uttrycket arten och omfattningen av transaktionerna som direkt innefattar att ett utländskt förhandsbesked skall vara med. Om föreskrifternas lagenlighet skulle prövas är det därför inte helt osannolikt att något väsentligt nytt skulle anses tillföras genom verkställighetsföreskrifterna såsom i RÅ 1988 ref. 151.

I förarbetena till dokumentationskraven framhävs att det inte är praktiskt möjligt att lagstifta mer än ramarna för vad dokumentationen skall innehålla .⁷⁸ Det finns många skäl som talar för att använda smidigare former av normgivning än lagform, såsom att exempelvis många samhällsförhållanden är så pass komplicerade att det behövs speciell sakkunskap för att utforma de aktuella föreskrifterna. Utvecklingen kräver även att fackkunskaper ständigt måste förnyas. Internationella överenskommelser och internationella förhållanden i övrigt kan även kräva att det svenska regelsystemet anpassas på ett smidigt sätt. Smidigare former av normgivning medför dock vissa risker när det gäller verkställighetsföreskrifter inom det obligatoriska lagområdet, då dessa eventuellt används i större omfattning än vad man kunnat förutse då RF skapades.⁷⁹ I Sverige finns det inte heller samma konstitutionella förutsättningar som exempelvis USA har för att kunna åstadkomma en delegation av skatterättslig 76 Lodin SvSkT 2007 s. 318. 77 Bergström SN 1995 s. 432. 78 Prop. 2005/06:169 s. 111. 79 Strömberg s. 172 f.

lagstiftning, vilket leder till att en ramlagstiftning inte är tillräckligt för att tillgodoses de konstitutionella krav som finns i Sverige⁸⁰. Å andra sidan kan det hävdas att Skatteverket själv i sitt meddelande inte ens gör anspråk på att föreskrifterna skall vara bindande utan att de skall ses som rekommendationer.⁸¹

4.2.5 Slutsats

Efter att i detta kapitel ha gått igenom hur reglerna för dokumentationskrav är uppbyggda kan det konstateras att det ligger i farans riktning att verkställighetsföreskrifterna antagligen tillför något väsentligt nytt. Med hänsyn till den praxis som redogjorts för i kapitel tre så handlar det inte bara om att i verkställighetsföreskrifterna införa exempelvis schabloner. Föreskrifterna anger inte heller uttömmande lagtextens tillämpning på ett sådant sätt att det inte kan anses finnas några alternativa lagtolkningar som i RÅ 1983 1:85 (1). LSK är bara en ramlagstiftning och de fem punkterna säger i princip ingenting, utan hela det materiella innehållet tillkommer först genom Skatteverkets föreskrifter. I praktiken var det således fritt för Skatteverket att själv avgöra vad dokumentationen skulle innehålla eftersom ramarna i LSK inte kan ha utgjort något större hinder. Ur en annan synvinkel kanske inte problemet i sig är att Skatteverket överskrider sina befogenheter. Det stora problemet är istället möjligtvis att de tjänstemän som utarbetar föreskrifterna på Skatteverket inte är medvetna om vilket innehåll de egentligen för in i vilka produkter och att de således inte gör någon riktig åtskillnad när de för in material i en bindande eller icke bindande produkt.

Det är dock inte några små ålägganden som läggs på företagen i Skatteverkets föreskrifter, eftersom det krävs stora summor pengar för att kunna producera den information som Skatteverket kräver. Jag anser att Hultqvists rädsla för vad som kan hända om vi kopierar andra länders konstitutionella förutsättningar är berättigad. Grundlagen måste följas när svenska företag åläggs dokumentationskrav. Bara för att vi inte tycker att vår grundlag passar in på det sätt som vi vill reglera dokumentationskraven på kan vi inte välja att strunta i grundlagen och istället se till hur andra länder har gjort och också göra så. ”Vi kan inte tillämpa grundlagen på grund av verkligheten. Där går man ändå väl långt”. ⁸² Även om den bindande verkan av den föreskrivna dokumentationen är tvivelaktig framstår det som klart att

80 Hultqvist s. 173. 81 Hultqvist SvSkT 2007 s. 406. 82

Sverige behöver bindande regler för dokumentationskrav för att kunna hävda sina skatteanspråk i ett globaliserat samhälle.