vägen
Åderlåtning, evakuerande terapier, miasmateori och klimatmedicin övergavs alltså för att den tidigmoderna kroppen slöts och blev fast. Men på vilket sätt innebar den slutna kroppen dödsstöten för de fyra teorierna och terapierna? I detta avslutande kapitel undersöks hur skiftet gjorde läkarnas äldre praktiker och teorier omöjliga.919
Jag gör därför två närstudier av provinsialläkares praktiker och resonemang för att visa hur den kropp de förhöll sig till i årsrapporter från 1860-talet och framåt förstods vara sluten och svårgenomtränglig snarare än öppen och flödande. Inledningsvis visar jag hur skiftet underminerade miasmateorin och klimatmedicinen, genom en närstudie av hur uppfattningar om hur vatten på-verkade kroppen vid bad förändrades. Sedan visar jag hur läkarna började ifrågasätta evakuerande terapier eftersom de sades leda till skadliga förluster av kroppsvätskor.
Avslutningsvis visar jag att flödesmedicinen inte försvann fullständigt. Att tankestilen förvisades från skolmedicinen innebar snarare ett stort uppsving för vad som brukar kallas alternativmedicin under 1800-talets slut. Alternativ-medicin är en variant av flödesAlternativ-medicin i ny skepnad.
Vattenrenlighet. Slutet för klimatmedicinen och miasmateorin
Klimatmedicinen och miasmateorin förutsatte att kroppen var öppen och mottaglig för omgivningens inflytande. Antagandet att luft och vatten kunde tränga in i och påverka kroppar var helt avgörande för båda teoriernas legi-timitet. I detta avsnitt kommer jag visa hur det faktum att den slutna kroppen
919 Provinsialläkarrapporter är egentligen inte det mest ideala källmaterialet för att på djupet utforska ett grundläggande skifte i kropps- och sjukdomsuppfattningar, eftersom provinsial-läkarna nästan aldrig öppet diskuterade hur de ansåg kroppen fungera. Här skulle vidare forsk-ning kunna göra stora insatser genom källor som kan tänkas innehålla mer utvecklade reso-nemang om sådana uppfattningar: förslagsvis studenters föreläsningsanteckningar samt privata noteringar och korrespondens från medicinska aktörer som exempelvis läkare, vaccinatörer, sjuksköterskor, barnmorskor och hälsovårdsinspektörer.
inte var lika genomtränglig som den öppna gjorde miasmateorin och klimatmedicinen obegripliga.
Att bad används för att rengöra kroppen är alls inte självklart.920 Före 1860-talet, när den flödeshanterande medicinen dominerade, diskuterade provinsialläkare vattenbad främst utifrån vattnets inträngande egenskaper. Att bada, låta vatten skölja över huden eller badda med våta trasor antogs ha verkan främst på kroppens insida. Huden framställdes som en sluss snarare än som en separat yta eller barriär. Det märks på två olika sätt: dels genom att bad antogs verka på kroppens inre flöden och organ, dels genom att läkarna fokuserade främst på vattnets temperaturreglerande egenskaper.
Kurbad har existerat i århundraden. Historiskt ansågs nedsänkande i vatten underlätta för gynnsamma ämnen i vattnet att tränga in i kroppen. Idé-historikern Elisabeth Mansén, som gjort en omfattande översikt över kurbad i Sverige, menar att badläkare ansåg vatten ha flera hälsobringande effekter.
Förutom att dess innehåll av mineraler och salter var verksamt ansågs vattnet förbättra människors hälsa eftersom det ”sköljer, spolar, upplöser, silar, tvättar, renar”.921
Men i provinsialläkarrapporter från tidigt 1800-tal uppmärksammas även en inträngande effekt. Badande medförde att vattnet öppnade porerna, överskred hudens barriärer och påverkade kroppens hela konstitution. Läkaren i kurorten Norrtälje 1851 får exemplifiera detta synsätt genom sin beskrivning av vad som hände med patienter efter att de genomgått kurbad:
920 Hur uppfattningar om vattens terapeutiska och preventiva verkningssätt förändrades bland läkare under 1800-talets lopp har för övrigt inte studerats tillräckligt utförligt. Med få undantag har vattens rengörande egenskaper skildrats som självklara snarare än som konstituerade i en historisk process. Det främsta undantaget från denna övergripande trend är Georges Vigarellos studie Concepts of Cleanliness.
921 Elisabeth Mansén, ”Kurorter och vattenkurer” i Gunnar Broberg (red.), Til at stwdera läkedom.
Tio studier i svensk medicinhistoria (Stockholm, 2008), s. 285–302, särskilt s. 289. Se även Elisabeth Mansén, Ett paradis på jorden. Om den svenska kurortskulturen 1680–1880 (Stockholm, 2001), särskilt s. 48–50, 316–326, 492–494. Mansén diskuterar dock inte vattnets flödesreglerande egenskaper eller de kropps- och sjukdomsuppfattningar som låg till grund för kurbadsverksamheten. Istället ansluter hon sig till den sociala förklaringsmodell som även företrätts av bl.a. Roy Porter, K.
Codell Carter och Charles Rosenberg. Mansén hävdar att: ”det inte var medicinska exempel och statistiskt belagda fakta som låg till grund [… för beslutet att resa till en kurort], utan snarare modet, tidsandan, ryktet, traditionen, vanan eller de personliga rekommendationerna.” Mansén menar att det var kombinationen av bot för kropp och själ som utgjorde kurorternas dragnings-kraft, ”där den medicinska behandlingen och det kroppsliga lidandet alltid avtecknar sig mot en fond av själslig förströelse och vila, av umgänge, intressanta samtal och stimulerande nya bekanskaper”. Detta, menar hon, förklarar ”det enkla men förbryllande faktum att kurorts-statistiken visar mycket positiva resultat, medan åtminstone senare tiders medicinska vetenskap entydigt hävdar att det invärtes bruket av vatten från de svenska hälsobrunnarna i det närmaste helt saknar kurativ effekt. Det ligger naturligtvis nära till hands att även peka på alla lyckliga bi-omständigheter: vilan, avkopplingen, dieten, de regelbundna vanorna och den lantliga friden. Till detta får man lägga tron och hoppet, två imponerande verksamma medel för hälsans bevarande och återfående”. Alla citat på s. 494. Jag invänder inte mot Manséns förklaringar men vill tillägga att kurbaden rimligtvis också ansågs medicinskt verksamma utifrån utgångspunkter och förgivet-tagande om den öppna kroppens genomtränglighet, vilka påvisats i denna avhandling.
Tydliga criser hafva ofta blifvit iakttagne, såsom frisel utslag, abscesser, eller diarrheé, med genast märkbar förbättring af sjukdomen; men ofta hafva alla criser uteblifvit och tillståndet synts försämradt, hvilket förhållande fortfarit 1-2-3 månader efter badningens upphörande, hvarefter på en gång en mer eller mindre stor förbättring inträdt. I allmänhet kan man säga att sjukdoms symptomerne efter någre dagars begagnande af baden aggraveras, eller att, som man säger, det onda röres upp, dock lägger sig snart denna rörelse.922
Läkaren menade alltså att badens verkan på kroppen blev tydlig genom ökade kroppsutsöndringar i form av hudutslag och diarré. Dessutom skrev han att eftersom ”baden divergera blodet mycket åt underlifvet” fick kvinnor som badat oförsiktigt ”starkare blodflöden” och att ”karlar med öppna haemorrhoider litet emellanåt haft betydlig blodafgång”. Dessutom innebar kurbaden för kvinnor
”allmänn inverkan på nervsystemet, som visat sig i trångbröstighet, benägenhet att gråta, och en beständig oro”. Även män påverkades på samma sätt eller åtminstone genom ”mattighet och benägenhet till sömn”.923 Badande var här inte en behandling som avsåg skölja, rena, tvätta: badet verkade inte på hudens yta.
Istället förändrades kroppens inre, inklusive människors mentala tillstånd, samt flöden av kroppsvätskor ut ur kroppen.924 När vattnets inverkan på huden väl nämndes var det bara indirekt, som en effekt av att vattnet förändrat inre processer vilket lett till ökad utsöndring och därmed skapat utslag och abscesser.
Samma tendens kan identifieras i hur läkarna under tidigt 1800-tal återkommande diskuterade vattnets nedkylande egenskaper. Att låta kroppar komma i kontakt med vatten kunde ibland vara hälsosamt, som när läkaren i Vingåker rapporterade att menstruationsrubbningar och chlorosis avhjälptes enbart med behandlingar av kallt vatten,925 men tvättningar kunde också orsaka sjukdom. Läkaren i Eksjö 1840 beskrev exempelvis en kvinna som ”genom kalla tvättningar hämmat blodflödet, hvarefter en långvarig sjukdom uppstod, som slutades med döfhet, hvilken fortfor hela lifvet igenom”.926 Vattnet verkade inuti kroppen, i detta fall på hörselorganen, snarare än enbart på dess hud.
Eftersom vattnet under tidigt 1800-tal alltså ansågs tränga in igenom huden och bad därför verkade på kroppens insida snarare än på dess utsida, användes vatten inte nödvändigtvis för hudrengöring.
Istället användes andra metoder. Att byta underkläder för att rengöra kroppen snarare än att tvätta den var en väl etablerad metod under perioden, såväl internationellt som i Sverige.927 Historikern Kathleen Brown har visat att
922 1851 Norrtälje stad Palmgren.
923 Ibid.
924 Det skall dock uppmärksammas att kurbad generellt ansågs verksamma eftersom vattnet som användes hade inblandningar av olika slags verksamma ämnen. Det var alltså inte enbart vattnet som sådant som orsakade effekterna i exemplet ovan. Men dessa ämnen fick verkan inuti kroppen tack vare vattnets inträngande effekt.
925 1850 Vingåker Aurell.
926 1840 Eksjö Ljungberg.
927 Se även Corbin, The Foul and the Fragrant.
när militäradministratörer under amerikanska inbördeskriget ville förbättra soldaters hygien så gav de dem fler uppsättningar kläder snarare än tillgång till vatten. Att byta från smutsiga till rena kläder var alltså ett etablerat sätt att göra sig ren på under 1860-talet. Brown skriver att ”when fastidiousness about body odor necessitated bathing rather than putting on a fresh shirt, a new era in body care began”.928
Mycket förändrades när renlighet började förstås på ett nytt sätt: vilka objekt som behövde rengöras, vilka metoder som användes och hur smuts identifierades. Under första halvan av seklet föreskrev provinsialläkarna huvud-sakligen att sjukrum skulle rengöras via vädring, karbolsyrestrykning och rökningar – ingendera krävde vatten. En provinsialläkare skrev 1839 att han ”i sjukrummen natt och dag låtit underhålla dessa friska eldbrasor, hvilka [...]
uppbränna smittämnet och befordra luftväxling”.929 När kolerasjukhuset i Uppsala 1857 utrustades för femtio patienter rekvirerades 10,5 liter tjära för rökning men endast 425 gram tvål, vilket förväntades räcka under samma tidsperiod.930
Men från 1860-talet och framåt började renlighet tydligt sättas samman med vanemässigt badande. Regelbundet badande och tvättande blev medicinskt relevanta praktiker eftersom förekomsten av vardagssmuts på kroppen vid slutet av seklet börjat anses orsaka sjukdom: att sällan bada sades nu göra människor sjuka. Läkarna började diskutera huden som en plats vilken förtjänade medicinskt intresse i sig självt snarare än att uppfattas som enbart en sluss mot kroppens inre.
Läkaren i Järvsö 1897 skrev exempelvis att det var tydligt att människorna i hans distrikt sällan badade eftersom de var så smutsiga. ”Högst få hudytor”, skrev läkaren, ”befunna i detta afseende oklanderliga”.931 Läkaren beskrev alltså huden som en ”yta” snarare än som en väg in i kroppen. På samma sätt före-skrev läkaren i Molkolm 1898 att patienter efter sjukdomar skulle ”tvättas öfver hela kroppen först med formalinlösning [...] sedan med såpa och varmt vatten”, på samma sätt som föremål av metall, glas och porslin skulle ”aftvättas med formalinlösning”.932 Läkaren menade alltså att kroppen hade en utsida precis som porslinsföremål, och därmed kunde avtorkas och tvättas utan att vätskans inträngande genom huden in i kroppen behövde diskuteras.
Läkarna slutade alltså framställa vatten som ett i kroppen inträngande medium. Istället beskrevs vattnet som något som trängde in enbart mellan kroppen och den vardagssmutsiga hinnan av kroppsutsöndringar på huden för att avlägsna smutsen. Vatten blev ett medel för att skilja kroppen från de skadliga kroppsutsöndringar som huden ständigt genererade. Tvättande blir därför långt mycket viktigare under sent 1800-tal än tidigare, eftersom
928 Kathleen M. Brown, Foul Bodies. Cleanliness in Early America (New Haven, 2009), s. 360.
929 1839 Sundsvall Platzman.
930 1857 Uppsala Schultz. Måtten som användes var fyra kannor och ett skålpund.
931 1897 Järvsö Hamne.
932 1898 Molkom Lindblom.
kroppsutsöndringar i allt högre utsträckning börjat anses vara den konkreta materia varigenom sjukdom förmedlades.
Att avlägsna skadliga kroppsutsöndringar från huden medelst tvättning innebar för sena 1800-talsläkare att avlägsna grogrunden för sjukdom självt.933 Därför började vatten under sent 1800-tal diskuteras utifrån dess sköljande egenskaper. Tvättningar och bad beskrevs som hälsofrämjande eftersom de avlägsnade smuts från människors hud och hår. Läkaren i Slite 1890 skrev exempelvis att
Andvändandet af bad för äldre personer hör väl till undantagen [...] att dömma af en del bönders utseende och den doft af inpyrd svett och snusk, som de sprida omkring sig.934
Bad framställdes här som en metod för att avlägsna inpyrd svett och snusk, vilket är en stor skillnad från att bad påverkade inre organ, sinnestillstånd och flöden av kroppsutsöndringar ut ur kroppen som under åren före 1860-talet.
Badandets huvudsakliga uppgift hade blivit att avlägsna smuts. Under sent 1800-tal började läkarna föreskriva tvättningar med vatten som preventiva och terapeutiska rengörande praktiker.935 De började även förklara sjukdom med
”den i hög grad bristfälliga kunskap, som hos folket råder om det elementära i vattnets användning som helsomedel”.936 Användandet av vatten hade för läkarna under sent 1800-tal blivit en hälsofrämjande praktik genom sin koppling till renlighet, snarare än att badet hade terapeutisk inverkan på själva kroppen.
Kroppen uppfattades vara så pass sluten att strömmar av vatten inte längre antogs tränga in i den och förändra den i grunden.
Läkarnas omtolkning av vattnets påverkan på kroppen ledde till konflikter med allmogen, eftersom de fortfarande uppfattade vatten som en inträngande substans. Skilda åsikter kring huruvida vatten verkade på kroppens inre eller yttre är en central orsak till de återkommande konflikterna mellan provinsial-läkare och allmoge kring badande från 1860-talet och framåt. Att lokal-befolkningen vägrade bada var ett vanligt medicinskt problem i provinsial-läkarrapporter vid seklets sista tredjedel.
Läkarna slutade uppmärksamma vattnets temperaturreglerande effekter på 1860-talet, men för deras patienter var sådan inverkan relevant för hälsan under hela 1800-talets gång. Läkaren i Slite 1890 förklarade exempelvis att ”allmogen i allmänhet är mycket rädd för vatten” och att detta ledde till att den genomsnittlige bonden luktade som om han ”icke haft vatten på sig, sedan han
933 Det kan tyckas som att alla kroppsutsöndringar blev till smuts i och med den flödesbaserade renligheten, men jag vill testa tanken att det snarare var kroppsutsöndringar som enkelt kunde sköljas bort som definierades som smuts. Läkarna lyfte exempelvis inte upp avföring som smutsigt inuti tarmen. Varken karies och tandsten ansågs vara smuts; bara det som ett yttre flöde av luft eller vatten kunde skölja bort tycks ha definierats som smuts.
934 1890 Slite Holmén.
935 1898 Hova Kolm.
936 1897 Järvsö Hanne.
döptes”.937 Läkarna hade alltså svårt att övertyga sina patienter om nyttan av bad. Inte bara allmogen var motvillig: även ståndspersoner tvekade. Läkaren i Lidköping 1885 skrev exempelvis:
Gamla personer torde aldrig bada af egen maning. Och detta uttalande gäller åter igen icke ensamt vår allmoge eller d. s. underklassen i allmänhet. Då under-tecknad en gång för några år sedan föreskref bad för en sjuklig, 70-årig quinna af ståndspersonklassen, sade hon under uttryck af ledsnad och häpnad: ”skall jag bada, jag som aldrig förr har badat i hela mitt lif?!”938
Det var just frågan om huruvida den nedkylning badandet medförde var skadlig eller ej som orsakade konflikterna mellan läkarna och deras patienter. Läkaren i Lidköping 1885 skrev exempelvis att i hans distrikt ”torde en tvättning eller rengöring af hela kroppen höra till stora sällsyntheter”, eftersom
Förkylningsfruktan är måhända den mest spridda och djupast inrotade af alla våra endemiska sjukdomar. Denna sjukdom har utan tvifvel kostat många menniskor, stora och små, både helsa och lif. Man riskerar gerna bådadera, – om än ofrivilligt eller omedvetet –, genom en kronisk förgiftning eller en akut septisk eller infektorisk sådan, blott man tror sig kunna undvika en snufva.939 Läkaren menade alltså att patienterna, när de undvek nedkylning, istället riskerade att förgiftas av egna kroppsutsöndringar. För att vattenbaserade renlighetspraktiker skulle börja ses som nyttiga behövde läkarna alltså etablera för det första att orenlighet skadade hälsan och för det andra att bad inte gjorde det. Konflikterna mellan läkare och deras patienter om huruvida vatten sköljde bort självförgiftning eller kylde ned kroppen berodde alltså på att läkarna under sent 1800-tal börjat uppfatta interaktionen mellan vatten och kropp på ett nytt sätt, medan lokalbefolkningen fortfarande såg vatten som en substans som påverkade kroppens inre.
För att bad skulle uppfattas hälsofrämjande behövde det förstås vara ofarligt att klä av sig kläderna samt tvätta bort den hinna av smuts som tidigare ibland uppfattats som skyddande. Under tidigt 1800-tal framställde provinsialläkare som tidigare visat kläder som barriärer mot kall, fuktig luft samt miasmatiska ångor: nakenhet var då riskfyllt. Men under sent 1800-tal hade kroppens gränser börjats uppfattas som så fasta att läkarna antog att det var säkert och nyttigt att klä av sig naken.
Eftersom läkarna börjat uppfatta det som hälsosamt att låta vatten skölja över nakna kroppar blev de under decennierna kring sekelskiftet 1900 alltmer inblandade i byggandet av badhus. Flera läkare diskuterade sådana bad-inrättningar som hälsosamma på ett sätt som hade varit omöjligt under tidigt
937 1890 Slite Holmé.
938 1885 Lidköping Rosborg.
939 Ibid.
1800-tal. Till exempel beskrev provinsialläkaren i Sandviken 1897 den lokala fabrikinrättningens nya badhus på följande sätt:
I sammanhang med vattenfrågan förtjenar anmärkas att under redovisningsåret Sandvikens präktiga badinrättning med sin uppgift att genom renlighet befordra helsa och trefnad öppnats för allmänheten. [...] Arbetaren går direkt från arbetet till badet. [...] Från afklädningshytten i bassinrummet går han 1 tr. upp till varmluftsrummet med fuktig värme. Der tappar han ljumt vatten i sin balja från en af de många kranarne i ena långväggen, och gör sig ren med tvål och borste, som hållas honom till handa. Från en stor cementvask midt i rummet med permanent tillförsel af kallt vatten förser han sig med afsköljningsvatten. Ligger en stund på lafven der och sedan i rummet bredvid med torr värme. Då han kommit i svettning går han derifrån ned i bassinrummet, der han får sin tempererade dusch. Badet afslutas med några simtag i [den 18°C grader varma]
bassinen. Under de 2 dagar i veckan badstubadet serverats hafva 400 personer om dagen begagnat det. 70 à 80 personer hafva badat samtidigt utan att någon trängsel försports.940
För en provinsialläkare under tidigt 1800-tal hade sådana rengörande praktiker varit riskfyllda snarare än hälsosamma. Att klä av sig kläderna hade inneburit att blotta en ömtålig, bräcklig kropp för skadliga inflytanden, särskilt som det skedde i samvaro med upp till 80 potentiellt smittspridande främlingar.
Omställningen från ljumt till kallt vatten hade inneburit dramatiska temperatur-svängningar, vilket var en vanligt förekommande sjukdomsorsak i provinsial-läkarrapporter från tidigt 1800-tal. Mötet med ”fuktig värme” hade inneburit att fukt trängt in i arbetarens kropp och ytterligare öppnat upp den för skadliga inflytanden, exempelvis smittämnen. Visst fanns badhus även under tidigt 1800-tal, men då var läkarna mycket noga med hur den badandes nakna kropp inter-agerade med vattenångor och omgivande temperatur. Läkaren vid Mariestads badhus 1816 beskrev exempelvis omsorgsfullt dörrarna som separerade rummen där varje person badade i enskildhet. Dörrens ut-formning var av kritisk betydelse, menade läkaren, då den skyddar den badade mot
vatten ånger eller dunster af […] bad, uti hvilka han annars vid inrättningar med bäljan uti samma rum, hvaruti han badar, besvärar andedrägten till den grad at han utgår i luften i den starkaste svettning, och med det samma risquerar förkylning. Så snart den Badade gått i badet, tillsluter han sjelf eller Badarn kontors dörren, och då väderleken det fordrar återkommer han ur badet i eldadt och torrt rum.941
Läkaren i Mariestad såg alltså badandet som en riskfylld praktik, där interaktionen mellan den nakna kroppen och i detta fall de omgivande vatten-ångorna noggrant behövde regleras. För att vattenrenlighet skulle kunna bli en utbredd, hälsofrämjande och ofarlig praktik behövde alltså kroppens gränser
940 1897 Sandviken Melin.
941 1816 Mariestads badhus Vestman.
mot omvärlden från och med mitten av 1800-talet antas vara betydligt fastare än tidigare.
Att tvätta kroppen blev centralt för den hygienistiska rörelsen kring
Att tvätta kroppen blev centralt för den hygienistiska rörelsen kring