20. Funktionsförmåga 12 månader efter stroke, personer över 65 år.
21. Brytpunktssamtal, personer över 65 år.
22. Smärtskattning sista levnadsveckan, personer över 65 år.
23. Tre eller fler psykofarmaka, personer över 75 år i ordinärt boende med hemtjänst.
24. Tre eller fler psykofarmaka, personer över 75 år i särskilt boende.
25. Tio eller fler läkemedel, personer över 75 år i ordinärt boende med hemtjänst.
26. Tio eller fler läkemedel, personer över 75 år i särskilt boende.
27. Olämpliga läkemedel, personer över 75 år i ordinärt boende med hemtjänst.
28. Olämpliga läkemedel, personer över 75 år i särskilt boende.
29. Användning av antipsykotiska läkemedel,
personer över 75 år i ordinärt boende med hemtjänst.
30. Användning av antipsykotiska läkemedel, personer över 75 år i särskilt boende.
figur 9: Utvecklingen av insatser i kommunal hälso- och sjukvård till personer över 65 år, åren 2013–2015.
400 000
0 300 000 250 000 200 000 150 000 100 000 50 000 350 000
2013
Totalt Kvinnor Män
2014 2015
Källa: Registret över insatser i kommunal hälso- och sjukvård, Socialstyrelsen.
29
sammanhållen vård och omsorg
Tabell 17. Resultat för riket för indikatorer redovisade inom sammanhållen vård och omsorg, uppdelat på kvinnor och män.
Indikator Riket Kvinnor Män
16 Väntetid till särskilt boende för äldre 57 -
-17 Fallskador bland personer 80 år och äldre 60 68 47
18 Frakturer på lår och höft 884 1 134 590
19 Rehabilitering 12 månader efter stroke 58 56 60
20 Funktionsförmåga 12 månader efter stroke 68 61 74
21 Brytpunktssamtal 63 62 64
22 Smärtskattning sista levnadsveckan 43 43 42
23 Tre eller fler psykofarmaka, personer 75 år och äldre, i ordinärt boende med hemtjänst 6,8 7,5 5,3 24 Tre eller fler psykofarmaka, personer 75 år och äldre, i särskilt boende 17,3 18,0 15,5 25 Tio eller fler läkemedel, personer 75 år och äldre, i ordinärt boende med hemtjänst 21,3 21,8 20,1 26 Tio eller fler läkemedel, personer 75 år och äldre, i särskilt boende 26,0 26,4 25,0 27 Olämpliga läkemedel, personer 75 år och äldre, i ordinärt boende med hemtjänst 10,1 10,6 9,1
28 Olämpliga läkemedel, personer 75 år och äldre, i särskilt boende 8,8 8,7 9,1
29 Användning av antipsykotiska läkemedel, personer 75 år och äldre, i ordinärt boende med hemtjänst 3,0 3,1 2,8 30 Användning av antipsykotiska läkemedel, personer 75 år och äldre, i särskilt boende 14,0 13,7 14,8 Källor: Kommunernas egna undersökningar, Kolada, Riks-Stroke, Svenska Palliativregistret, Patientregistret, Läkemedelsregistret, Registret över socialtjänstinsatser till äldre och personer med funktionsnedsättning, Socialstyrelsen.
16 . VÄNTETID TILL SÄRSKILT BOENDE
Den som beviljats ett särskilt boende för äldre ska inte be-höva vänta för länge på erbjudande om att få plats på ett boende. En lång väntan kan få negativa konsekvenser för den äldres hälsa. Oftast behövs omfattande insatser från hemtjänsten flera gånger under dygnet och för anhöriga kan väntetiden vara extra svår. Kommunerna har en skyl-dighet att verkställa gynnande beslut inom skälig tid, och de rapporterar regelbundet till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) om beslut som inte verkställts inom tre må-nader. IVO kan utkräva en särskild avgift från kommunen om väntetiden är oskäligt lång.
Indikatorn väntetid till särskilt boende visar kommu-nens beredskap och förmåga att planera tillgången till sär-skilt boende i förhållande till befolkningens behov. Indi-katorn bygger på frivilligt inrapporterad data. Kommunen gör en egen mätning av det genomsnittliga antalet vänte-dagar från ansökan till erbjuden plats på särskilt boende för personer över 65 år.
Resultatet för indikatorn visar ett medelvärde på 57 vänte-dagar för de 221 kommuner som genomförde mätningen år 2016. På riksnivå har väntetiden ökat med fyra dagar jämfört med år 2014. Spridningen mellan kommunerna varierar mellan 5 och 210 dagar. I tabell 18 framgår de fem kommuner med kortast väntetid till särskilt boende i 2016 års mätning.
Tabell 18. Fem kommuner med kortast väntetid till särskilt boende för äldre, år 2016.
Kommun Antal väntedagar till särskilt boende, år 2016
Arjeplog 5
Källa: Kommun- och landstingsdatabasen (Kolada), Sveriges Kommuner och Landsting.
I tabell 17 redovisas resultat för riket för samtliga indika-torer inom sammanhållen vård och omsorg uppdelat på kvinnor och män. Syftet är att ge en överskådlig bild av resultat för riket och skillnader mellan kvinnor och män.
För indikatorerna 19, 20, 21 och 22 är det positivt med så
högt värde som möjligt. För indikatorerna 16, 17, 18 och
23–30 är det positivt med så lågt värde som möjligt. Av de
indikatorer som presenteras uppdelat på kvinnor och män
inom området sammanhållen vård och omsorg har män
bättre resultat för elva av indikatorerna jämfört med
kvin-nor som har bättre resultat för tre av indikatorerna.
17 . FALLSKADOR, 80 ÅR OCH ÄLDRE
Fallskador är vanligt förekommande i samhället idag och det är oftast äldre personer som drabbas. Fallrisken ökar med stigande ålder, bland annat på grund av muskelsvag-het, syn- och hörselnedsättning, försämrad balans och gångförmåga samt sjukdom. Fallolyckor kan orsaka skador, förlorad självständighet, försämrad livskvalitet och döds-fall. Socialstyrelsen har ett regeringsuppdrag inom om-rådet och har under hösten 2016 genomfört en kampanj-vecka, Balansera mera, för att informera äldre om hur de själva kan förebygga fallskador. Kampanjen bygger på tre ben – mat, motion och läkemedel [8].
Indikatorn bygger på personer, 80 år och äldre, som vår-dats i slutenvård för fallskada åren 2013 till 2015 per 1 000 invånare. Samma person kan ha fallit flera gånger under mätperioden. I riket vårdades i snitt 60 personer per 1 000 invånare 80 år och äldre. Resultatet har minskat från för-ra mätperioden då antalet var 61 per 1 000 invånare. Bland kvinnor drabbades 68 personer per 1 000 invånare, vilket är ett betydligt större antal än bland män, där 47 personer per 1 000 invånare drabbades av fallskada. Antalet har dock minskat för både kvinnor och män.
På kommunnivå är variationen i antalet fallskador stor.
Lägst antal fallskador per 1 000 invånare fanns bland per-soner i Ödeshög. Där drabbades 33 perper-soner per 1 000 invå-nare, vilket kan jämföras med Stockholm och Ragunda där 83 personer per 1 000 invånare drabbades av en fallskada.
Dock finns det brister i inrapporteringen till patientregist-ret för år 2015. Det medför att värdena för riket samt för kommunerna i Gävleborg och Norrbotten är osäkra.
Under hösten år 2017 kommer Socialstyrelsen att publ-icera en utbildning gällande fallskador för personer som arbetar inom vården och omsorgen. Dessutom kommer kampanjen Balansera mera att fortsätta.
Tabell 19. Kommuner med högst antal fallskador per 1 000 invånare, 80 år och äldre, 2013–2015.
Kommun Antal per 1 000 totalt
Ragunda 83
PERSONER 65 ÅR OCH ÄLDRE
En vanligt förekommande fraktur bland äldre är frakturer på lår och höft. Indikatorn utgår från antal personer med frakturer på lår och höft per 100 000 invånare 65 år och äldre. Indikatorn bygger på ett treårsmedelvärde för åren 2013, 2014 och 2015. En person kan ha drabbats av fraktur flera gånger under mätperioden.
I riket ligger värdet på 884 frakturer per 100 000 invå-nare, 65 år och äldre, 2013 till 2015. Det är en nedgång från föregående rapport då värdet låg på 910. Det är stora skill-nader mellan kvinnor och män. Bland män drabbades 590 personer per 100 000 invånare under mätperioden, vilket
figur 10: Kommunerna fördelade efter antal väntedagar till särskilt boende, år 2016.Antal kommuner
Källa: Kommunernas egna undersökningar, Kolada.
Kommuner med: l 25 % lägsta värden l 50 % mellersta värden l 25 % högsta värden Dagar
31
sammanhållen vård och omsorg
kan jämföras med 1 134 för kvinnor. Men antalet har gått ned för både kvinnor och män.
Även på kommunnivå finns stora skillnader och antalet frakturer per 100 000 invånare var 1 410 i Bjurholm, vilket är kommunen med högst värde. Lägst antal frakturer per 100 000 invånare 65 år och äldre hade Söderköping. I Sö-derköping var värdet 515. I tabell 20 presenteras de kom-muner som har lägst värde för indikatorn.
Tabell 20. Kommunerna med lägst antal frakturer på lår och höft per 100 000 invånare 65 år och äldre, år 2013 till 2015.
Kommun Antal per 100 000 totalt Rang
Söderköping 515 1
Källa. Patientregistret, Socialstyrelsen.
19 . TILLGODOSEDDA REHABILITERINGS- BEHOV EFTER STROKE
Stroke är en av våra stora folksjukdomar och kräver insat-ser från både kommunerna och landstingen. Resultatet som rör insatserna till personer som haft stroke ger en signal om kvaliteten i den sammantagna vården och i om-sorgen för äldre med stora och varierande behov. Efter det akuta skedet på sjukhus krävs i regel omfattande rehabili-terande, medicinska och sociala insatser samt hjälpmedel där många olika yrkesgrupper, från både landstinget och kommunen, behöver samarbeta runt den äldre.
Indikatorn för tillgodosedda rehabiliteringsbehov visar hur stor andel av personer som vårdats för stroke och som är över 65 år som anser att deras rehabiliteringsbehov har blivit tillgodosedda tolv månader efter att de insjuknat.
Syftet med indikatorn är att spegla kvaliteten i rehabilite-ringskedjan. Årets resultat, som bygger på data från åren 2013–2015, visar att 58 procent av de äldre är nöjda med sin rehabilitering, vilket är en ökning med två procentenheter jämfört med åren 2012–2014. Bland kommunerna varierar resultaten från 26 till 90 procent. Bland männen var det 60 procent som uppgav att de var nöjda jämfört med 56 pro-cent av kvinnorna.
20 . FUNKTIONSFÖRMÅGA TOLV MÅNADER EFTER STROKE
Indikatorn visar andelen äldre som tolv månader efter insjuknandet i stroke var oberoende av hjälp, det vill säga lever ett självständigt liv. Denna indikator handlar både om det akuta omhändertagandet och om de efterföljande rehabiliteringsinsatserna. Resultatet kan även påverkas av närståendes och äldreomsorgens övriga stödinsatser.
Andelen äldre som var oberoende av hjälp för åren 2013–2015 var 68 procent, vilket är en minskning med två procentenheter jämfört med åren 2012–2014. Bland kom-munerna varierar andelen äldre som lever självständigt efter en stroke från 50 till 85 procent. Andelen män som, tolv månader efter stroke, var oberoende av hjälp var be-tydligt högre vid jämförelser med andelen kvinnor. Det var 74 procent av männen och 61 procent av kvinnorna som var oberoende av hjälp.
figur 11: Kommunerna fördelade efter andel äldre som tolv månader efter insjuknandet i stroke, var oberoende av hjälp, år 2015–2016.
Antal kommuner
21 . BRYTPUNKTSAMTAL
Den palliativa vården i livets slutskede handlar om att se till den äldre döende personens hela situation [9]. Det handlar om att lindra ångest och smärta, aptitlöshet, illa-mående, klåda och sömnsvårigheter. Den palliativa vården ska ges i nära samarbete med den döende, närstående och personal från olika yrkesgrupper, till exempel underskö-terskor, läkare och sjuksköterskor. En god palliativ vård utgår från fyra hörnstenar:
1. symtomlindring
2. multiprofessionellt samarbete
3. kontinuitet och kommunikation mellan den sjuke, närstående och personal
4. stöd till närstående som ofta står för stora insatser i vården och omsorgen av den döende.
Den palliativa vården ska omfatta alla, oavsett ålder och diagnos. Vård i livets slutskede finns i grupp 1 av 4 i rikt-linjerna för vårdens prioriteringar, vilket innebär högsta prioritet. Palliativ vård innebär också att personalen tar hänsyn till den döende personens fysiska, psykiska, sociala och existentiella behov samt ger ett organiserat stöd till närstående. Palliativ vård är en helhetsvård. Den inklu-derar insatser från flera kompetenser och ofta från flera huvudmän, bland annat genom gemensam vårdplanering och informationsöverföring. Därför är vården i livets slut-skede en viktig indikation på samverkan och en samman-hållen vård och omsorg.
En viktig aspekt av stödet och vården i livets slutskede är att den äldre personen är väl informerad om sin situation.
Brytpunktssamtal handlar om ställningstagandet att över-gå till palliativ vård i livets slutskede, och samtalet förs
mellan ansvarig eller tjänstgörande läkare och den äldre.
I samtalet diskuterar läkaren och den äldre personen inne-hållet i den fortsatta vården och omsorgen utifrån den äldres tillstånd, behov och önskemål. Att vara informerad har ett värde i sig och ger den äldre möjlighet att själv fatta självständiga beslut om hur hon eller han vill ha det under den sista tiden. Det kan handla om att bestämma var man ska dö samt hinna träffa och ta farväl av sina närstående.
Indikatorn brytpunktssamtal visar hur stor andel av personer över 65 år som fick ett brytpunktssamtal före döden och som registrerades i Svenska Palliativregistret.
De dödsfall som registreras var väntade. Av dem som av-led hade i genomsnitt 63 procent fått besked av en läkare, eller av en läkare och sjuksköterska tillsammans, om att de var döende. Föregående år var motsvarande resultat 61 procent. Andelen män som fick ett brytpunktssamtal var, som föregående år, något högre, 64 procent jämfört med 62 procent av kvinnorna. Kommunernas resultat varie-rar mellan 25 till 97 procent genomförda och registrerade brytpunktssamtal.
22 . SMÄRTSKATTNING SISTA LEVNADSVECKAN
Vård i livets slutskede inkluderar lindring av smärta, illa- mående eller andra plågsamma symtom. Den smärta och de besvär som en person upplever är unika och för att vård- och omsorgspersonalen ska kunna erbjuda bästa möjliga smärtlindrande behandling måste de först göra en smärtskattning. Indikatorn smärtskattning sista levnads-veckan visar hur stor andel av de äldre, där dödsfallet var väntat, som under den sista levnadsveckan smärtskattades med till exempel visuell analog skala eller numerisk skala (VAS/ NRS-skalan). Metoden bygger på att personalen med
figur 12: Kommunerna fördelade över andel äldre, där dödsfallet var väntat, som fick ett brytpunktssamtal, år 2015–2016.
Antal kommuner
33
sammanhållen vård och omsorg
viss regelbundenhet ber den äldre ange hur ont hon eller han har just för stunden. Smärtanalys och regelbundna skattningar av smärtintensitet rekommenderas med efter-följande justering av smärtbehandlingen. Indikatorvärdet gäller andelen skattningar som registrerades i Svenska Palliativregistret. Uppgifterna omfattar de personer 65 år och äldre, som kunde medverka i en smärtskattning oav-sett boendeform, ordinärt eller särskilt boende. Resultatet visar att nästan 43 procent smärtskattades under sin sista levnadsvecka. Det är en ökning med nästan fyra procent jämfört med föregående års resultatet. Andelen kvinnor som smärtskattades sista levnadsveckan var 43 procent, jämfört med 42 procent bland männen. Det finns en stor spridning vid jämförelse av resultaten mellan kommu-nerna, från 3 till 91 procent.
LÄKEMEDEL
Läkemedelsbehandling syftar till att bidra till god hälsa och ökad livskvalitet. Det är den vanligaste medicinska behandlingen för äldre personer, speciellt för äldre med omfattande behov som får vård och omsorg i särskilt eller ordinärt boende. Den omfattande läkemedelsanvändning-en innebär läkemedelsanvändning-en påtaglig risk för biverkningar och läkeme-delsinteraktioner. Det gäller speciellt för äldre personer då hög ålder medför förändringar i kroppen som ökar käns-ligheten för många läkemedel.
I detta avsnitt presenteras åtta indikatorer för läkemedel till personer 75 år och äldre. Indikatorerna är uppdelade utifrån insatserna hemtjänst och särskilt boende. Indika-torerna utgörs av andel personer över 75 år som har insat-serna hemtjänst eller särskilt boende, och som har:
• tre eller fler psykofarmaka
• tio eller fler läkemedel
• olämpliga läkemedel
• antipsykotiska läkemedel.
För den enskilda individen kan både olämpliga eller många läkemedel vara nödvändiga att använda och det kräver noggrann uppföljning och täta kontroller. Förskrivnings-mönstret som framkommer genom dessa indikatorer ger underlag för att på gruppnivå arbeta med att förebygga oönskade läkemedelseffekter. Eftersom indikatorerna är uppdelade på hemtjänst och särskilt boende kan redovis-ningen uppdelat på kön innebära att visa kommuner inte har ett publicerat resultat på grund av för små tal.
Läkemedelsbiverkningar orsakar akutsjukvård
Drygt åtta procent av akuta inläggningar av äldre på sjukhus orsakas av läkemedelsbiverkningar. Det är ett begränsat antal läkemedelsgrupper som ger upphov till ett begränsat antal symtom och tillstånd som orsakar merparten av de akuta inläggningarna. De läkemedel som oftast orsakar biverkningar som leder till inläggningar av
äldre på sjukhus är läkemedel för hjärt- och kärlsjukdom, blodförtunnande medel, läkemedel som påverkar centrala nervsystemet (psykofarmaka, morfinbesläktade smärtstil-lande medel, antiepileptika), antibiotika, cytostatika, anti-inflammatoriska medel (NSAID) och diabetesläkemedel.
De tillstånd som dessa läkemedel orsakar och som oftast leder till behov av sjukhusvård är bland annat lågt blod-tryck, fall, blödningar, hjärtrytmrubbningar, medvetande-påverkan eller förvirring, hjärtsvikt och lågt blodsocker.
Läkemedelsorsakad akutsjukvård bedöms vara möjlig att förebygga [10].
Läkemedelsgenomgångar
Grunderna för en god läkemedelsanvändning är att det finns indikation för behandlingen och att sjukdomen eller symtomen lindras samt att behandlingen ger så få biverkningar, eller annan olägenhet, som möjligt [11]. Det är viktigt att läkare, i samverkan med bland annat sjuk-sköterskor i kommunal hälso- och sjukvård, regelbundet ser över och kvalitetssäkrar varje individs läkemedelsan-vändning genom så kallade läkemedelsgenomgångar. Det är ett arbete som förutom den äldre själv, engagerar flera olika yrkesgrupper, vilket kräver en god samverkan för att få ett bra resultat. Läkemedelsgenomgång är en metod för att följa upp, analysera och ompröva en individs läke-medelsanvändning på ett förutbestämt och systematiskt sätt [12]. Syftet med en enkel läkemedelsgenomgång är att kartlägga en persons ordinerade och använda läkemedel, kontrollera att läkemedelslistan är korrekt samt att be-döma om behandlingen är ändamålsenlig och säker. En fördjupad läkemedelsgenomgång erbjuds vid förekomst, eller misstanke om förekomst, av läkemedelsrelaterade problem.
Flera sätt för säkrare läkemedelsanvändning
På Socialstyrelsens webbplats finns tillgång till flera olika webbutbildningar inom området läkemedel, bland annat en utbildning om läkemedelsgenomgångar för äldre som vänder sig till läkare, sjuksköterska och övrig vård- och omsorgspersonal. Utbildningen ”Jobba säkert med läke-medel” är framtagen av SKL och är tillgänglig via Svenskt Demenscentrums utbildningsportal.
Socialstyrelsen arbetar också med att ta fram en
natio-nell källa för ordinationsorsak som beskriver varför en
person har ett visst läkemedel. Syftet är att minska
läke-medelsrelaterade vårdskador. Genom den snabba
tillgång-en till informationtillgång-en kan dtillgång-en administrativa
belastning-en minska. Tillgång till information om ordinationsorsak
kan användas vid genomförande av
läkemedelsgenom-gångar eller i samband med vanliga ordinationer till
pa-tienter som står på många läkemedel.
TRE ELLER FLER PSYKOFARMAKA
Samtidig behandling med tre eller fler psykofarmaka,
regelbundet eller vid behov, bland äldre personer bör ses
som en signal att det finns risker med behandlingen.
In-dikatorn omfattar lugnande läkemedel och sömnmedel
samt läkemedel som ges vid depressioner eller som
an-vänds vid akut ångest eller oro som hänger samman med
psykoser. Läkemedel är en av de viktigare orsakerna till fall
hos äldre. Behandling med många psykofarmaka innebär
inte bara en ökad risk för biverkningar och
läkemedel-sinteraktioner, utan kan också vara ett tecken på brister
i behandlingen av psykiatriska tillstånd. I befolkningen
75 år och äldre på riksnivå, har 3,9 procent tre eller fler
psykofarmaka, vilket ska jämföras med de uppgifter som
presenteras nedan för äldre med insatser i äldreomsorgen.
In document
Vård och omsorg om äldre 2016.pdf Pdf, 1.9 MB.
(Page 30-36)