Socialstyrelsens allmänna råd

Enligt Socialstyrelsens allmänna råd skall alla människor själva ha rätten att bestämma över sitt eget liv. En patient skall få tillgång till bästa möjliga vård och ha rätt att få dö under värdiga former. Trots detta finns en grundläggande regel som säger att även om patienten begär det är insatser, som endast har till syfte att föranleda en patients död, aldrig någonsin tillåtna.60

Arbetet inom hälso- och sjukvården utgår från ett antal principer: Autonomiprincipen reglerar människans självbestämmanderätt och skyldigheten att respektera andra människors självständighet. Denna princip tas tillvara i RF 2:6, som stadgar den enskildes skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp och även i Hälso- och sjukvårdslagen 2a§, där det föreskrivs att patienternas självbestämmanderätt skall respekteras. Villkoret för att en människa skall kunna utöva sin självbestämmanderätt är att personen ifråga har kompetens att besluta över sig själv, alltså förstå innebörden av vad frågan gäller. Detta förutsätter att en patient ges

58 _{A.a. s. 5-8.} 59 _{A.a. s. 10-11.} 60

riktig information. Dock finns situationer där denna princip måste ge vika för andra intressen. Så kan vara fallet om patientens önskan går emot vetenskap och beprövad erfarenhet, eller om patienten omhändertas efter ett misslyckat självmordsförsök. Detsamma gäller i de fall då patienten uttrycker sin vilja att dö. I detta läge skall självbestämmanderätten inte respekteras.61

Godhetsprincipen innebär för hälso- och sjukvårdspersonal en skyldighet att vårda och hjälpa

sjuka människor och ingripa för att rädda människors liv. Varje läkare har enligt Allmänna läkarinstruktionen [1963:341] 3§ en skyldighet att informera patienten om den behandling som är lämpligast för patienten, med utgångspunkt i vetenskap och beprövad erfarenhet.62

Principen att inte skada reglerar varje människas skyldighet att inte skada en annan individ.

Detta är en av grundvärderingarna inom svensk sjukvård. Dock har en läkare rätt att inskränka denna rättighet, om det kommer att leda till ett förbättrat tillstånd för den sjuke. Här måste en avvägning ske mellan de olika intressen som kan tänkas stå mot varandra.63

Rättviseprincipen innebär att alla individer skall ges vård på lika villkor. Alla människor skall

ha samma värde och inte diskrimineras p.g.a. ålder, handikapp, kön, sjukdomens art, eller anledningen till dess uppkomst.64

Värdighet är ett ord som har stor betydelse inom hälso- och sjukvården. Många människor hyser rädsla inför att inte få lämna jordelivet under värdiga former. Socialstyrelsen menar att även om den främsta uppgiften inom sjukvården är att värna om liv, måste hänsyn tas till huruvida ett upprätthållande av livet enbart skapar ett utdraget lidande för patienten. Patienten skall även vid livets slutskede behandlas med respekt och god omvårdnad och få behålla sin värdighet. Därför kan diskuteras huruvida livsuppehållande behandling skall ges eller ej. Med livsuppehållande behandling menas sådana ingrepp som används när patientens vitala funktioner inte längre kan fungera av sig självt. Utgångspunkten är att livsuppehållande behandling endast skall användas tillfälligt, i väntan på att patientens egna organ skall fungera igen. Detta är dock inte alltid möjligt. Det blir då nödvändigt med ett ställningstagande angående huruvida man bör fortsätta med de livsuppehållande åtgärderna eller ej. Om det är 61 _{A.a. s. 10.} 62 _{A.a. s. 11.} 63 _A.st. 64 A.st.

uppenbart att patientens tillstånd inte kommer att förbättras och de åtgärder som vidtas inte kommer att ge någon effekt, kan läkaren besluta om att inte fortsätta den livsuppehållande behandlingen. Detta kan även göras i de fall då en fortsatt behandling skulle ge resultat, men där konsekvenserna skulle bli mera förödande för patienten i form av smärta eller annat lidande. Den optimala vården i livets slutskede har som målsättning att förhindra ett psykiskt, fysiskt, socialt och själsligt lidande. Då det gäller patienter i livets slutskede, gör varken juridiken eller medicinen skillnad på de fall då läkaren väljer att inte påbörja en livsuppehållande behandling och de fall då en redan insatt sådan avslutas. En skillnad skall dock uppmärksammas: det är aldrig under några former tillåtet att vidta en åtgärd vars enda syfte är att patienten skall avlida. Detta gäller oavsett patientens egen inställning i frågan. Däremot är alla andra åtgärder tillåtna, där patientens intresse att dö med värdighet upprätthålls. Detta kan innebära att läkaren fortsätter någons slags behandling under en viss period, trots att den inte har några andra medicinska effekter än att livet tillfälligt förlängs.65

Enligt Hälso- och sjukvårdslagen skall patientens självbestämmanderätt ligga till grund för all vård och behandling. Patientens egen önskan skall ha en avgörande betydelse för läkarna. Detta kan resultera i svårhanterade fall, då läkarens skyldighet att upprätthålla liv inte stämmer överens med patientens vilja att inte använda livsuppehållande åtgärder. I detta fall anses patientens självbestämmanderätt väga tyngst. En läkare får aldrig påbörja en behandling som patienten motsätter sig. Om patienten inte har möjlighet att uttrycka sin vilja, bör sjukvårdspersonalen söka reda ut vilken inställning patienten tidigare kan tänkas haft. Anhöriga bör tillfrågas angående detta.66

I de fall då sjukvården får omhänderta patienter som försökt begå självmord kan problem uppstå. Patienten vill inte leva och läkaren har en skyldighet att rädda liv. I dessa fall skall ett självmordsförsök snarare ses som ett rop på hjälp än som en vilja att dö. Läkarna skall därför vidta alla de åtgärder som kan tänkas rädda livet på patienten. Patientens vilja blir därmed i dessa fall inte respekterad.67

65 _{A.a. s. 11-15.} 66 _{A.a. s. 16-18.} 67