Slutsats

31

väsnas för att pocka på uppmärksamhet är ett helt normalt beteende. Förhoppningsvis kommer det alltid att vara så. När vi som pedagoger ska hantera det i vardagen kan den negativa uppmärksamheten snabbt bytas ut till positiv när vi visar vårt intresse. Om vi tänker på ljudet som ett språk och återkopplar till det likt ”-Ursäkta, vad sa du?” och ber om en förklaring ser barnet en koppling mellan att uttrycka sig och få uppmärksamhet. Här blir, återigen, filmerna användbara att ta fram och titta på. Då visar pedagogerna att vi sett och hört barnet. Utvecklingspedagogiken använder uttrycket erfara för att benämna det barn tar med sig från en erfarenhet, alltså hur det framstår kognitivt för barnet (Pramling Samuelsson 2008) och detta begrepp kan även, ur ett sociokulturellt perspektiv kalla appropriering. Kunskaper och erfarenheter görs synliga mellan människor i kommunikation och det skulle kunna anses vara en kritisk aspekt av att undervisa barn i musikaliskt språk. Barnen upplever ljud och musik som de presenteras för eller skapar själva. Bjørkvold (2005) talar om rörelse, rytm, och språkets musikaliska intonering som själsutvecklande. Ljudet skapar en känsla hos barnet, vilket man kan förutsätta utifrån den forskning som finns om barns förmåga att uppfatta ljud tidigt i livet, som är otolkad. Om då pedagogerna kan återkoppla och sätta ord på känslan får barnet uppleva att det musikaliska språket lever och kan användas som ett kommunikationsmedel.

6.1.5. Slutsats

Citatet i inledningen där Sundin (1995) beskriver den skapande inställningen som ett förhållningssätt som bland annat söker problem och betonar självständighet kan uppfattas lite radikalt men utvecklingsarbetet visar ett samband där skapandet ökar när barnen ställs inför nya situationer och får utrymme att utforska dem som individer i en grupp. Det finns, ur barnperspektivet, stora kreativa vinster med att få frihet att utforska i en pedagogisk miljö. Ur ett pedagogperspektiv blir en av vinsterna möjligheten att se barnens kompetenser i ett nytt ljus. Det finns en oförutsägbarhet i detta sätt att arbeta som både är en stimulans och ett hot mot de rådande system och normer som samhället är uppbyggt av (Sundin 1995). För det är inte härmed sagt en enkel väg. Det är inte bara ett ”skapande andrum” man kan använda vid sidan om nuvarande system utan även ett synsätt som skapar förändringar i samma system. Förskolan är verkligen en fantastisk arena för att få uppleva detta medan ett dilemma ofta uppstår senare i livet då systemen samhället är uppbyggda av inte ”klarar” för mycket kreativitet utan att rubbas.

32

Observationerna visade att den traditionella musikundervisningen hade en reproducerande karaktär och att syfte och fokus ofta låg på annat än musik. Musiken var ett medel för att nå andra mål. Efter att de didaktiska förändringarna provats och pedagogernas förhållningssätt bytt fokus till att vara lyssnande och återkopplande samt att syftet blivit att vara producerande och skapande förändrades resultatet helt. Genom att införa inslag av dessa didaktiska förändringar i den traditionella undervisningen kan man anta att det estetiska arbetet skulle vidgas. I detta sätt att arbeta lyssnar vi inte med vuxenvärldens öron på produkten utan är mer intresserade av processen (Sundin 1995). Värt att reflektera kring, innan förändringarna införs, är hur det förändrade syftet och förhållningsättet kommer att påverka situationen. Den traditionella sångsamlingen har en struktur som skapar många positiva förutsättningar. Möjligheten att verkligen se alla barn är bland annat större i den traditionella samlingen. Det är därför viktigt att tänka på de olika sätten som kompletterande. Som tidigare nämnts kommer oförutsägbarheten att skapa förändringar i det nuvarande systemet och normen av den vuxne som ledare att behöva omtolkas. Således kan man säga att valet av syfte och förhållningssätt utgör två avgörande aspekter på musikundervisning. Det kan till och med vara så att valet av syfte och förhållningssätt påverkar hela verksamhetens arbete med demokrati och barns inflytande i ett längre perspektiv. Är vi redo att omförhandla vår ledarroll? Här ser jag återigen förskolan som en viktig arena och att förskollärarna har en viktig roll för ett jämlikt samhälle.

Med utgångspunkt i ett sociokulturellt perspektiv kan slutsatserna av instrumentanvändandet vara att artefakten instrument medierar inspiration och kunskap som bjuder in till ökat utforskande tillsammans i gruppen eller genom att pedagogerna tar in kunskap utifrån. En mer kunnig pedagog eller förälder kan utgöra en stöttning i vår proximala utvecklingszon. Det kan också vara genom att lyssna och titta på andra via exempelvis internet. Detta skulle kunna ses som en utjämning av skillnaderna mellan hur olika barn får möjlighet att göra erfarenheter av att använda instrument. En dominerande syn i forskningen kring synen på kreativitet är, som nämnts tidigare, att det handlar om hur man närmar sig problem. Undviker vi dem eller uppsöker vi och utgår ifrån dem? ”Kreativitet blir ett sätt att vara, ingenting man kan eller inte kan” (Sundin 1995, s.117).

Hur kan vi då göra det musikaliska språket användbart? Om vi bortser från språkets semantiska (meningsinnehållsliga) aspekt och går till den prosodiska där känslor och tillstånd står i fokus menar Sundin (1995) att språket i vår kultur alltmer avmusikaliseras.

33

Vi lägger större betoning på vad som sägs än hur det sägs. Vad detta kan få för konsekvenser kan inte denna studie uttala sig om utan det får bli en fråga för vidare forskning. Det är summan av de biologiska och sociala förutsättningarna som gör att barnet från födseln vidareutvecklar sin kommunikationsförmåga (Bjørkvold 2005) där begreppet musikalitet ofta har fått vara synonymt med en biologisk förutsättning som inte går att påverka. Studiens omfattning är för liten för att ifrågasätta musikalitetsbegreppet men enligt mig är det mycket som talar för att möjligheterna till musikaliska upplevelser spelar den avgörande rollen.

I inledningen lyfte jag Taylors (Sundin 1995) forskning som enligt min åsikt, lite begränsande, menade att förskolebarns kreativitet enbart var av expressiv karaktär. Spontanitet, frihet och friskhet var det som karaktäriserade den vilket även observationerna jag gjort visat. Om vi hade fortsatt med fler observationstillfällen tror jag däremot att de andra nivåerna; teknisk, uppfinningsrik, förnyande och uppdykande kreativitet, hade visat sig mer tydligt. Enligt mina erfarenheter både i denna undersökning och i tidigare är åldern inte det som avgör kreativiteten utan hur barnen får möjlighet att utforska ett område. Vad gäller teknisk kreativitet lyfter Taylor (Sundin 1995) att det i skolåldern är vanligt att den expressiva kreativiteten inskränks och kontrolleras för att utveckla tekniker i syfte att producera färdiga arbeten vilket jag själv också upplevt. I denna undersökning tilläts barnen enbart vara kreativa utan något krav på tekniska färdigheter eller produktion vilket upplevdes positivt av pedagogerna och på barnen märktes en stor koncentration när de tilläts vara kreativa utan påtryckningar.

Jag är väl medveten om att detta enda observationstillfälle (observation 2) inte på något sätt kan ses ha gett tillräcklig empiri för att förstå hur skillnaden mellan hur syftet att vara producerande eller reproducerande kan påverka undervisningen. Det önskvärda vore att starta ett utvecklingsprojekt med utgångspunkt i erfarenheterna från utvecklingsarbetet och personalens önskemål för att få igång ett hållbart arbete över längre tid. För att skolutveckling ska komma till stånd behöver fler pedagoger inkluderas och fler erfarenheter reflekteras kring. Ett frö är sått och för att det ska växa behövs tid och kunskap. Tid och kunskap för att byta perspektiv och göra nya didaktiska val. I nuläget, när en ny inskolningsperiod inletts, fortsätter arbetet med att låta barnen upptäcka instrumentens ljud och återkoppla till de filmer som gjorts blandat med den traditionella musikundervisningen.

34