Den större delen av befintliga badhus i Sverige är byggda på 1960 och 1970-talet. I viss mån har en del renoveringar genomförts under åren. Den övervägande delen är utrustade med reningsanläggningar bestående av sandfilter med flockningssteg. I stort sett alla
badhus använder klor för att desinficera badvattnet. I och med att problemen med bildning av desinfektionsbiprodukter uppmärksammats i en allt större utsträckning på senare tid så har kompletterande reningssteg tillförts. Det är relativt vanligt att reningsanläggningen kompletterats med aktivt kolfilter och/eller UV-ljus för att få ned halten av
desinfektionsbiprodukter. Vid några få anläggningar har AOP-teknik installerats för att komma åt dessa problem.
Membranfiltrering för rening av badvatten har länge varit en allt för energikrävande teknik och därför inte setts som ett gångbart alternativ till sandfilter. Det finns dock en potential för att använda membranteknik i större utsträckning framöver då tekniken utvecklats och idag inte är lika energikrävande som förr. Rent teoretiskt så är energibehovet för
membranfiltrering i samma storleksordning som för sandfilter. Osäkerheten ligger i vilken kapacitet och avskiljningsförmåga som membrantekniken har. Studiebesök vid två
anläggningar där man använder membranfilterteknik baserat på kiselkarbid gav intrycket att tekniken fungerade, men då det inte inom ramen för studien ingått att ta fram oberoende data för att utvärdera tekniken bör detta utvärderas i större utsträckning framöver. De badhus som studerats i denna studie har använt klor för att desinficera bassängvattnet. Litteraturstudien visar att det idag inte finns något tillräckligt utprövat alternativ till klor som är lika effektivt och säkert, trots bildandet av desinfektionsbiprodukter. Alla de leverantörer som intervjuats förordar också klor för desinficering av badvattnet då det inte bara är väldigt effektivt utan också är enkelt att mäta och dosera, vilket gör det lätt att hålla en god hygienisk kvalitet på vattnet trots stora variationer i badbelastning.
Varierande badbelastning är också den faktor som innebär att man idag på de flesta håll mäter ett antal parametrar on-line för att kunna hålla en tillräckligt god badvattenkvalitet. Däremot har denna studie inte funnit något integrerat mätsystem som samtidigt håller koll på badvattenkvalitet och inomhusklimat, vilket är en svaghet då dessa delar i praktiken är mycket sammanlänkade. Beroende på såväl kemiska som fysikaliska samband så överförs ämnen och föreningar från vattnet till inomhusluften i badhuset. Det är därför viktigt att utreda vilka dessa samband är. Exempelvis så kan vattenreningens konfiguration och styrning påverka inomhusklimatet i simhallen genom mer eller mindre bildning av THM och bundet klor och dess avgång från vatten till luft, vilket i sin tur ställer krav på
ventilationen. I föreliggande projekt har med anledning av detta ett arbete med att ta fram en simuleringsmodell för badhus inletts, se avsnitt ”Simulator med OPC-gränssnitt” nedan. Modellen, som innehåller information om både vattenrening och ventilation, behöver framöver vidareutvecklas för att ge en bättre bild av de kemiska förhållanden som råder i badhuset.
Judd och Bullocks försök är väl kontrollerade och ur den aspekten sett tillförlitliga. Dock kvarstår en del frågetecken angående det sätt som studien genomfördes. En avgörande
faktor för THM-avgång till luften från vattnet styrs av hur omblandning av vattnet sker. Detta gäller speciellt vid ytan där den större andelen av de bildade
desinfektionsbiprodukterna ansamlas. I en simhall sker hela tiden en omblandning vid ytan under dagtid då folk simmar och plaskar. I Judd & Bullocks studie uppmättes oväntat låga halter av THM i luften ovanför bassängen, vilket kan förklaras av att försöken
genomfördes utan omblandning av vattnet. Ett annat skäl kan vara att det luftflöde som användes för att simulera ventilationen i en simhall var för stort och därmed påverkade möjligheten att mäta THM i luften. Vattenkemin är som tidigare nämnts komplex och behöver utredas ytterligare framöver. Detta kan åstadkommas genom en fördjupad
litteraturstudie inom detta område (vilket inte varit huvudfokus i denna studie) och genom praktiska försök samt riktade mätkampanjer som syftar till att utreda olika reningssteg funktion för specifika ämnens öde i reningsanläggningen.
Den stora energiförbrukningen i ett badhus åtgår för att kompensera för de värmeförluster som avgår från vattnet till luften i badhuset och som sedan förloras via
ventilationssystemet. I detta sammanhang så finns det relativt sett små energibesparingar att göra i reningsanläggningen för badvattnet. De besparingar som kan genomföras handlar i första hand om att införa vätskekylda pumpar, att placera reningsutrustning och
vattentankar på en högre nivå relativt bassängen (minimera nivåskillnader) samt genom att återföra backspolvatten från sandfilter. Beräkningar visar att det går att genomföra
energibesparingar motsvarande cirka 18 MWh/år för ett badhus via dessa åtgärder. För Sveriges cirka 500 badhus motsvarar detta ca 9 GWh/år. Som nämns i avsnittet
Vattenrening i kapitlet ”Energianvändning” så varierar energianvändningen med typen av reningsteknik. Genom att byta till en reningsteknik som ger en högre reningsgrad kan behovet av utspädning av vatten samt backspolning av filter minsks, vilket genererar en energibesparing. I Sundbyberg har det minskade behovet av spädning och backspolning som bytet av reningsteknik gav gett en besparing på i storleksordningen 10 % av
värmeanvändningen, vilket motsvarar ca 80 MWh (se avsittet om Vattenrening i kapitlet ”Energianvändning”).
Jämfört med den besparingspotential som finns på ventilationssidan är energibesparingen som kan uppnås på vattenreningssidan relativt liten. Beräkningar visar att införsel av ett system med FTX-ventilation och värmepumpsavfuktning istället för den teknik man har idag för luftsidan skulle kunna ge en energibesparing på ca 700 MWh per år för en simhall i Stockholmsområdet. Antaget att 75 % av Sveriges 500 simhallar har denna
besparingspotential skulle i så fall medföra en energibesparingspotential på ca 260 GWh per år.