Syftet med denna studien var att undersöka hur kvinnors utsagor bedöms som trovärdiga respektive inte trovärdiga utifrån domskäl i våldtäktsmål. Studien ämnade även att undersöka huruvida andra kriterier spelar in i bedömningen av målsägandens trovärdighet. Frågeställningarna som ställdes i början av studien är följande:
• Hur bedömer domstolen målsägandens trovärdighet respektive icke-trovärdighet? • På vilka sätt kommer domstolens makt till uttryck i domskälen och vilka eventuella
konsekvenser kan det få?
34 Utifrån våra resultat kan vi se att domstolen bedömer trovärdighet respektive icke-trovärdighet delvis utifrån yrkesdomarnas och nämndemännens egna föreställningar som kan härledas till föreställningarna om det ideala brottsoffret. Vidare visar resultaten en förekomst av att domstolen tolkar kriteriet i NJA 2010 s. 671: att beakta målsägandens reaktioner omedelbart efter händelsen, till att innebära att målsäganden ska ha berättat för utomstående om övergreppet, gärna direkt i anslutning till händelsen.
Våra resultat visar även att domstolen gör en bedömning i vad som får inkluderas och exkluderas i domskälen vilket ger den bild av målet som domstolen vill framhäva och som vi kan se inte alltid ger hela bilden. Detta innebär att domstolen skapar och inkluderar olika diskurser i målen som i sin tur ger läsaren en bild av målet men också målsäganden. De diskurser vi kunnat finna vilar på normer gällande det ideala (och trovärdiga) brottsoffret, könsstereotypiska föreställningar och heterosexuella parrelationer. Endast ett fall inkluderade information om att målsäganden hade psykisk ohälsa i vår empiri, vilket gör att vi inte kan se något mönster gällande det, även fast det för oss blev tydligt att det påverkade domstolens bedömning under arbetets gång.
Utifrån vad som framkommit i vår studie presenteras här ett antal slutsatser.
1. Yrkesdomare och nämndemännens egna föreställningar och värderingar samt erfarenheter påverkar domstolens bedömning och resonemang.
2. Föreställningar om det ideala brottsoffret förekommer i målen. Till viss del behöver målsäganden uppfylla vissa föreställningar kopplade till könsstereotypiskt beteende för att bedömas som trovärdig.
3. Domstolen har en makt som synliggörs när de avgör vad som ska inkluderas och exkluderas i domskälet. Det skapar i sin tur en bild av målet och de inblandade vilket tas som en provisorisk sanning och därmed kan betraktas som normbildande i samhället. 4. För att bedömas som trovärdig använder domstolen ofta kriteriet att målsägande ska ha
berättat för någon om övergreppet direkt i anslutning efteråt. Dessutom är det viktigt att målsägande använder samma ord i samtal med vittne och senare i förhör eftersom det anses öka trovärdigheten jämfört med när målsägande använt olika formuleringar. Detta återfinns inte i kriterierna från NJA 2010 s. 671 eller NJA 2017 s. 316.
5. Domstolen har, med sin makt att skapa en diskurs om målsägande och situationen i ett mål, möjligheten att påverka, utmana och vidmakthålla föreställningar som blir normer i vårt samhälle. Domstolens diskurs vilar i sin tur på normer.
Precis som i socialt arbete balanserar de yrkesverksamma i domstolen mellan professionens uppdrag, regler och krav gentemot handlingsutrymmet att kunna bedöma varje unikt mål och individ. Vi kan identifiera dilemmat som kan uppstå då domstolen gör bedömningar där någon kan anses icke-trovärdig men i ett annat mål med liknande omständigheter ändå kan bedömas trovärdig. Detta väcker frågor om rättssäkerhet och huruvida domstolen är godtycklig. Det går också se problematiken i att systematisera varje led i processen under ett mål. Att ha kriterier för hur domstolen ska bedöma någon som trovärdig eller inte riskerar missgynna målsäganden precis lika mycket då människor tenderar att inte alltid passa in i en fyrkantig kategori. Eftersom människor är unika och inte alltid låter sig kategoriseras riskerar de att inte bli sedda som trovärdiga endast för att de inte uppfyller kriterierna som domstolen använder. Det är därmed en fråga om balans mellan lagstiftning, rättspraxis, prejudicerande domar och individuella bedömningar. I det sociala arbetet kommer vi möta människor som utsatts för den här typen av brott men vi kommer påverkas av de provisoriska sanningar domstolen har makten att skapa. Domstolen kan reproducera vissa normerande föreställningar som sedan återfinns i
35 samhället vi verkar i, både de människor vi möter i arbetet men som också vi, socialarbetare, måste förhålla oss till.
Eftersom den här studiens syfte inte varit att jämföra våldtäktsdomar innan och efter lagändringen som kommit att kallas samtyckeslagen 1 juli 2018 kan inte vi säga något om den har gjort någon skillnad i synen på målsäganden. Det har endast kommit en prejudicerande dom från Högsta domstolen och i den kunde vi ändå skönja en skillnad i domskälens fokus från person till gärning, vilket skiljer sig från vad vi kunnat se i hovrättens domskäl. Det väcker frågan om huruvida den nya lagen har hjälpt domstolen att bättre bedöma våldtäktsfall. Vi kan konstatera det problematiska i avsaknaden av definitioner av kriterier för domstolen att förhålla sig till när de bedömer trovärdighet och icke-trovärdighet. Vi kan också se det problematiska i att ha för rigida definitioner. Det vi däremot ser skulle kunna göra domstolens bedömningar mer rättssäkra är en ökad kunskap om normkritik, våld mot kvinnor, våld i nära relation och vikten av att bjuda in till självreflektion i arbetet med våldtäktsfall. Detta är relevant för såväl domstolens yrkesverksamma som övriga människobehandlande yrken.
36