Alla barn har rätt till en trygg uppväxt och möjlighet att utvecklas och Sverige har därför bestämmelser i socialtjänstlagen och LVU som ger samhället rätt att gripa in för att skydda och stötta de barn som misstänks fara illa. I socialtjänstlagen finns även en bestämmelse om anmälningsskyldigheten (14 kap. 1§ SoL) som innebär att alla som i sin yrkesutövning möter barn och ungdomar ska anmäla till socialtjänsten ifall de misstänker att ett barn far illa. Barnets bästa ska enligt artikel 3 i barnkonventionen alltid komma i främsta rummet vid åtgärder som rör barn. I fokusgruppsintervjuerna har vi tveklöst uppfattat att förskollärarna har barnets bästa för ögonen, samtidigt som de drar sig för att anmäla eftersom de då anser sig riskera att hamna i konflikt med barnets föräldrar. Det kan i en sådan situation underlätta om det finns socialsekreterare med placering i skolan respektive elevvårdsteam som gör att det inte enbart är upp till förskolläraren att fatta ett beslut om de ska anmäla att ett barn som far illa eller ej.
En fråga som vår undersökning aktualiserar är rektorernas maktutövning i samband med anmälningsärenden enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen. Tvärtemot vad som föreskrivs i socialtjänstlagen och dess förarbeten (prop. 1996/1997:124) har både Hässleholm och Kristianstad rutiner – dock inte nedskrivna – som innebär att det endast är rektorn som får göra en formell anmälan till socialtjänsten och är den som också avgör om en anmälan överhuvud taget ska göras. Det går att tolka resultaten som att förskollärarna er intrycket av att överlag ha abdikerat från sin lagstadgade skyldighet. Kommunernas organisation är därmed ett problem som ytterst innebär att utsatta barns skydd riskeras. Organisationen är till stor del skyldig till förskollärarnas okunskap enligt Olsson (2009), som anser att det finns brister hos arbetsledningen och i de rutiner som tillämpas men även brister i det stöd som förskollärarna får vid en anmälan (Olsson 2009). En annan sida av denna centralisering av anmälningsskyldigheten är vad som händer om rektorn och förskolläraren har olika uppfattning huruvida anmälan ska göras. Förskolläraren kan välja att ”trotsa” rektorn och ändå göra en anmälan, men konsekvenserna av detta kan bli kännbara för den enskilda arbetstagaren samt påverka personalgruppen och hur de hanterar liknande situationer i framtiden. Förskollärarna i Hässleholms kommun som deltog i fokusgruppsintervjun föreföll sakna en djupare kunskap om sin anmälningsskyldighet, men kände till att de skulle prata med rektorn om de misstänkte att ett barn far illa. Detta var den stora skillnaden mellan förskollärarna och rektorerna vi pratade med, i Kristianstad hade de mer kunskap och rutiner
43 än förskolan i Hässleholm men trots detta var erfarenheten av att göra en anmälan låg på båda förskolorna. Detta skulle kunna innebära att kunskapen, eller bristen på kunskap, de yrkesverksamma i organisationen har inte är viktigast när det kommer till beslutet ifall de ska anmäla eller ej utan bristen på anmälningar kan bero på andra orsaker.
Enligt lagens förarbeten kan anmälningsskyldigheten fullgöras av exempelvis den enskilde förskolläraren, dvs. av den tjänsteman som har en misstanke om att ett barn far illa (prop. 1996/1997:124). Barbro Hindberg anser att systemet med anmälningsplikt inte fungerar i Sverige (muntlig kommunikation 2010-05-27). När vi ser hur förskollärarna och rektorerna vill försöka lösa problemen i skolan och drar sig för att anmäla är det svårt att inte dela denna uppfattning. Förskolan kan med sina elevvårdsteam och socialsekreterare i skolan förmodligen hjälpa en del barn men samtidigt som de gör det bryter de mot sin anmälningsskyldighet, eftersom de ska anmäla vid misstanke eller oro om att ett barn far illa. Detta kan dock fortgå eftersom det överhuvud taget inte uppmärksammas att de bryter mot sin anmälningsskyldighet. Ty vem anmäler att förskollärarna och rektorerna inte fullgör sin lagstadgade skyldighet? Enligt JO-ämbetet är det ingen som skulle göra en sådan anmälan (muntlig kommunikation med byrådirektör Carl-Gustav Tryblom, JO-ämbetet, 2010-08-20).
En annan fråga som kan ställas är hur anmälningsskyldigheten påverkas av att det inte finns någon nationell statistik inom landet och mellan kommunerna. Barnpolitiken har separerats från familjepolitiken för att samhället i enlighet med barnkonventionen ska lyfta fram barnfrågorna. Ändå förs det ingen officiell statistik över tillämpningen av den lagbestämmelse som främst är till för att skydda barnen (SOU 2009:68; Länsstyrelsen 2008).
Vår titel på uppsatsen är För barnets bästa? och vi vill avslutningsvis betona att förskollärarna och rektorerna visserligen har barnets bästa i sina ”tankar”, men enligt oss behöver de mer kunskap och framförallt stöd för att kunna omsätta dessa tankar i praktiken och ytterst fullgöra sin lagstadgade anmälningsskyldighet.
44
Referenser
Aronson, Elliot, Wilson, Timothy D. & Akert, Robin M (2010). Social Psychology. Sjunde uppl. Upper Saddle River, New Jersey: Pearson.
Andersson, Gunvor, Aronsson, Karin. Hessle, Sven, Hollander, Anna & Lundström, Tommy (1996).
Barnet i den sociala barnavården. Stockholm: CUS och Förlagshuset Gothia.
Bengtsson, Hans (2002). Ansvar och sekretess i förskola, skola och fritidshem. Malmö: Liber. Culp, Rex E., Howell, Christina S., McDonald, Anne & Blankemeyer, Maureen (2001). “Maltreated
Children's Emotional and Behavioral Problems: Do Teachers and Parents See the Same Things?”
Journal of Child & Family Studies, 10 (1): 39–50.
Engdahl, Oscar & Larsson, Bengt (2006). Sociologiska perspektiv – grundläggande begrepp och
teorier. Lund: Studentlitteratur.
Haj-Yahia, Muhammad M. & Attar-Schwartz, Shalhevet (2008). ”Attitudes of Palestinian pre-school teachers from Israel towards reporting of suspected cases of child abuse and neglect”. Child &
Family Social Work, 13 (4): 378–390.
Halkier, Bente (2010). Fokusgrupper. Malmö: Liber
Hindberg, Barbro (2001). När omsorgen sviktar. Om barns utsatthet och samhällets ansvar. Stockholm: Rädda barnen.
Hylander, Ingrid (2001). Fokusgrupper som kvalitativ datainsamlingsmetod. Linköpings universitet: Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet.
Jacobsen, Jan Krag (1993). Intervju. Konsten att fråga och lyssna. Lund: Studentlitteratur. Kommittédirektiv (2010:44). Skyldighet att anmäla missförhållanden inom skolväsendet,
förskoleverksamheten och skolbarnomsorgen. Stockholm: Utbildningsdepartementet.
Länsstyrelserna (2008). Socialstyrelsen och barnen. Stockholm: Länsstyrelserna. May, Tim (2001) Samhällsvetenskaplig forskning. Lund: Studentlitteratur.
Olsson, Staffan (2009). Sekretess och anmälningsplikt i förskola och skola. Lund: Studentlitteratur. Patel, Runa & Davidson, Bo (2003). Forskningsmetodikens grunder. Att planera, genomföra och
rapportera en undersökning. Lund: Studentlitteratur.
Prop. 1996/1997:124. Ändring i socialtjänstlagen. Prop. 2008/2009:150. Offentlighets - och sekretesslag.
Prop. 2009/10:232. Strategi för att stärka barnets rättigheter i Sverige.
Reynolds, A.J. & Robertson, D.L. (2003) “School–Based Early Intervention and Later Child Maltreatment in the Chicago Longitudinal Study”. Child Development, 74 (1): 3–26. Sahlin, Ingrid (2009). “Att prata ihop sig i rätten”. Sociologisk forskning, (1): 28–45.
SOU 2001:72. Barnmisshandel. Att förebygga och åtgärda. Slutbetänkande från Kommittén mot barnmisshandel.
45
SOU 2009:68. Lag om stöd och skydd för barn och unga. Betänkande av Barnskyddsutredningen. Socialstyrelsen (2004). Anmälningsskyldighet om missförhållanden som rör barn. Stockholm:
Socialstyrelsen.
Stensaasen, Svein & Sletta, Olav (2000). Grupprocesser om inlärning och samarbete i grupper. Stockholm: Natur och Kultur.
Svedberg, Lars (2003). Gruppsykologi. Om grupper, organisation och ledarskap. Lund: Studentlitteratur.
Swärd, Hans (1992). Mångenstädes svårt vanartade… Om problemen med det uppväxande släktet. Floda: Zenon förlag
Tillgren, Per & Wallin, Eva (1999) ”Fokusgrupper – historik, struktur och tillämpning”.
Socialmedi-cinsk tidskrift, (4): 312–321.
Thornberg, Robert (2004). Grupprocesser och social påverkan. Socialpsykologi med fokus på skolan. Linköping: Linköpings universitet
Trost, Jan & Levin, Irene (1999). Att förstå vardagen. Lund: Studentlitteratur.
Vetenskapsrådet (1990). Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Wibeck, Victoria (2000). Fokusgrupper Om fokuserade gruppintervjuer som undersökningsmetod. Lund. Studentlitteratur.
Wiklund, Stefan (2006). Den kommunala barnavården – om anmälningar, organisation och utfall. Stockholm: Institutionen för socialt arbete – Socialhögskolan, Stockholms universitet.
Internetkällor
http://www.socialstyrelsen.se/barnochfamilj/bbic [Hämtat 2010-08-21]
Svensk författningssamling SFS 2001:453 Socialtjänstlagen
SFS 2002:908 Tryckfrihetsförordningen SFS 2009:400 Offentlighets och sekretesslag
Muntlig kommunikation Hindberg, Barbro (2010-05-27).
46