Den andra aspekten av barns bästa som jag undersöker är barns rätt till skydd37. Barnen i de utredningstexter jag analyserar erbjuds skydd på olika sätt, till exem-pel, som jag diskuterade i föregående kapitel, genom att utredaren i utrednings-texten framställer pappan som obehaglig och att utrednings-texten på så sätt talar för ett skydd av barnet, eller att utredaren hänvisar till att pappan är dömd för miss-handel av mamman, eller har ett dokumenterat missbruksproblem. Det gäller även om man inte tar barnets berättelse i beaktande och att barns rätt till del-aktighet i den familjerättsliga processen på så sätt undergrävs. En central fråga i detta kapitel är om, och i så fall hur, barns berättelser om våld används i texten av familjerättens utredare och om dessa berättelser har betydelse för det skydd barnen erbjuds.
Det hänvisas till principen om barnets bästa i en rad sammanhang, rättsliga som utomrättsliga, exempelvis i politisk retorik, och innebörden varierar efter sammanhanget. När det gäller det rättsliga sammanhanget har man i praktiken kommit långt från uppfattningen att poängen med barnets bästa i lagtext är att principen ger domstol och myndighet möjlighet att förutsättningslöst se till barnets behov i varje enskilt fall (Schiratzki 2003:40). I kapitel 1 diskuterar jag att när barnets bästa används som rättslig standard är ambitionen begränsad till vad rätten kan göra, och att den minsta gemensamma nämnaren för civilrätt och offentlig rätt är att barnet ska skyddas (Schiratzki 2003:36). Schiratzki diskuterar barnets bästa i inskränkt och utvidgad bemärkelse där den utvidgade bemärkelse n
är riktad mot utomrättsliga förhållanden och den inskränkta mot rättsliga. Ge-nom det utvidgade barnets bästa ges barn rättigheter som andra rättssubjekt, det vill säga vuxna svenska medborgare, inte garanteras i samma utsträckning. Om-vårdnad och trygghet är två sådana rättigheter. Det inskränkta barnets bästa mar-kerar en lägre rättslig standard av barnets bästa, begränsat till att ge barnet skydd i förhållande till omständigheter som har ett generellt straffvärde, exempel vis misshandel. I mål som gäller vårdnad, boende och umgänge är det barnets bästa i inskränkt bemärkelse som gäller (Schiratzki 2003:37). Schiratzki menar att nackdelen med det är att vissa aspekter av barnets bästa prioriteras framför and-ra och ju starkare en rättslig presumtion är – som att gemensam vårdnad är det bästa för barn – desto svårare att på legal väg få till stånd ett undantag för barn vars förhållanden inte överensstämmer med den generella presumtionen (ibid). Som jag tidigare nämnt ändrades lagen 2006, efter att mitt material samlats in. Lagändringen innebär ett förstärkt skydd för barn. Det betonas att risken för att barnet kan komma att fara illa ska väga tungt när man bedömer barnets bästa. Lagstiftningen ställer alltså ökande krav på att våld ska uppmärksam-mas och få betydelse för bedömningen av barnets bästa. 1993 skrevs det in i föräldrabalken att rätten, vid umgänge, ska ”beakta risken för att barnet ”ut-sätts för övergrepp, olovligen bortförs eller kvarhålls eller annars far illa” (Prop. 1992/93:139:6). Skrivningen skärptes 1998 och nu gäller den inte enbart vid umgänge utan vid samtliga frågor som handlar om vårdnad, boende och um-gänge (Prop.1997/98:7:7). Och, som jag skrivit tidigare, 2006 sker ytterligare en skärpning. Barnombudsmannens årsrapport 2012 visar dock att även om lagen ändrats så finns det stora brister i socialtjänstens bemötande och hantering när det gäller barn som är våldsutsatta (Barnombudsmannen 2012).
Som framgår av genomgången av tidigare forskning är kunskap om våld i nära relationer och kunskap om våldets risker och konsekvenser för barn ett relativt nytt kunskapsområde för familjerätten. Det är först på senare tid som våld och barnskyddsfrågor uppmärksammats i tvister om vårdnad, boende och umgänge (Dahlkild-Öhman 2011:30; Kaldal 2010:331). Varken i lagen eller i Socialsty-relsens råd står det explicit att utredaren bör ställa frågor om våld till barn. Socialstyrelsen formulerar sig dock om barns rätt att komma till tals om ”trau-matiska händelser”:
När en åtgärd rör ett barn ska barnets inställning så långt möj-ligt klarläggas. Hänsyn ska tas till barnets vilja, med beaktande av dess ålder och mognad (3 kap. 5§ andra stycket SoL). Det innebär att barnet har rätt att uttrycka sin åsikt i saker som rör det personligen – både i vardagliga situationer och i samband med traumatiska händelser som berör barnet (Socialstyrelsen 2003:84).
Kaldal poängterar att i ”svåra vårdnadstvister” kan barns uppgifter vara avgö-rande för bedömningen om barn behöver skyddas från en förälder (Kaldal 2010:149). Kaldal menar att ”ju allvarligare fråga målet rör desto viktigare är det att barnets uppgifter tillförs utredningen” (Kaldal 2010:169).
Vad är det för våld i texterna?
I det här kapitlet analyserar jag som sagt främst barns berättelser om våld och hur dessa berättelser används i texten av familjerättens utredare. Jag undersöker hur barns berättelser om våld får betydelse, och hur de inte får betydelse, i tex-terna. Jag använder benämningarna uppgifter om våld respektive berättelser om
våld för att skilja på uppgifter i utredningstexten som är hämtade från andra
myndighetstexter som domar och register (social-, brotts-, misstankeregistret) respektive det som utredaren återger som berättade av de personer som utred-ningen handlar om.
Själva utgångspunkten för insamlandet av materialet, utredningstexterna, är fö-rekomsten av uppgifter om våld från pappan mot mamman och/eller barnen. Sådana uppgifter förekommer i samtliga 28 texter. I tre texter finns även upp-gifter om mammans våld mot barnen och pappan. När det gäller pappors våld mot mammor sträcker sig våldets grad av allvarlighet, enligt uppgifter i texterna, från att pappor är dömda till fängelse för att de har misshandlat mammor till att pappor hotat mammor. Hot om våld är en kriminell handling, men betraktas inte som lika allvarlig av rättssystemet, även om forskning visar att hot om våld kan upplevas som värre än själva våldet. I två av de tre fall där det finns uppgifter om mammans våld mot pappan lämnar mamman och pappan i texten liknande uppgifter om våld och berättar i texten att de anmält varandra till polisen. I dessa två texter förekommer också uppgifter om mammans våld mot barnen. När det
gäller uppgifter om våld riktat direkt mot barn så förekommer det, som jag skri-vit tidigare, uppgifter om misstänkta sexuella övergrepp, men inga uppgifter om domar. Det finns uppgifter om anmälningar av barnmisshandel, men inga upp-gifter om domar som gäller något av barnen i texterna. Däremot finns uppupp-gifter om domar som rör syskon som inte berörs av utredningen eftersom de är över arton år när utredningen genomförs och inte längre barn i åldersmässig mening. Barn berättar i texten om hot, rädsla, fysisk misshandel och, i polisförhör som citeras, sexuella övergrepp. Fem barn; Fredrik, Kim, Polly, Tom, och Adrian berättar om sin egen direkta utsatthet. Tom berättar om mammans våld och övriga barn om pappans. Fyra barn; Anna, Oliver, Nikola och Julia berättar i utredningstexten om sin utsatthet för pappans våld mot mamman.
Mönster av giltiggörande och ogiltiggörande
Jag använder den norska psykologen Halldis K Leiras begrepp giltiggörande och
ogiltiggörande när jag analyserar hur berättelser om våld tillerkänns betydelse,
eller inte, i utredningstexten. I syfte att förstå barns och ungdomars mentala upplevelser av att vara utsatta för våld i sin familj har Leira utarbetat en ”psy-kokulturell modell” som hon kallar från tabuiserat trauma till bekräftande och
erkännande (Leira 1990/2002). Ett tabu innebär, enligt Leira, ett socialt förbud
mot att tala om något, eller på annat sätt göra det synligt, och genom att an-vända förakt som en möjlig hotande sanktion upprätthålls tabun. Personen som bryter tabut kan, genom att höja handlingen till en nivå där handlingen blir synlig, bli offer för förakt och på så sätt känna skam. Eftersom förakt och skam är destruktiva känslor för självkänslan följer vi normen att det osynliga inte kan ses och på det sättet förblir det osagda stumt. Det händer även något mer, menar Leira, än att traumat blir dolt och osynligt; det upphör att existera för subjektet. Fenomenet har ingen giltighet längre. Det finns ingen intersubjektiv bekräftelse på traumats existens. Ett tabu leder därför till ett ogiltiggörande av traumat både för personen det berör och för dem runtomkring. Barn som lever oskyddade i relation till våld upplever ett trauma och eftersom våld i familjen är ett tabu så blir det ett tabuiserat trauma.
Leira menar alltså att ogiltiggöra är ett mer användbart begrepp än
subjekte t och att det har försvunnit fullständigt för omgivningen. Jag använder inte Leiras begrepp på exakt samma sätt som hon och jag menar att även
osyn-liggöra är ett relevant begrepp för min analys. Att osynosyn-liggöra berättelser om
våld innebär att de ogiltiggörs genom osynliggörande, då berättelserna återfinns på en undanskymd plats i texten. Det kan också vara så att våldsberättelsen exempelvis finns i texten och presenteras som en biorsak, snarare än huvud-orsak, till någon företeelse och alltså inte framställs som en risk för barnet. Ogiltiggörandet kommer sig i de fallen av hur och var i texten berättelsen om våld är placerad. I min analys av våldsberättelsens giltiggörande respektive ogil-tiggörande diskuterar jag att ett ogilogil-tiggörande kan göras på en rad olika sätt i texten. Dessa olika mönster av ogiltiggörande har jag valt att kalla
bagatellise-ring, omformulebagatellise-ring, osynliggörande och ignorering. Bagatellisering handlar om
att något annat formuleras som ett större problem, en större risk för barnet, än det som formuleras i våldsberättelsen. Till exempel att en pappa pratar illa om en mamma inför barnen. Ett omformuleringsmönster visar sig i texten genom att det som i våldsberättelsen tidigare formulerats specifikt som våld som pap-pan utför antingen omformuleras till båda föräldrarnas ”bråk” och ”konflikter” och/eller där dessa ”bråk” och ”konflikter” formuleras som den största risken för barnet. Omformuleringsmönstret innebär alltså både att båda föräldrarna görs lika delaktiga i ”bråket” samt att själva våldsbenämningen neutraliseras. Osynliggörande är ett mönster där våldsberättelsen på något sätt döljs i texten, det kan placeras i slutet av utredningstexten, eller användas som en förklaring till något som varken formuleras som särskilt viktigt i utredningen eller som något som utgör en risk. Ett ignoreringsmönster innebär att våldsberättelsen vis-serligen finns i texten men utan att denna kommenteras av utredaren. Utre-daren tar i texten inte ansvar för det som berättas i våldsberättelsen och ställer inga följdfrågor eller följer upp berättelsen i exempelvis sammanfattning eller förslag till beslut. Våldsberättelsen tillerkänns på så sätt inte någon betydelse. När våldsberättelsen däremot giltiggörs i texterna menar jag att det handlar om ett erkännande (jfr Butler 2006). Barnet i texten blir erkänt som ett subjekt genom att våldsberättelsen ges betydelse i utredningstexten. Våldsberättelsen får konsekvenser i texten. Våld som barnen berättar om erkänns som en risk och texten talar för ett skydd av barnet. Alltså får våldsberättelsen en effekt i verkligheten.
Våldsberättelser giltiggörs
I min analys av barns rätt till skydd såg jag att barns berättelser om våld giltiggörs i två utredningstexter. I en text görs det genom barnets ”direkta röst”, barnets våldsberättelse finns i själva utredningstexten och i den andra dels genom bar-nets ”direkta röst” men också genom barbar-nets ”indirekta röst”, våldsberättelsen finns i en annan text som citeras i utredningstexten. Båda utredningstexterna handlar om pojkar som, enligt uppgifter i texten, har svensk bakgrund. Den ena pojken är tio år och den andra fjorton. Det är utredningstexterna som handlar om Fredrik och Adrian, som i föregående kapitel var dem jag gav som exempel på de barn som konstrueras som att de erbjöds delaktighet i utredningstextens förslag till beslut. Fredriks och Adrians våldsberättelser handlar om våld riktat mot dem själva från deras pappor. I texten om Fredrik, 14 år, giltiggörs Fred-riks berättelse om pappans hot och kontrollbeteende genom FredFred-riks berättelse, genom hur hans röst skrivs fram i texten med berättargreppet showing, som jag diskuterade i föregående kapitel. Värt att notera är att det inte är föräldrarnas relation och våldet i den som står i fokus i Fredriks berättelse utan Fredriks rela-tion till sin pappa och egna – direkta – utsatthet.
Fadern har vid några tillfällen hotat Fredrik med stryk. Han har t ex sagt att ’om du säger ett ord till så slår jag dig’ eller ’om du varit äldre så hade jag slagit till dig.’ Fadern blev ofta mycket arg och aggressiv.
I textavsnittet förekommer två direkta citat från Fredrik och Fredriks berättelse om våld blir på så sätt tydlig för läsaren. Våldet i berättelsen giltiggörs. I det and-ra fallet där barnets berättelser om våld giltiggörs är det inte vad barnet berättar för familjerättens utredare som blir betydelsefullt utan det han berättat i ett polis förhör som citeras i utredningstexten. Hur barnet berättar om och benäm-ner sin pappa blir också betydelsefullt för att våldsberättelsen giltiggörs.
Den utredningstext som handlar om Adrian, tio år, och där det förekommer uppgifter om misstankar om sexuella övergrepp från pappan, börjar med att referera och citera en mängd andra texters våldsuppgifter. Det är utredningar som genomförts med hänvisning till socialtjänstlagen samt BUP, en tidigare vårdnadsutredning, anmälan från en BUP-läkare, polisens utredningsmaterial,
en vittnespsykologs kommentarer samt en psykologs kommentarer. Under rub-riken ”Polisens utredningsmaterial” skriver familjerättens utredare att ”underteck-nad” har sett inspelade samtal där Adrian träffar en psykolog och en polis, att utredaren läst utskrifter av polisförhör med Adrian och att citat ur dessa återges i utredningstexten. I dessa citat berättar Adrian detaljerat om pappans sexuella övergrepp. Här blir berättelsen om våld väldigt detaljerad och därför konkret då rädsla, smärta, tvång, lukter och könsorgan benämns.
Adrian berättar (inte) om sin pappa
Hur Adrian berättar om och benämner sin pappa blir viktigt för våldsberät-telsens giltiggörande. Utredaren skriver om sina försök att få Adrian att berätta om pappan vid de tre tillfällen utredaren och Adrian träffas. Vid det första hem-besöket ber utredaren Adrian beskriva sin pappa:
Han är tyst och fundersam och säger efter ett tag att Mats är an-norlunda. Mamma Linda är i närheten då jag pratar med Adrian men jag uppfattar inte att han söker hennes stöd. Det är tyst och allvarligt funderande enligt min uppfattning och Adrian säger efte r en stund att han inte vill träffa sin pappa. Det blir tyst igen och så säger han att det är för att Mats har gjort dumma saker med honom.
Enligt texten så kommer inga följdfrågor från utredaren om detta utan utreda-ren ber istället Adrian beskriva mammans sambo Claes: ”När jag ber Adrian be-skriva Claes går det lättare”. Andra gången utredaren gör hembesök hos Adrian pratar de inte om Adrians pappa.
Adrian berättar lite om vad han gör med sin pappa och han pra-tar då om Claes. Han förhåller sig till pappa Claes i denna be-skrivning som om detta är det verkliga förhållandet.
Tredje och sista gången utredaren ska träffa Adrian är det tänkt att det ske i familjerättens lokaler. Adrians mamma lämnar, skriver utredaren, först återbud eftersom Adrian inte vill prata mer. ”Han har undrat om jag skall fråga honom om Mats och det vill han inte.” Utredaren föreslår att de istället träffas hemma
hos Adrian veckan därpå men då går Adrian med på att komma till familje-rätten. Adrians önskan om att slippa bli tillfrågad om pappan diskuteras inte. Utredaren gör det ändå men väljer här Adrians egen benämning på pappan och benämner honom vid förnamn.38
Här är ett exempel på ett barn som inte kan tala eftersom ingen hör vad barnet säger. Trots Adrians uttalade önskan att inte tala om sin pappa, som utredarens så omsorgsfullt beskriver i texten så beskriver utredaren samtidigt hur hen går emot Adrians önskan. Utredaren berättar i texten att Adrian först vill ställa in mötet eftersom han inte vill prata mer om sin pappa. Utredaren frågar Adrian om pappan ändå, och väljer att kalla honom vid förnamn i linje med Adrians önskan. Men när Adrian sedan berättar om ”ett par upplevelser” han haft till-sammans med sin pappa och som framstår som obehagliga, blir utredaren tyst och varken kommenterar eller tolkar Adrians berättelse.
Att Adrian använder pappans förnamn Mats kommenterar utredaren under rubriken ”Konsekvensbedömning”:
Enligt min uppfattning kan Adrians benämning vara ett tecken på att han tar avstånd. Claes beskrivs däremot i positiva ordalag och Adrian ser nöjd ut då han pratar om Claes. Adrian kallar Claes för pappa.
Effekten av att använda berättargreppet showing och ta med personens egna benämningar, istället för att göra en tellingpräglad framställning där personens ordval inte visas, är att den person texten handlar om och den personens inställ-ning till specifika frågor görs tydlig. Angående Adrians inställinställ-ning till sin pappa refererar utredaren föräldrabalken om ”barnets bästa” och ”barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.”
Det kan knappast ifrågasättas att barn behöver goda och nära relationer med sina föräldrar men hur blir det för barnet om bar-nets upplevelser av relationen inte är god och nära? Adrian säger
38 Jag har valt att ändå använda benämningen pappa/pappan, och inte Mats, eftersom pappa är ett viktigt begrepp i avhandlingen
att pappa är dum, att han är dum när ingen ser på och att Mats är annorlunda. Det är den beskrivning Adrian ger mig av sin pappa.
Här ifrågasätter utredaren explicit normen om vad barn behöver och betonar att det är kontextbundet. Alla barn kan inte ha ”en nära och god kontakt med båda föräldrarna” eftersom föräldrar kan vara problematiska eller till och med farliga. Utredarens röst är här i linje med det som framställs som Adrians röst och den ”goda och nära” relationen ifrågasätts utifrån Adrians röst.
Andras tal om Adrian
Även om Adrians röst från polisförhörsprotokollet och hans röst om pappan bidrar till att giltiggöra våldsberättelsen finns det andra röster i fallet som un-dergräver Adrians röst. En person från ett annat område än socialtjänsten, en vittnespsykolog, som fått i uppgift att granska ärendet, bedömer Adrians be-rättelse som icke trovärdig. Vittnespsykologen menar bland annat att Adrian genom tidigare utfrågningar ”fått en falsk minnesbild” att han saknar ”spontana associationer” och vittnespsykologen ”kallar tidigare samtal om övergreppen för förförhör, d v s moderns samtal med Adrian samt behandlingssamtal med [BUP-psykologen]”. Men familjerättens utredare går i utredningstexten emot vittnespsykologens bedömning. Även om Adrians samtal med utredaren i ut-redningstexten inte handlar direkt om våld så är det Adrians motvilja mot att beskriva sin pappa, att kalla honom pappa, att Adrian säger att Mats är dum och annorlunda som får utredaren att giltiggöra Adrians våldsberättelse så som den framställs i citaten från polisförhöret.
I ett avsnitt resonerar utredaren om en riskbedömning som ska göras av familje-rätten och använder sig då av externa källor där företrädare från andra profes-sioner citeras. Det är inte de som vanligtvis används av familjerättens utredare för att underbygga argumenten, som barnläkaren Torgny Gustavsson, utan en lektor i genusvetenskap samt en professor i processrätt. Utredaren skriver även