Alla barn som vi intervjuade tycker om musikundervisningen i skolan. Musiken som de spelar under musiklektionerna tycker de överlag är bra, men de vet ej varför de spelar just den sortens musik. Vissa har synsättet att de spelar och sjunger de låtar de gör bara för att de ska lära sig och göra läraren nöjd. Om man däremot går vidare och ser vad barnen lyssnar på för musik privat, kommer det fram en stor skillnad till vad de spelar på musiken. Privat lyssnar barnen på populärmusik, medan man på musikundervisningen mest spelar och sjunger barnsånger, leker musiklekar samt spelar och sjunger vissa klassiker från den svenska kulturskatten, t.ex. Björn Skifs Hooked on a feeling, vilken i barnens ögon måste te sig komma från artonhundratalet och inte alls är populärmusik för dem. Alla barnen vi intervjuade tyckte att det skulle vara positivt för just dem att spela populärmusik, men samtidigt trodde ett stort antal av dem att det inte skulle passa alla.
Slutsatsen är alltså att barnen vi har intervjuat vill spela populärmusik i skolan, men samtidigt är de osäkra om det skulle fungera.
6 Diskussion
I detta avslutande kapitel diskuterar vi de resultat vi fått fram. Vi tar upp vad vi tycker om barnens musiksmak och hur denna kan användas i skolan på ett positivt sätt. Vi belyser även några exempel utifrån våra egna erfarenheter av musikundervisning, både som elev och lärare. Sist i detta kapitel tittar vi på vårt genomförande och diskuterar om det finns något vi kunde ha gjort annorlunda och vad detta i sådana fall hade lett till.
Alla vill det, så varför gör de inte det? Vi kom i analysen av vårt resultat fram till att alla barnen vi intervjuat vill spela och sjunga populärmusik på musiklektionerna. Dock var majoriteten av barnen tveksamma till att populärmusiken skulle passa alla. Detta tror vi kan bero på barnens egna fördomar mot varandra, särskilt ur ett genusperspektiv, men även mellan olika grupperingar bland såväl pojkar som flickor. Detta tas upp av Evenshaug och Hallen (2001) när de skriver om hur barn i åtta- till tioårsåldern börjar grunda egna uppfattningar om varandra som baseras på stabila psykologiska egenskaper. Ett exempel på detta är när en av pojkarna vi intervjuat berättade att vissa pojkar skulle börja slåss om de fick höra hip-hopmusik på musiklektionerna, detta till trots att han själv tyckte om denna musik. Här har pojken skapat sig en bestämd uppfattning om hur dessa pojkar beter sig och avstår hellre från att lyssna och utöva den musik han tycker om istället för att det ska bli dålig stämning på lektionerna.
Varför blir då dessa pojkar så uppspelta och våldsamma när de hör hip-hopmusik? Enligt Evenshaug och Hallen (2001) har ”En rad undersökningar visat ett klart samband mellan å ena sidan social missanpassning, aggressivt och annat asocialt beteende och å andra sidan ett flitigt utnyttjande av TV och Videofilmer med starkt våldspräglat innehåll”. (s. 247) Vi anser att man även kan applicera detta på en del av dagens populärmusik. Främsta argument för detta är att barn ser musikstjärnor som förebilder i mycket högre grad än t.ex. filmstjärnor. Eftersom hip-hop är den dominerande musikstilen som barnen dras till får barnen möta intryck från en hel del väldigt våldsglorifierande musik från artister som t.ex. 50 Cent och Eminem. I 50 Cents fall pryds CD inlägget till hans senaste skiva The Massacre (2005) av att artisten står framför en vägg fylld av vapen och siktar
en pistol rakt mot kameran. Ett annat tydligt exempel är inledningsspåret på samma skiva. Det börjar med att man hör hur en kvinna packar upp en CD-skiva, läser ”To all my fans, love – 50 Cent, Happy Valentines Day” och lägger skivan i CD-spelaren. Detta följs sedan av skrikande människor och ljudet av hur ett flertal pistoler upprepande avlossas tills magasinen är tomma.
Vad barnen lyssnar på privat är väldigt intressant att studera. Svaren på deras frågor var i vissa fall ganska häpnadsväckande, speciellt de barn som sa att de lyssnade på hip- hopartister som 50 Cent och Eminem. Barnen sa att de främst tyckte att dessa artister var bra p.g.a. texterna. Detta är intressant eftersom att det är högst otroligt att en nio- eller tioåring har så bra engelskkunskaper att han eller hon verkligen kan förstå vad som sägs i dessa, i många fall, våldsamma och kvinnoförnedrande texter. Förutom, den tidigare nämnda, våldsglorifieringen som så ofta förekommer i musiken i form av ljudeffekter och rent visuella intryck, finns det ju även en hel del provokativt innehåll i texterna. Även om ett barn skulle förstå de engelska orden så är vi är lite tveksamma till om de verkligen förstår symboliken och innebörden i texten. Ett exempel på detta är 50 Cents låt Candy shop (The Massacre, 2005) där de första raderna i refrängen är ”I’ll take you to the candy shop, I¨ll let you lick the lollypop”. I dessa rader symboliserar ”candy shop” en bordell, medan ”lollypop” är en direkt referens till artistens penis. Ordagrant är de engelska raderna väldigt oskyldiga, men om man som vuxen med hyfsade kunskaper i engelska läser mellan raderna och knyter samman hela textens innebörd, så är budskapet i låten väldigt grafiskt och i viss mån provocerande. Det är naturligtvis högst personligt hur pass berörd man blir av dessa texter och om barnen inte själva förstår de sexuella anspelningarna i låten så finns det kanske inte heller någon orsak till att, i moralpanik, förbjuda dem att lyssna på den. Utifrån detta ser vi, som blivande pedagoger, inga hinder till att använda dessa artisters musik i undervisningen. Man måste naturligtvis välja låt med omsorg eftersom vissa av dessa låtar är, som tidigare nämnt, direkt och uppenbart våldsglorifierande och kvinnoförnedrande. Meyer-Denkmann (1977) menar i anknytning till detta att det är viktigt att förklara populärmusikens innehåll och budskap för barnen eftersom detta, som tidigare nämnt och i många fall, kan vara tvetydiga. Detta behöver naturligtvis inte göras om man, som pedagog, inte märker att barnen börjar förstå och, i
Vi tror att populärmusik invävt i musikundervisningen hade tagit lärandet till en ny nivå, eftersom eleverna hade kunnat relatera till den på ett nytt plan och lära sig saker de känner att de har verklig användning för. Vi menar att om barnen får lära sig att spela en låt de redan känner till och tycker om så är intresset mycket större än om de skulle lära sig en låt som de aldrig hört förut, och därför inte hade någon personlig relation till.
Eftersom en av oss, som vi tidigare nämnt, har erfarenheter som musiklärare så kan vi beskriva musikundervisningen på ett ganska personligt sätt. Som nytänkande musiklärare, eller egentligen vilken nytänkande pedagog som helst, möter man ofta äldre lärare på arbetsplatsen som ifrågasätter eller rent av förkastar det sätt man arbetar på. Om man som pedagog försöker förnya undervisningsmetoden har man i och för sig ett ganska stort jobb att vänta sig men man kan ju börja med små förändringar som kan inspirera barnen. Det kan vara allt från att låta barnen vara högljudda och livliga, under en begränsad tid, till att låta barnen själva undervisa varandra och använda den musik de själva vill (under pedagogens uppsyn naturligtvis). Detta är ett bra sätt att bygga det som Vygotskij kallar för ”scaffolds” för barnen (Evenshaug och Hallen, 2001). Det vill säga att som vuxen hjälpa barnen att bygga upp en struktur för att öka deras förståelse och kompetens som leder till ett ökat samarbete mellan barnen där de kan hjälpa varandra att utvecklas.
Av egna erfarenheter och utifrån våra intervjuer så vet vi att barnen helst vill spela och sjunga på musiklektionerna. När en av oss själv gick i skolan bestämde musikläraren att klassen skulle få en historisk vandring genom populärmusiken. Under den första lektionen pratade läraren om Elvis. Under den andra pratade han om sextiotalspopen med Beatles som främsta exempel. Under den tredje lektionen var de flest i klassen så trötta på hans genomgång att de slutade lyssna och började prata med varandra. Det blev aldrig någon fjärde lektion om populärmusikens historia. Läraren lät eleverna själva välja om de ville fortsätta eller spela istället och spelandet fick majoriteten av rösterna. Vi tror att elever ser musikundervisningen som en sorts tid för återhämtning från det vanliga, och ofta stillasittande, skolarbetet. Därför kan de inte acceptera att ej få den här omväxlingen.
Ett problem som vi erfarit är det äldre kollegiets ovilja att rucka på gamla traditioner. Detta kan man jämföra med repertoarklyftan som Karin Marcus (1996) skriver om, där vissa musiklärare endast vill använda sig av klassisk musik i sin undervisning. Att t.ex. använda sig av gitarr istället för piano kan göra väldigt mycket för gemenskapen i undervisningen (när vi själva gick på lågstadiet använde våra lärare fortfarande tramporglar). Sitter läraren bakom ett piano kan han eller hon inte möta barnen och interagera med dem på samma sätt som om han eller hon istället spelar på en gitarr som man kan bära med sig runt i rummet. Detta kan man jämföra med den gamla skolans katederundervisning, där läraren dikterade klassen bakifrån sin kateder istället för att, som det ofta ser ut nu, röra sig fritt bland barnen i klassrummet. Problemet med att byta ut pianot mot en gitarr är tyvärr att vissa lärare ser detta som något nästan hädiskt, framförallt om det handlar om högtidsmusik så som julsånger och liknande. Av egna erfarenheter har vi dock märkt att barnen uppskattar gitarren mycket mer än pianot. Många barn tycker att t.ex. julsånger är lite fjantiga men om man gör något roligt av dem, som att lägga till rörelser eller en extra, självskriven, vers så blir det genast mycket mer levande och nära barnens personligheter.
Trots vår kritik mot bristen på populärmusik i skolan anser vi dock att det är viktigt att introducera barn för andra musiksorter än de som är populära just nu. Detta är viktigt, eftersom det idag är media som styr barns musiklyssnande till en väldigt hög grad. Eftersom media har bestämt sig för att bara föra fram och marknadsföra en viss typ av musik, borde det kanske till och med vara en skyldighet mot barnen att, på ett gediget sätt, ge dem ny insikter i musikens värld vilket Green (2001:a) också belyser i sina intervjuer med musiklärare, där de menar att barnen matas med populärmusik varje dag och har därför inget behov av att använda den sortens musik även i undervisningen. Vi är naturligtvis fortfarande av åsikten att populärmusiken är ett bra verktyg för att fånga barnens intresse för musik, som de senare själva kan utveckla på många plan. Vi ser det som ett verktyg men i en del av de intervjusvar med musiklärare som Green (2001:b) tar upp, ses populärmusiken som någonting att bjuda barnen på i slutet av lektionen, som någon form av belöning.