Det finns olika verktyg för att uppnå en social mångfald, eller social diversitet, i ett område och målet är att det aktuella området ska tilltala en mångfald av grupper och individer. Social mångfald kan exemplifieras av människor med till exempel olika ekonomiska förutsättningar, etnicitet, kön, ålder och här- komst. För ett bostadsområde kan verktyg för att uppnå en social mångfald vara till exempel varierade upplåtelseformer, ett brett utbud av funktioner och aktiviteter samt attraktiva utemiljöer som tilltalar många. För att kunna tilltala stadens invånare krävs kunskap om olika livsstilar och att de som planerar är insatta i vad människor faktiskt vill ha. På så sätt kan en kontaktyta mellan sta- den och dess invånare skapas. Ett verktyg för att arbeta med detta är medbor- gardeltagande, där planeraren inkluderar och involverar innevånarna, som ock- så är de blivande brukarna av platsen.
5.4.1 Förtätning och funktionsblandning
I Boverkets rapport Socialt hållbar stadsutveckling (2010) konstateras att den soci- alt hållbara stadsutvecklingen bör kännetecknas av att till exempel ta hänsyn till olika gruppers behov, jämställdhet mellan män och kvinnor och av att för- utsättningar förbättras för människors möten. I den nämnda rapporten an- vänds begreppet socialt hållbar stadsutveckling för att beteckna ”en utveckling av staden mot ökad integration och minskad boendesegregation” (Boverket 2010, sid. 21). Denna rapport studerar olika svenska städers dokument för att uppnå detta. Genomgående för alla de studerade städerna är att de håller för- tätning som en strategi för att uppnå en socialt hållbar stadsutveckling. Förtät- ning kan både diskuteras i termer av fysisk förtätning av stadsrummet och för- tätning av funktioner.
När Ullstad (2008) talar om att den hållbara staden bör byggas tät så motiverar han det med att en tät och funktionsblandad stad har förutsättningar för att kunna göra ett rikt och varierat utbud tillgängligt för alla.
Boverket (2010) skriver att det som är vägledande för förtätningen i Malmö är blandstaden – eller mångfaldsstaden. I den sociala aspekten är denna strategi tänkt att bidra med social hållbarhet genom att stadens delar byggs samman och på så sätt minskar de barriäreffekter och den områdesuppdelning som upplevs i dag. Den blandade staden, där allt är integrerat, är dock ingenting nytt. Så byggdes staden förr i tiden, men detta förlorades till stor del under modernis- men då staden i stället funktionsseparerades.
Birgitta Anderson (muntligen 2011) nämner funktionsblandning som ett tillvä- gagångssätt för att också öka känslan av trygghet i staden. I detta fall kan alltså förtätning och funktionsblandning också anses vara i linje med det socialt hållbara. Jan Gehl (1980) skriver också under på detta när han i boken Life bet- ween buildings skriver att det i en god miljö bör finnas ett brett spektrum av oli- ka mänskliga aktiviteter. Gehl (1980) tillägger att sociala aktiviteter är beroende av närvaron av “andra människor” i offentliga miljöer.
I Göteborg vill man genom förtätning främja ett blandat bostadsbestånd och öka kontakten mellan människor (Boverket 2010). Boendesegregationen pekas ut som den viktigaste utmaningen för att social hållbarhet ska uppnås. Vidare skriver Boverket (2010) att det i Stockholms översiktsplan står skrivet att för- tätning kan leda till mer sammanhållna stadsmiljöer och mer attraktiva park- och grönområden.
Det är också viktigt att poängtera motsättningen mellan förtätning och en önskan om den grönare och mer attraktiva staden. Eva Kristensson (2007) påvisar denna motsättning då hon gör en studie av den bostadsnära utemiljön. I skriften Bostadsgården undersöks sex bostadsgårdar genom en inventering av utformning och yta. Det framgår tydligt av undersökningen att ytan spelar en viktig roll för användbarheten av gården. En mer tilltagen, bostadsnära utemil- jö har alltså, enligt Kristensson (2007), större möjlighet att erbjuda rekreation till stadens invånare och var i undersökningen betydligt mer uppskattad av dessa.
5.4.2 Medborgardeltagande
För att på allvar kunna känna en tillhörighet till sin region, stad eller till sitt område behöver invånaren känna sig behövd och delaktig. Medborgardelta- gande handlar om allas rätt att göra sin röst hörd och är planerarens verktyg för att inkludera och involvera stadens invånare i stadsutvecklingen.
Ett aktivt medborgardeltagande är långt ifrån okomplicerat i realiteten då fak- torer som till exempel kulturell bakgrund, klass och kön kan inverka på den upplevda känslan av möjlighet till delaktighet. Denna upplevelse kan också påverka faktisk möjlighet till delaktighet. Enligt Orrskog & Bradley (2006) blir våra städer allt mer multikulturella och diversifierade medan detta ofta saknar återspegling i stadsplaneringen. Det saknar också återspegling i vilka som in- volveras i denna stadsplanering. I kontrast till hur tillvägagångssättet är i dag föreslår Orrskog & Bradley (2006) att den nya generationen planerare bör fostras i att ge sin röst åt de marginaliserade grupper och de individer som i
dag har svårast att göra sin röst hörd. I stället för att försöka sudda ut olikheter förespråkar Orrskog & Bradley (2006) transformativ planering som strategi. Den transformative planeraren ska jobba med social och miljömässig rättvisa och ge även de mest känsliga grupperna i samhället en roll i planeringen. Andrén (2009) talar om Malmös invånare som ett socialt kapital och detta be- nämns som stadens viktigaste resurs. Rydin & Pennington (2000) omnämner det sociala kapitalet som en förutsättning för att lösa vissa frågor och ofta en förutsättning för att dessa frågor överhuvudtaget ska kunna tas upp.
En annan problematik som dyker upp i diskussionen kring medborgardelta- gande är det som skulle kunna sammanfattas med uttrycket “ju fler kockar desto sämre soppa”. I Birgitta Heneckes och Jamil Khans (2002) arbetsdoku- ment Medborgardeltagande i den fysiska planeringen skriver de att det är uppenbart att man i den offentliga retoriken inte vill låtsas om att det råder en motsätt- ning mellan effektivitet och medborgardeltagande. Genom att motivera ett ökat medborgardeltagande i planprocessen med att detta, genom färre över- klaganden och en smidigare process, ökar effektiviteten har man, enligt förfat- tarna, underförstått prioriterat effektivitet över medborgardeltagande.
Faktum kvarstår dock att det kan ta längre tid, och därmed bli mer kostsamt att nå ett beslut, men att det i slutändan ofta innebär en kvalitetshöjning. Då denna kvalitetshöjning sätts i relation till slutproduktens totala livslängd blir resultatet sällan att soppan har blivit sämre.
6
Metod
Detta kapitel redogör för den metod som använts för framtagande av uppsat- sen Hållbar Stadsutveckling enligt principerna för Cradle to Cradle - från teori till praktik i Kilen, Ronneby och projektplanen Hållbara Kilen.