Rapporten har redovisat 2015 års utvecklingsarbete men nedanstående slutsatser baseras också på erfarenheter utifrån tidigare års överenskommelser kring stöd till riktade insatser inom området psykisk ohälsa.
Fortsatt ökande behov
Samhället utvecklats i snabb takt vilket ställer nya krav på människor. Vi möts av ny teknik och nya sätt att kommunicera. Att ständigt vara i dialog med andra via till exempel sociala medier ställer andra krav på vårt sociala liv och på vår känsla av att ständigt behöva vara tillgängliga – vi har ännu liten kunskap om hur detta påverkar vår hjärna och psykiska hälsa. Många rapporterar om att både den upplevda och den faktiska psykiska ohälsan ökar.
Under senare tid har arbetsgivarens roll vid psykisk ohälsa uppmärksammats, både för att förebygga psykisk ohälsa och för att underlätta återgång i arbete.
Frågan psykisk ohälsa sett som ett arbetsmiljöproblem är särskilt trängande i offentlig sektor då anställda i kommun och landsting i högre utsträckning än andra grupper sjukskrivs för psykisk ohälsa. Särskilt stöd behöver också riktas till personer som står långt från arbetsmarknaden. Stödet kan ges av flera aktörer men behöver samordnas så att den enskilde får den hjälp och de insatser som krävs.
Våra medlemmar arbetar allt bättre och kompetensen bland medarbetarna blir allt högre, men behoven ökar i allt snabbare takt. Fler människor har behov av insatser från hälso- och sjukvård, socialtjänst och skola, mycket tack vare att det blivit mer accepterat att berätta om psykisk ohälsa och att diagnostik och behandling utvecklats. Men det innebär att även om vi alla arbetar mer effektivt räcker vi inte till. Huvudmännens uppdrag och ansvarsområden täcker alltfler människor. Vi ser därför att de statliga resurserna fortsatt behöver finnas för att vi ska kunna hålla jämna steg med de ökande behoven.
Prestationsbaserade stimulansmedel
Senare års överenskommelser har varit kopplade till grundkrav och
prestationskrav med tillhörande stimulansmedel för kommuner och landsting.
Vår bedömning är att prestationskraven har bidragit till att verksamheterna
KAPITEL
6
flyttat fram sina positioner på de områden som omfattats av prestationskrav. Vi ser att det finns vinster med ett sådant arbetssätt, men är eniga med
Statskontoret och Myndigheten för vårdanalys om att det också medför risk för undanträngning av andra angelägna områden. Överenskommelsen för 2016 syftar bland annat till att stimulera länsgemensamma analyser och
handlingsplaner. Det innebär sannolikt att de mål som sätts inte kommer att vara gemensamma för landet utan mer avspegla de behov som återfinns i respektive region. Vår uppfattning är att mätbara konkreta mål och mer visionära mål behöver stimuleras simultant.
Formerna för kompetensutveckling behöver moderniseras I kommuner och landsting är både resurserna och utrymmet för att gå
utbildningar ofta begränsade, både av tids- och kostnadsskäl. Digitala lösningar, tillgängligt material och snabba kontaktvägar mellan verksamheter och
kunskapsstödjande aktörer behöver utvecklas.
De kunskapsstyrande myndigheterna behöver i mycket större utsträckning ta fram kunskapsunderlag som är anpassade efter verksamheternas behov (se exempel på prioriterade områden för tidiga insatser till barn och unga, ”PM Tidiga insatser”). Kunskapsguiden.se är en bra kanal för informationsspridning och fungerar i många stycken väl. Dock ser vi att Kunskapsguiden.se skulle tjäna på att i högre grad fungera som ett digitalt beslutsstöd, dit man kan vända sig från professionen och få en guidning i hur man konkret kan arbeta.
Kunskapsguiden.se skulle även behöva omfatta fler områden och bestå av material från fler myndigheter så att Kunskapsguiden.se blir den självklara portalen för personal i verksamheter med uppdrag att ge främjande, förebyggande eller behandlande insatser.
Den förstudie om en samlad infrastruktur som genomförs under 2016 syftar till att möta en del av de utmaningar vi idag ser avseende kommunikationsvägar och kunskapsspridning. Genom att utveckla en infrastruktur som kan både sprida information och kunskap från nationell nivå till lokal och regional nivå och som kan samla in goda exempel och nya arbetssätt från regional och lokal nivå till nationell nivå säkerställs möjligheten att snabbt få information levererad till de aktörer som är berörda.
Stöd till innovativa lösningar i pressat läge
Under det senaste året han många nya människor kommit till Sverige. De behöver snabbt kunna få information om hur Sverige fungerar och tillgång till grundläggande välfärdstjänster. Både inom landstingen och kommuner har det uppstått svårigheter när systemen satts under press. Det arbete vi stöttat i Värmland avseende hälsobedömningar för nyanlända (redovisas i särskild rapport) har visat att det går att snabbt förändra administrativa rutiner och logistik när ett systematiskt arbete bedrivs.
Befintliga system behöver utnyttjas på ett mer effektivt vis. Ett sätt är att se över vilka professioner som är mest belastade och om det finns arbetsuppgifter hos dessa som kan utföras av andra. Som exempel kan nämnas att man i flera kommuner tittat över socionomernas arbetssituation och flyttat vissa arbetsuppgifter som inte är direkt relaterade till myndighetsutövningen till administratörer. Man kan även undersöka möjligheten att låta
hälsokommunikatörer ge en första inledande grundinformation om hälsa och
Slutrapport 2015 47
göra en baskontroll av hälsostatus för att på så sätt fånga in ohälsa hos nyanlända.
En slutsats från årets arbete är att det finns behov av aktörer utanför den egna organisationen som agerar som ett ställföreträdande hopp och som kan coacha i både små och stora frågor och som kan belysa styrkor och
utvecklingsmöjligheter i verksamheten. Det har också visat sig i arbetet tillsammans med BUP Kronoberg som under året fokuserat på att utveckla verksamheten genom systematiskt förbättringsarbete. UPH:s bidrag har till stor del varit att coacha och stödja i det arbete BUP identifierade som viktigt.
Bättre infrastruktur för kunskapsstyrt förbättringsarbete
Under 2015 har kommuner och landsting flyttat fram positionerna och bedriver alltmer och allt bättre verksamhet. UPH har haft ett tätare och närmare
samarbete med verksamheter och medlemmar. Vårt samarbete med brukarrörelsen har även det förbättrats och det finns en hög grad av tillit.
Alltfler hittar till vår hemsida och allt fler vänder sig till medarbetare och efterfrågar stöd och material. Vi har utvecklat vår förmåga att ta fram produkter som är lätt tillgängliga och lätta att använda, exempelvis de olika webbasade verktygen. Trots en bredare kontaktyta har vi dock svårt att nå ut till alla i vår målgrupp.
För att utvecklingsarbete ska kunna påverka verksamheten i full skala och bli bärkraftigt över tid behöver det finnas strukturella organisatoriska
förutsättningar. Projektarbeten som ligger utanför ordinarie verksamhet tenderar att avslutas när projekten avslutas och resultaten riskerar att falla i glömska.
Upplevelsen av länsgemensamt ägarskap och ansvar är nödvändigt för att arbetet ska kunna bedrivas och för att resultaten ska bli långsiktigt hållbara.
Vidare uppstår ofta behov av juridiskt tolkningsstöd från den nationella nivån när nya initiativ ska implementeras. Vid uppstart av till exempel integrerade arbetsformer har det saknats underlag som förtydligar vad och hur man kan arbeta för att inte strida mot lagen. Många verksamheter vill starta integrera enheter men i avsaknad av juridisk hjälp med tolkning av lagtext och
förordningar stoppas processen upp. Detsamma gäller vid gränsdragning mellan olika huvudmän och vid frågor om gemensam dokumentation. Ett ytterligare exempel är den juridiska ansvarsfördelningen vid första linjeverksamheter där det behövs ett tydligare regelverk kring vem som får göra vad avseende första linje relaterat till specialistnivån.
Innehåll i ny överenskommelse för 2016
Nya arbetsområden tillkommer liksom nya lagar och förordningar. När så sker behöver resurser tillföras för att kommuner och landsting ska kunna ställa om i sina arbetssätt. Vi ser att generell kunskap om förändring och förbättringsarbetet behöver stärkas och att staten behöver medfinansiera uppbyggnaden av denna kompetens.
För att kunna möta dessa utmaningar som beskrivits tidigare är det angeläget att det finns en infrastruktur för kunskapsutveckling och kunskapsspridning både på nationell, regional och lokal nivå. Flera utredningar under de senaste tio åren pekar emellertid på att otydliga och osynkroniserade processer kring läges- och behovsanalys, kunskapsspridning, implementering och generering av ny
kunskap vilket går till effekt att medborgarna, brukarna eller patienterna inte får tillgång bästa möjliga metoder eller arbetssätt och slutligen en ojämlik välfärd.
Även bristen på samordning mellan huvudmännen hindar kunskapsutveckling - Vårdanalys beskriver i Samordnad vård och omsorg (PM 2016:1) att patienter och brukare i Sverige är missnöjda med samordningen. De menar att det har flera orsaker, varav en är att det saknas förutsättningar för personalen att kunna arbeta samordnat. De menar att det behövs systemövergripande policyer, lagar och riktlinjer so skapar dessa förutsättningar (s. 11).
I den senaste överenskommelsen (2015) mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting i syfte att stödja området psykisk hälsa ingår att SKL ska
inventera och beskriva möjligheten att inrätta en långsiktig gemensam nationell struktur för kunskapsutveckling och kunskapsspridning. Motsvarande ambition har tidigare formulerats för socialtjänstområdet och har också beröringspunkter med förändringsarbetet som genomförs på myndighetsnivå för att stärka kunskapsstyrningen. Inventeringen tar fasta på det som åstadkommits inom ramen för tidigare satsningar, men ska även ge förslag på vad som ytterligare behöver göras för att på bästa sätt nå ambitionen med en nationell infrastruktur.
Fyra områden har identifierats som viktiga att adressera. Det handlar om samsyn och samarbete, ägandeskap och ansvar, kompetens i förbättringsarbete samt stödet från den nationella nivån till den regionala. För att en infrastruktur ska vara relevant och heltäckande behöver många aktörer bidra. Det handlar om huvudmännen, myndigheter, lärosäten och andra organisationer med uppdrag att stödja och utveckla verksamhet.
Slutrapport 2015 49