Sociala interaktioner och icke-verbala uttryck

Karl menar att små interaktioner över tid är viktiga för medlemmarna. Detta för att bygga tillit och känna tillhörighet med varandra. Att dessa interaktioner ges mindre plats när teamarbetet sker virtuellt är något alla respondenter instämmer med. Marks et al. (2001) lyfter hur gemensam förståelse kan skapa teamarbetsrelaterade färdigheter vilka främst handlar om stöttande beteenden såsom att coacha, ge varandra feedback, hjälpa till vid utförandet och slutförandet av uppgifter. Sandra bekräftar hur hon inom ett av teamen upplevde ångest över övergången till att arbeta virtuellt. Detta då hon upplevde att hon inte skulle kunna få den stöttning hon annars får av att sitta och arbeta med dem AMA. Åter är detta något som kopplas till att hon inte känner till dessa medlemmar så väl var på hon berättar att det blivit mycket missförstånd då de inte känner till varandras sätt att kommunicera. Arbetet inom Karls team, till skillnad från Sandras, har inte lika högt ömsesidigt beroende mellan medlemmarnas

49 uppgifter vilket kan medföra att de inte har samma svårigheter att uppnå vad Marks et al. (2001) kallar för teamarbetsrelaterade färdigheter. Detta kan ha sin grund i att Karl, när det kommer till uppgifter, kan rådgiva och ge feedback på ett enklare sätt genom delandet av koder. Sandras yrkesområde är även av det mer kreativa slaget där stöttning och andras åsikter kan behövas i högre grad. Bortsett från att coacha varandra i uppgifter ser Karl dock en eventuell problematik i närområdet då han snart ska börja arbeta tillsammans med en ny teammedlem. Utmaningen beskrivs ligga i att de inte kommer ha möjlighet att träffa varandra fysiskt innan de väl börjar arbeta. Enligt Karl är de sociala interaktionerna synnerligen viktiga för att bygga upp relationer inom teamet och att inte träffas fysiskt kan påverka samarbetet.

Även om Karl uppfattas inneha den mest självständiga rollen i sitt team av samtliga respondenter är han den som främst uttrycker behovet och betydelsen av sociala interaktioner. Han menar att de sociala interaktionerna kan öka den gemensamma förståelsen för varandra inom teamet vilket dels beror på att de genom delade erfarenheter ökar kännedom om varandra som person. Problematiken som Karl beskriver kan uppkomma då team börjar arbeta med nya medlemmar utan att ha träffats fysiskt och att de inte skapat de, likt tidigare nämnt, delade mentala modellerna. Enligt Sims, Salas och Burke (2005) utgör dessa mentala modeller gemensamma ramar för teamets mål och förväntade prestationer, vilket Karl bekräftar, skapas lättare i en gemensam fysisk miljö. Beroende på olika personligheter så menar Karl att det generellt sett skulle kunna ta år att skapa en god arbetsrelaterad kontakt och relation med en teammedlem om de bara interagerar med varandra virtuellt. Detta pekar på att gemensamma förståelse för mål och prestation kan komma att bli svårare i längden då nya teammedlemmar tillkommer och andra byts ut. Ömsesidig prestationsövervakning är ytterligare en teamarbetsrealterad färdighet (Sims, Salas & Burke 2005) vilken kan vara svår att uppnå då teammedlemmarna sitter distanserade från varandra. Detta verkar inte utgöra något problem för respondenterna i skrivande stund då samtliga sedan tidigare innehar goda relationer med sina teammedlemmar. Lisa, Nicklas, Sandra och Karl är eniga om att deras team har gemensam förståelse för prestation och kontinuerlig övervakning inte verkar vara nödvändig för att förståelsen och förväntningarna ska vara i enlighet med målen. Detta kan bero på att respondenternas uppgifter är individuella då de kan arbeta självständigt i stor utsträckning. Berry (2006) belyser att sociala interaktioner inte är nödvändiga för slutförandet av uppgifter i det virtuella teamarbetet. Dock menar Lisa “...vi är beroende av varandras prestationer för att

kunna leverera” och även Nicklas poängterar “... jag är helt hjälplös själv”. Trots det faktum

50 respondenterna inte är lika beroende av hur Salas, Sims och Burke (2005) beskriver ömsesidig prestationsövervakning. Om teammedlemmarna haft ett mer delat ansvar för varje uppgift hade en ömsesidig prestationsövervakning troligtvis varit av större vikt. Vad som även kan påverka är att respondenterna har upparbetade arbetsrelationer vilket medför att de känner till varandras sätt att arbeta.

Att kunna läsa av kroppsliga signaler och icke-verbala uttryck menar Kezsbom (2001), Wilson (2003), Hinds och Weisband (2003) är av betydelse för den gemensamma förståelsen inom teamet. Det framkommer att detta utgör problematik i de virtuella möten respondenterna har. Lisa poängterar hur hon saknar ansiktsuttryck som i vanliga fall kan hjälpa henne förstå om det hon säger uppfattats korrekt. Även Sandra saknar de små nickarna eller frågande blickarna hon kunde läsa av då mötena istället ägde rum fysiskt. Nicklas, Sandra och Lisa har enade uppfattningar om att virtuellt teamarbete kräver att samtliga är mer tydliga nu än tidigare. Karl tycker däremot att tydligheten i majoriteten av hans teammöten blivit högre. Detta då han redan innan Covid-19 hade flertalet möten då han satt virtuellt och kommunicerade med resterande teammedlemmar vilka satt i grupp i Stockholm. Han menar att förståelsen ökat då alla medlemmar, likt han själv, sitter hemifrån. Mötena blir mer inkluderande för Karl då det inte uppkommer några frågetecken när någon i teamet exempelvis börjar skratta åt något spontant som Karl inte hängt med på. I koppling till Kirkman et al. (2002) resonemang om hur virtuellt teamarbete kan skapa känslor av utanförskap vilket i sin tur kan hämma teamets funktion, stämmer detta inte överens med Karls situation vad gäller just förståelsen inom teamet. Intressant är dock hur denna känsla istället kan skapas hos resterande teammedlemmar i hans team som inte längre kan sitta tillsammans under mötena. Här blir Kirkman et al. (2002) antagande om utanförskap inom virtuella team är aningen situationsspecifik då den inte direkt stämmer överens med Karls upplevelse.