SLUTSATSER • KAP

onekligen i ett omvänt proportionellt förhållande till det antal år som migranter bor utomlands.

Remitteringar visar distinkta egenskaper: enskilda hushållsflöden är inkonsekventa och minskar med tiden; på nationell nivå är de däremot konsekventa och under -talet har de ökat (se figur ). Studierna visar också att effekterna är betydligt mer kännbara på hushållsnivå än på den makroekonomiska nivån.

Vad gäller effekterna på inkomstfördelning visar emellertid studier om Stillahavsöarna att emigrationen faktiskt har vidgat klyftor i inkoms- ter och välstånd i de lokalsamhällen som har tagit emot remitteringar. Den höga nivån på utbildning och yrkeskunskap som tenderar att redan finnas bland migrantgrupperna leder tillsammans med de högre inkomsterna till ökande sociala och ekonomiska klyftor i ursprungsländerna (se avsn. .).

När det gäller länder som är källor till remitteringarna så har  tveklöst varit det ledande landet under -talet (se tabell ). Remitte- ringar från -länderna kan, kombinerat, mäta sig med  varje år under perioden ‒. Detta mönster understryker onekligen i hur hög grad som utvecklingsländerna är beroende av den amerikanska eko- nomin.

I kap.  diskuteras emigrationens effekter på arbetsmarknaden. I eko- nomier med överflöd på arbetskraft kan man enligt ekonomiska teorier för- vänta sig att en minskning av arbetslösheten och en höjning av reallönerna följer på ökad emigration. Å andra sidan kan emigration i ett utveck- lingslandssammanhang leda till brist på viktiga kunskaper och en minskad tillgång till humankapital, som i sin tur kan hindra tillväxtpotentialen. Som översikten visar, ger tyvärr forskningen på området inget tydligt resultat om emigrationens effekter. Emigrationen har på sin höjd en neu- tral effekt, eller rentav ingen effekt alls, på arbetsmarknaden i ursprungs- länderna. Den har skapat tillfälliga brister på arbetskraft i vissa specifika sektorer, men ekonomierna har anpassat sig ganska snabbt till detta. Det finns isolerade fall, där emigrationen har resulterat i höjda reallöner i ur- sprungsländerna. Mer betydande och allvarliga effekter skulle sannolikt komma till stånd om ett omfattande återflöde av migranter ägde rum.

7.1 Frågor att uppmärksamma

Det finns ett behov av ytterligare forskning. Som påpekades i introduk- tionen är den tillgängliga statistiken om migration långt ifrån jämförbar för de olika delarna av vår jord. Metodutveckling och jämförande studier

om de frågor som har studerats i denna rapport (brain drain, remitteringar och arbetsmarknaden) skulle vara till hjälp för att bedöma emigrationen i ett globalt perspektiv, såväl som för att lära sig av andras erfarenheter.

Mot denna bakgrund kan man fråga sig om en studie av det här sla- get kan vara till någon nytta för politiska beslutsfattare. Mer specifikt, finns det ett behov av att reglera migration? Om detta är fallet, hur kan och borde detta ske? Det går utöver ramarna för denna rapport att gå in i detalj kring de politiska implikationerna; men att lyfta fram frågorna kan ändå vara ett lämpligt sätt att se framåt.

Regler och föreskrifter för immigration har, som påvisats i det inle- dande avsnittet, använts för att begränsa immigranter i många länder. Sådan politik kommer att behövas också under de kommande åren. Dis- kussionen om viseringar på den amerikanska arbetsmarknaden (avsnitt .) visar att regleringar av migrationen är en viktig komponent i de över- gripande arbetsmarknadsreglerna i utvecklade ekonomier.

En viktigare fråga är vad utvecklingsländerna behöver göra när det gäller omfattningen av emigrationen. Översikten finner inga slutgiltiga belägg för att emigrationen skulle ha någon negativ effekt på ursprungs- ländernas sysselsättning eller lönenivåer. Bristen på effekter på ursprungs- landets arbetsmarknad är dock knappast ett argument för att låta emi- grationen vara obegränsad.

Finns det då behov av att politiskt sätta begränsningar för den intel- lektuella utarmningen? Det utbrett föreskrivna universalmedlet för att hejda brain drain är ekonomisk utveckling, något som skulle kunna redu- cera de ekonomiska fördelarna av att emigrera. Med ekonomisk utveck- ling i sig som mål kan man hoppas att den leder till en konvergens mellan länder så att både de inhemska och internationella ojämlikhe- terna minskar. Reduktionen av dessa klyftor ses som en viktigare måltavla för de politiska beslutsfattarna och skulle som en bieffekt minska emigra- tionen.

Det här är ett betraktelsesätt som förskjuter tidsperspektivet för poli- tiska åtgärder till att behöva inriktas mer på lång och medellång sikt. Detta beror på att växande befolkningar och arbetsstyrkor i utvecklings- länderna, samt de redan otillräckliga investeringarna och infrastrukturen gör att möjligheterna till konvergens mellan utvecklade länder och utvecklingsländer är små inom den närmaste framtiden.

Saith () lyfter fram ett antal policyperspektiv som strävar efter att maximera makrofördelarna på ekonomin som helhet. För det första, skall arbetskraftsmigration uppmuntras? Svaret, i denna tidsålder av globalise- ring, måste vara ett uppenbart ”ja”; frågan bör behandlas inom ett management-nätverk för nationell resursstyrning. Mer specifikt så bör

SLUTSATSER • KAP. 7 96

migration utgöra en komponent i planeringen av arbetskraftsresurser och utbildning.

En annan aktuell fråga berör de återvändande migranterna. Som dis- kussionen har visat kommer migranter inte från de fattigare skikten av samhället. Det är en process som inbegriper egen drivkraft och som där- för fordrar att migranterna kommer från de mer dynamiska (och i sin tur ofta också mer utbildade) delarna av samhället. Exponeringen i främ- mande arbetsmiljöer ökar sen markant deras positiva företräden. Rege- ringarna ställs därmed inför frågan huruvida återvändande migranter förtjänar hjälp på bekostnad av de icke-migrerande, fattigare delarna av samhället. De politiska övervägandena är nära kopplade till utjämnings- aspekten. Åtgärder som gynnar återvändande migranter skulle onekligen skapa frustration bland de icke migrerande grupperna, samtidigt som det ekonomiska och politiska inflytandet snarast ligger hos de återvändande migranterna.

Saiths tredje frågeställning rör såväl omfattning som typ av av politisk inblandning från regeringshåll. Mer specifikt inkluderar det den utåtgå- ende migrationen, hanteringen av återvändande migranter, regleringar av remitteringar och en politik för att främja inhemskt sparande och inves- teringar.

Medan de flesta regeringar har ignorerat utresande och hemvän- dande migranter på -talet, har de utsatt remitteringarna för någon form av offentlig reglering och gjort (till stor del misslyckade) försök att förvandla migranten från att vara sparare till att bli investerare. Mycket litet har gjorts visavi emigrations- eller återvändande migrationsprocesser i sig. Politiska åtgärder med kopplingar till migrationsfrågor måste se till den större bilden och innefatta planering av mänskliga resurser.

Till slut kan det vara på sin plats att erinra om de ord som den tidi- gare filippinske presidenten Ramos yttrade, då han en gång på flyg- platsen välkomnade de tusentals arbetare som återvände hem för att fira jul – han hälsade dem som ”den moderna tidsålderns hjältar” (Stalker :).

I sina familjers ögon har de varit det sedan länge.