Jag kan med anledning av föregående begreppsutredning konstatera att det har skett en glidning i tillämpningen av produktplakatet. En sådan glidning är inte så märkvärdig i sig och kan vara en naturlig konsekvens vid tillämpning av en lag, speciellt när lagtexten i fråga är så gammal och till vissa delar obsolet. En praktisk tillämpning av produktplakatet har gjort att förbudets räckvidd alltmer har tänjts ut.
”För att röja alla tvivel ur vägen, har vi häröver i nåder velat förklara, […] att de [främmande] inte får gå på frakt med några svenska handelstillverkningar, produkter eller varor (effekter) att ta ombord i den ena inrikes orten och föra till en annan.”92
Utifrån begreppsavsnittet ska jag nu sammanfatta vad jag kommit fram till och vilka olika tolkningar som finns av cabotage i nationell rätt. I Sverige finns idag, enligt min tolkning, ett förbud för fartyg med utländsk flagg att gå på frakt mellan svenska orter eller hamnar med passagerare och/eller varor och produkter som finns i Sverige. Sjöfartsverkets tolkning var, att det är ägarens nationalitet som bestämmer om ett sällskap är främmande eller inte.
Transportstyrelsens tolkning är, att det är fartygets flagg som avgör om sällskapet är
främmande. Jag tror att om redarens nationalitet är avgörande, blir konsekvenserna sådana att de inte är förenliga med produktplakatet. Den vanliga situationen idag, är att svenska redare flaggar ut sina fartyg till en annan flagg. Redarna kan då förbli svenska, medan de har utländska fartyg. Det är sannolikt inte en situation som gynnar den svenska näringen och bör därför vara föremål för förbudet i produktplakatet. Produktplakatets utformning gör att det finns anledning att tro att både redare och fartygets flagga kan vara avgörande för
”främmande-kriteriet”. Jag är härvid osäker på huruvida flaggstaten eller redaren ska vara avgörande i frågan. Det kan finnas anledning till att gå tillbaka till produktplakatets något svävande bestämmelse ”de främmande” och utgå från att det som inte kan anses gynna den svenska näringen också ska omfattas av förbudet.
Jag anser det vara troligt att punkter eller positioner inom svenskt territorialvatten, där platsen kan bestämmas till ett fast avgränsat ställe, är att betrakta som orter i produktplakatets
betydelse. Ett exempel på en plats som inte kan avgränsas på sådant vis, är en bärgningsplats. Sjöfartsverket hade i sin tolkning av domen i Ystad rådhusrätt, kommit fram till det motsatta; en bärgning utgör kustfart eftersom den resa som företas mellan bärgningsplatsen (inom
36 svenskt territorialvatten) och den svenska hamnen utgör en transport mellan två svenska orter. Med denna tolkning, tar jag ett steg från den myndighetspraxis som har utvecklats på
området. En sådan slutsats kan uppfattas som långtgående, men min åsikt är att rättsfallet från början tolkades felaktigt av Sjöfartsverket. Om hänsyn endast skulle tas till syftet med
produktplakatet, dess ordalydelse och den dom som framkommit, anser jag att den tolkning jag gör är rimlig.
En resa som börjar och slutar i samma hamn eller ort, torde omfattas av produktplakatets förbud enligt både Sjöfartsverkets och min bedömning – trots att produktplakatets ordalydelse motsäger detta.
Produktplakatets förbud gäller för transporter mellan svenska orter/hamnar. En produkt som kommit att tullbehandlas i en svensk hamn och därefter fraktats vidare till en annan svensk hamn, är troligtvis att betraktas som svensk från och med tullbehandlingen och transporten som förs mellan de två svenska hamnarna omfattas troligtvis av produktplakatets förbud. Sjöfartsverket och Transportstyrelsens hållning är att all sjötrafik som bedrivs inom svenskt territorialvatten, utan att anlöpa utländska hamnar emellan, är att betrakta som cabotage. Produktplakatet gäller sannolikt för passagerarfartyg som bedriver kustfart inom Sveriges territorialgränser, men det gäller troligen inte för rena tjänster som utförs på sjö inom Sverige. Sjöfartsverket och Transportstyrelsen har betraktat alla olika slags typer av tjänster eller arbeten, som utförs inom svenskt territorialvatten, som kustfart och har därmed bedömt dem som förbjudna enligt produktplakatet. Jag har gjort en annan bedömning än myndigheten hur denna lag och efterföljande dom ska tolkas. Som jag anförde ovan, anser jag att
Sjöfartsverkets tolkning av domen är felaktig och jag kan följaktligen inte komma till samma slutsats som myndigheterna i fråga om tjänster.
Legalitetsprincipen innebär att all offentlig makt kräver stöd i lag, förordning eller
föreskrifter. Eftersom förvaltningsmyndigheter, såsom Sjöfartsverket och Transportstyrelsen, givits rätten att tolka och tillämpa gällande rätt, är de i beslutsfattande enligt 12 kap 2 § Regeringsform (1974:152) lika självständiga som domstolarna.93 Besluten som fattas av förvaltningsmyndigheterna måste alltså enligt legalitetsprincipen i 1 kap 1 § 3 st RF ha lagstöd i varje enskilt fall, men det hindrar inte att myndigheten vid ett enskilt beslut gör en tolkning av gällande rätt.
37 Justitieombudsmannen (JO) uttalade stark kritik i ett ärende, där en kommunal myndighet hade åsidosatt gällande lagstiftning på grund av att den ansåg att lagen var föråldrad och att ny lagstiftning behövdes. Ärendet gällde en ansökan om tillstånd att installera en
avloppsanläggning som skulle ha utlopp i sjön Hjälmaren. Gällande lagstiftning gav medborgaren rätt att upprätta en sådan anläggning, men myndigheten avslog ärendet med motiveringen att det var ett led i dess strävan att skydda miljö och förebygga skadliga utsläpp i vattnet. Beslutet fattades med en medvetenhet om att grund för avslaget saknades.94 JO fastslog att det inte ankom på rättstillämparen att i sitt beslutsfattande göra avsteg från gällande lagstiftning och att det som myndigheten hade gjort i förevarande fall var ett
allvarligt steg från legalitetsprincipen, när den försökte förändra gällande lagstiftning eftersom den ansågs föråldrad.95 Kravet på stöd i författning ställs inte enbart då det är fråga om
betungande beslut för enskilda, så som anges i 8 kap 2 § RF, utan även i annat
beslutsfattande.96 Gränsen mellan en felaktig tillämpning av en rättsregel, eller en felaktig tolkning av denna, och avsaknaden av en rättsregel kan vara svår att dra i det enskilda fallet.97 Jag kan i denna uppsats inte fördjupa mig i frågan huruvida myndigheterna i fråga om
cabotage har gjort en riktig tolkning av gällande rätt eller om det är fråga om ett avsteg från legalitetsprincipen. Jag kan endast konstatera att det finns en skillnad mellan vad som anges i lagtexten och vad som senare har bedömts omfattas av densamma, samt redovisa min egen tolkning av vad produktplakatet betyder.
94 JO 1990/91 s. 283. 95 A.a.s. 285. 96 SOU 2010:29 s. 143. 97 A.a.s. 145.
38