Efter avregleringen av den svenska elmarknaden 1996 har landets energiförsörjning kommit att bli föremål för ett alltmer uppvaknande intresse bland landets befolkning, organisationer och styrande organ. I och med privatiseringen av både överföringssystem och produktionsanläggningar har landets energiförsörjning dessutom förvandlats till en marknad för varor och tjänster, varigenom allmänheten på ett aldrig tidigare känt sätt fått möjlighet att själv välja producent och försäljare av elenergi. Branschområdet energi har utvidgats jämfört med tidigare och återfinns idag även i nya områden som energieffektivisering, miljörätt och organisationsadministration. Som en följdeffekt av denna omställning har även den allmänna medvetenheten om energisystemet ökat, vilket på nytt aktiverat frågeställningar om miljömässig hållbarhet, ekologisk uthållighet och försörjningssystemets grad av förnybar representation. Detta återspeglas uttryckligen i en serie statliga utredningar, propositioner och beslut angående de förnyelsebara energikällornas, och framförallt vindkraftens, framtida kapacitet. I tätt samarbete med Energimyndigheten, Svenska Kraftnät AB, Boverket, Nutek och flera andra institutionella och fristående aktörer påbörjade regeringen redan i slutet på 90-talet ett seriöst utredningsarbete med avsikt att utröna vindkraftens potential som kraftkälla i det nationella energisystemet. Under åren 1998 och 1999 publicerades de bägge vindkraftsutredningarna59 och redan vid årtusendeskiftet uppdrogs landets samtliga kommuner att till år 2002 revidera de kommunala översiktplanerna med avsikten att fastställa och lokalisera områden av riksintresse för vindkraft. I samband med detta antog riksdagen det av Energimyndigheten formulerade planeringsmålet 10 TWh vindkraftel årligen inom 10-15 år (2002), vilket idag sålunda står som riktmärke för den pågående och kommande utbyggnaden av svensk vindkraft.
I samband med privatiseringen av elsystemet antogs i Sveriges riksdag en ny miljölag (miljöbalken 1999), i vilken nya regler och förhållanden för bedömning av anläggningsuppförande och drift dikteras. I följe Miljöbalkens sjätte och sjuttonde kapitel skall all nyetablering av vindkraftanläggningar (> 3 verk) med en total märkeffekt överstigande 10 MW kompletteras med ett miljökonsekvensbeskrivningsdokument (MKB). Beroende på typ av kraftverk samt storleken på anläggningen skall miljöprövningen handläggas av antingen kommunen (C-verksamhet), länsstyrelsen (B-verksamhet) eller miljödomstol (A-verksamhet). På grund av att miljöbalken, ellagen och plan- och bygglagen (PBL) med avseende på vissa specifika områden är kontradiktiva, är dessa lagar idag föremål för viss revision. Utbyggnaden av vindkraft skulle helst inte försvåras ytterligare p.g.a. onödigt utdragna och tidskrävande tillståndsgivningsprocesser.
Vindkraften är en i grunden ojämn energikälla, p.g.a. vindens föränderlighet, och är därför i behov av tillbörlig reglerkraft. Förekomsten av redan befintlig och väl utbyggd vattenkraft i landet erbjuder goda förutsättningar för att kunna reglera vindkraften. Inför en upptrappad utbyggnadstakt av inhemsk vindkraft (företrädesvis i Norrland) måste emellertid det befintliga stamnätets överföringskapacitet utökas, vilket är förknippat med kostnader av en storleksordning som ligger väl utanför varje enskild vindkraftproducents verksamhetsbudget. Investeringar i överföringssystemet bör därför rimligtvis bekostas av statliga medel, vilket ger incitament till en samordnad och övergripande planering av utbyggnaden av vindkraft. I dagsläget är detta emellertid ännu ovisst.
Från att tidigare ha uppförts enskilt etableras idag vindkraftverk alltmer i större grupperingar, s.k. vindkraftparker. Fördelarna med detta förfarande är flerfaldiga. Formerade i parker producerar
59 Vindkraftutredningen Vindkraften, en ren energikälla tar plats, lägesrapport december 1998, SOU 1998:152
vindkraftverken en jämnare effekt och dessutom blir underhållsarbete och service mindre kostsamt. Ytterligare en förtjänst vid detta förfarande är att reglering och styrning medelst kraftelektronik60 underlättas då produktionen är enhetligt samlad till en gemensam anläggning. Vid etableringar i känsliga naturmiljöer minimeras dessutom vindkraftverkets landskapspåverkan om flera verk samlas på en plats istället för att spridas ut vida omkring i landskapet.
Figur 6.1. Minskad landskapspåverkan med samlade verk. Foto och animering: U. Persson
För att vara en förnybar energikälla, vars ”bränsle” är helt gratis, konstateras att vindkraftverket som energiomvandlingsteknik är konkurrensmässigt gångbar i jämförelse med övriga kraftproduktionstekniker med avseende på totalverkningsgrad. En ideal vindkraftturbin kan maximalt utnyttja 59,3 % av vindens effekt, varför vindkraftverkets totalverkningsgrad förslagsvis bör ta utgångspunkt i detta förhållande. Under dylika förutsättningar har dagens moderna vindkraftverk en approximativ totalverkningsgrad vid varierande driftförhållanden på mellan 50 – 60 %.
Angående vindkraftens ekonomiska och elkrafttekniska förutsättningar har i denna rapport visats att det nuvarande ekonomiska stödsystemet för förnybar elproduktion, elcertifikaten, är behäftat med vissa brister. Eftersom systemet infördes så sent som 2003 är det möjligt att betrakta dessa brister, vilket i huvudsak avser ersättningstidens varaktighet, som ”barnsjukdomar” och i skrivande stund pågår genomarbetning och revision av systemet. Viss kritik har också riktats mot fördelningsstrukturen i systemet, vilken dessvärre gynnar redan etablerade kraftproducenter framför nystartade vindkraftbolag. Med en viss cynism har dessutom en del aktörer valt att hellre betala (alltför lågt ansatta) straffavgifter hellre än att köpa erforderlig kvotpliktig andel elcertifikat. För år 2003 summerades dessa straffavgifter till över 180 Mkr, vilket kan betraktas som motsvarande uteblivna stödresurser till de förnybara kraftproducenterna.
För att uppfylla riksdagens av år 2002 antagna planeringsmål för vindkraften (10 TWh vindkraftel årligen) estimerar Svenska Kraftnät AB att c:a 4 000 MW vindkrafteffekt kommer att behöva installeras. I dagsläget (april 2005) uppgår den installerade vindkrafteffekten till 457 MW, fördelat på 730 stycken vindkraftverk61. Effektmässigt innebär detta en ökning med c:a 800 %, men eftersom dagens vindkraftverk konstrueras för betydligt högre märkeffekter än tidigare skulle
60 Här avses t.ex. frekvensstyrning, spänningsreglering och reaktiv effektkompensering. 61 http://www.elforsk.se/varme/underlag/vstat05-04.pdf
ökningen av antal verk endast behöva uppgå till c:a 400 %. Enligt figur 6.2. nedan framgår vindkraftens marginella bidrag till landets elproduktion under tiden fram till 2002.
Figur 6.2. Sveriges elproduktion per kraftslag 1970 – 2002. Källa: Energiläget 2003, STEM.
Som framgår av denna fördelning har vindkraften fortfarande lång väg att gå innan den ens tillnärmelsevis kan betraktas som en huvudbeståndsdel i det nationella kraftsystemet. I dagsläget är det, enligt Svenska Kraftnät AB, möjligt att integrera 4 000 MW vindkrafteffekt i det befintliga överföringssystemet, under villkor att samreglering med vattenkraften genomförs. Vid ytterligare utbyggnad kommer ledningsförstärkningar av stamnät och även vissa lokala nät att bli aktuella. Det avgörande ställningstagande som kommer att avgöra energisystemets utveckling i sin helhet är huruvida vindkraften och de förnybara energikällornas produktion skall ses som tillkommande nettoproduktion (utbyggnad av systemet) eller som ersättning av befintlig icke förnybar baskraft (omställning av systemet). Ett principbeslut av denna dignitet berör hela nationen och lämnas härmed som en öppen fråga.
Avslutningsvis är det därför lämpligt att påminna om de teknikframsteg som skett inom ett flertal områden under de senaste åren och även belysa den för de s.k. alternativa energislagen konceptuella grundförutsättningen; samverkan! Tillsammans kan energislag som vattenkraft, vindkraft, solenergi, bioenergi och geotermi mycket väl bilda en fungerande mosaik i energisystemet, som kan komplettera och gradvis till viss del även ersätta mindre önskvärd kraftproduktion. Modern teknik som värmepumpen, vilken funnit rik användning i bl.a. bostadssektorn genom tillämpningar med berg-, jord- och luftvärme, har potential att reducera ordinär energiåtgång vid bostadsuppvärmning till en tredjedel, och används alltmer även i industriella sammanhang där spill- och processvärme tillvaratas och växlas mot lokala fjärrvärmenät. Överhuvudtaget inses att en ökad introduktion av förnybar kraftproduktion bör gå hand i hand med ökad energieffektivisering, både inom den privata och offentliga sektorn, varvid regelrätt slöseri med energi bör begränsas till ett minimum. För att undvika ytterligare belastningar på en redan hårt utnyttjad naturmiljö bör vid alla nyetableringar av kraftproduktionsanläggningar redan befintlig och tillgänglig lednings-, stations- och anläggningsutrustning utnyttjas, om så är möjligt. Det övergripande syftet med omställningen till ett energisystem med allt högre andel förnybar kraftproduktion är och förblir värnet om vår gemensamma vistelsemiljö.