I 8.1. diskuteras uppsatsens övergripande problemformulering (se 1.1.). I det andra avsnittet redogör vi för våra övriga reflektioner om de aktuella bibliotekens TV-spelsverksamhet. I det tredje avsnittet ger vi förslag på vidare forskning i närhet till ämnet.
8.1. Debattinföranden och likhetsinföranden
Efter uppsatsarbetet vill vi föreslå två nya begrepp avseende införandet av nya medier:
debattinförande och likhetsinförande. Ett debattinförande är ett som orsakar och/eller föregås av omfattande debatt, som musiken och videofilmen i exemplen från kapitel 4. Likhetsinförandet orsakar liten eller ingen debatt och det aktuella mediet har ett liknande medium som föregångare.
Införandena av manga och TV-spel är utifrån detta perspektiv tydliga exempel på likhetsinföranden. Nedan förklarar vi hur vi kom fram till begreppen.
Införandet av TV-spel har likheter med andra införanden av nya medier, främst på så sätt att det ses som ett sätt att anpassa biblioteket till de nya tiderna – vilket man känner igen från
exempelvis införandena av datorspel och videofilm – och att det kommit till för att locka besökare till biblioteket. För att återknyta till Taljas repertoarer och kategorier kan man även ta upp likheterna i synen på oönskat material, samt det faktum att den alternativa och den
efterfrågansinriktade repertoaren överlag framstår som de relevantaste legitimeringsstrategierna.
Det är överhuvudtaget ont om material som relaterar till den folkbildande repertoaren, både när det kommer till spelen och de andra medierna. Avsaknaden av svar kan tyda på att både TV-spelsverksamheten och verksamheten med de övriga nya medierna ses som en utveckling av biblioteksinstitutionen från en kulturell institution till en samhällelig serviceinstitution – den kulturella institutionen är enligt Talja ofta inriktad på bevarande, medan samhällsinstitutionen är mer inriktad på förmedlande (detta tar vi även upp i 7.2.1). Symptomatiskt är att kopplingen till den folkbildande repertoaren är tydligast när man talar om fonogrammen, som infördes långt tidigare än övriga medier. (Men bristen på uttalanden inom den folkbildande repertoaren kan även bero av att de bibliotekarier vi intervjuade inte ännu ser ett sådant ”folkbildande”
användningsområde för TV-spelen – hade diskussionen handlat om något annat medium är det möjligt att utfallet varit annorlunda.)
Andra saker skiljer införandena åt. Det finns flera exempel, men de intressantaste skillnaderna tycker vi är de här: Musiken och videofilmen blev båda föremål för statliga utredningar
(videofilmen innan införandet). Musikverksamheten debatterades också flitigt både i och utanför bibliotekskretsar, åtminstone från tiden för införandet 1947 fram till utbildningsdepartementets utredning trettiofem år senare. Bl.a. videovåldsdebatten verkar ha format bibliotekens
uppfattningar om mediet och ska enligt både Patrik Jonasson och Per Perstrand förstås som en anledning till att införandet av videofilm framstår som så problematiskt. Situationen
komplicerades ytterligare av att både musik- och videoverksamheten tydligen ansågs inkräkta på den övriga verksamheten. De tecknade serierna var omdiskuterade till en början, såväl i samhället i stort som i bibliotekspressen som internt på biblioteken, dock inte i samma omfattning som musiken och videofilmen, och de blev inte heller föremål för någon statlig utredning. TV-spelen verkar knappt ha diskuterats alls, och införandet har varit osedvanligt smidigt. Informanternas utsagor vittnar på sin höjd om kollegor som satt sig på tvären men sedan snabbt resignerat. De talade inte heller om TV-spelen som fiender till böckerna eller liknande – snarare ansågs de
inverka positivt på den övriga verksamheten, ibland framhölls rent av TV-spelverksamheten som ett nödvändigt led i att säkerställa bibliotekets överlevnad. TV-spelens eventuellt förråande egenskaper – vilka framhålls av efter genomslaget i media att döma inflytelserika lobbygrupper, och då och då tas upp i media under rubriker som ”Sparkade ihjäl sin lillasyster: Ville testa tv-spelet på riktigt”88 – verkade inte informanterna bry sig om i någon vidare omfattning. Vi kan naturligtvis bara uttala oss auktoritativt om de bibliotek vi besökte men tendensen känns igen från Malmö: idel uppmuntrande tillrop och närapå obefintlig debatt. På så sätt liknar införandet av TV-spel det av manga, förutom då att de bibliotek vi besökte inte har arrangerat kurser i ämnet TV-spel.
Vi menar att likheterna och olikheterna kan bero på skillnaden mellan vad vi vill kalla ”mjuka”
och ”tvära” medieinföranden. Ett mjukt införande är ett där det nya mediet liknar ett som redan finns på biblioteket. Ett tvärt är ett där det aktuella mediet upplevs som helt nytt. Exempel:
Manga liknar tecknade serier och därför uppstår ingen större debatt. Manga ses bara som en naturlig vidareutveckling av seriemediet och bibliotekarierna, som i Charlotte Anderssons undersökning framstår som okunniga på området, ser ändå ingen skillnad. Andersson upptäckte inte heller några tendenser till moralpanik. TV-spel påminner på många sätt om datorspel – det är bara en annan plattform som någon av informanterna säger – och ingen debatt uppstår. Hade vi avhandlat DVD-filmen i relation till videofilmen hade resultatet sannolikt blivit detsamma.
Musiken och videofilmen upplevs däremot som väsensskilda det ”ursprungliga”
biblioteksmediet: boken. Häftig debatt uppstår och ur denna debatt reses, bland mycket annat, krav på statliga utredningar. Härav begreppen i första stycket i detta avsnitt.
8.2. Övriga reflektioner
Det är svårt att utifrån intervjusvaren se någon egentlig tanke bakom TV-spelsverksamheten. De tre repertoarerna, som hade kunnat förklara en del, representeras inte på något entydigt sätt i intervjusvaren – som vi sagt förut kan en och samma bibliotekarie hoppa mellan dem i sina uttalanden. Dessutom förekommer självmotsägelser och överlag saknas konkreta idéer (även om svaren var optimistiska och positiva). Sammantaget leder detta till att frågan om TV-spelen framstår som mycket komplex. Detta har sannolikt sin grund i intervjupersonernas okunskap om TV-spel, vilken är omfattande, och i avsaknaden av erfarenhet och policydokument. Hade det funnits större bakgrundskunskaper, fastare riktlinjer och en tydligare målsättning för
verksamheten hade saker och ting förmodligen framträtt lite tydligare. För övrigt kan de idéer som vissa av intervjupersonerna har, om exempelvis kön och alternativa spel, vara svåra att omsätta praktiskt när kunskapen är så begränsad. Här kan man även ta upp Sofias uppfattningar om våldsspel, som står i ganska skarp kontrast till det faktiska utbudet på hennes bibliotek.
En förutsättning för eller konsekvens av komplexiteten är att praxis gått före policy när de aktuella biblioteken infört TV-spel. Processen verkar till stor del utgöras av ett famlande i blindo innan de får den erfarenhet på vilken en policy kan baseras. Alltså utvecklas en ad hoc-praktik, en tillfällig lösning som uppstått i stunden. Detta har orsakat en del problem och diskrepanser – t.ex.
angående varierande åldersgränser, olika tillvägagångssätt för hur trasiga spel ska ersättas m.m. – vilka berör alla bibliotek i biblioteksnätverket. (Det här påtalas också av informanterna.)
88 Bjurman, Per 2007. Sparkade ihjäl sin lillasyster. Aftonbladets webbsida.
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1504893.ab [2008-02-26]
8.3. Förslag till vidare forskning
Exempel på vidare forskning kan vara hur mediejukeboxens89 införande på svenska folkbibliotek i förlängningen skulle kunna påverka utlåningen av själva det fysikt existerande TV-spelet (eller något annat liknande medium). Mediejukeboxen tillhandahåller de flesta medier i digitalt format, så när frågan om utlåningslicens och kopieringsskydd är löst kanske den kan komma att
konkurrera ut digitala format bundna till CD- och DVD-skivor. Även forskning som berör frågor om open source och freeware, samt hur man i framtiden kommer att gå till väga för att hantera upphovsrättskyddat material kan vara av relevans för TV-spelsverksamheten på svenska folkbibliotek.
89 Mediejukeboxen är en utlåningsdisk där besökare kan ladda ned och låna hem digitala filer. Lån sker via besökarnas portabla USB-minne, mediaspelare och andra bärbara lagringsenheter. Innehållet finns lagrat på Mediejukeboxens hårddisk. Eftersom filerna finns lokalt i Mediejukeboxen kan låntagare ladda ned snabbare än om filerna skulle hämtats från internet. Källa: http://www.mediejukeboxen.se/