Under intervjuerna diskuterades socialtjänstlagen 5 kap. 11 §, där det står skrivet att kvinnor och barn som utsätts för våld av närstående särskilt skall beaktas. Ett flertal socialarbetare nämner att det bland annat som en följd av detta är mycket fokus på kvinnor, och att det därför kan bli problem att exempelvis hitta skyddat boende till en man som utsätts för relationsvåld. Att kvinnor och barn särskilt lyfts fram påverkar även vad som diskuteras på arbetsplatserna kring våld i nära relationer och de som utsätts. Emma anser att lagen bör riktas mot våldsutsatta överlag och tror att det kan bero på ”tradition” att lagen är särskilt riktad mot kvinnor och barn. Hon menar att barn är skyddslösa och att det därför inte är konstigt att de lyfts fram, men att kvinnor lyfts fram tror hon beror på att de ses som mer fysiskt skyddslösa än män:
Det borde stå våldsutsatta överhuvudtaget. Sen vad det beror på, det vet jag inte, och det är väl också kanske av tradition. Barn kan jag ju förstå varför det står, för de är så skyddslösa. Sen är det väl kanske så att kvinnor ses mer som skyddslösa än vad män gör, rent fysiskt i alla fall.
Emma tror att kvinnor anses mer skyddslösa än män fysiskt, vilket alltså innebär att hon tror att män anses mindre skyddslösa. Detta är visserligen ingen grundlös föreställning, eftersom den tidigare forskningen visar att det ofta förhåller sig på detta sätt i samhället (se t.ex. Seelau &
Seelau, 2005). Vidare tillskrivs män och kvinnor olika egenskaper utifrån biologiska faktorer,
vilket Connell (2008) och Hirdman (2001) menar är det som bidrar till konstruktioner av kön och vad som anses vara manligt och kvinnligt. Detta kan vi se i ovanstående uttalande då Emma tror att män anses vara mindre skyddslösa rent fysiskt. Utifrån detta konstrueras också hegemonisk maskulinitet (Connell, 2008) i och med att en idealbild av mannen skapas.
Lisa lyfter i diskussionen om orsakerna bakom lagstiftningens utformning fram att kvinnor och barn är en särskilt utsatt grupp, och då särskilt barn som det måste värnas om. Vidare menar hon att det har kommit mycket forskning och rapporter om kvinnor som utsätts för våld, och att det är ett dolt problem som måste synliggöras:
Ja men det är ju en särskild utsatt grupp, speciellt barn. Dom måste ju alla värna om, från alla myndigheter och alla håll /…/ Det har ju kommit mycket skrivelser, och mycket rapporter och forskning om kvinnor som blir utsatta för våld, att det är mycket dolt och att det inte synliggörs.
Ja, att det är därför.
Utifrån detta kan det tänkas att män inte anses vara en utsatt grupp på samma sätt vilket gör att män som utsätts för relationsvåld inte lyfts fram eller synliggörs. Detta kan liknas vid Burcars (2005) resonemang om att det finns en tendens att idealisera ett offer som särskilt lätt att sympatisera med och betrakta som utsatt, vilket ofta gäller just kvinnor och barn. Detta illustreras i detta uttalande, där Lisa menar att kvinnor och barn är särskilt utsatta, vilket även gör att de lättare betraktas som offer. Av Lisas uttalande kan slutsatsen dras att män inte ses som utsatta på samma sätt och passar därför inte in på bilden av ett idealiskt offer. Hon menar också att kvinnor lyfts fram som ett resultat av mycket skriverier och forskning kring utsatta kvinnor. Härav kan det tänkas att även män skulle uppmärksammas i större utsträckning om det gjorts mer forskning om utsatta män, men som tidigare forskning visar råder det brist på detta i nuläget (Nowinski & Bowen, 2012).
Elisabeth lyfter fram någonting annat i talet om dagens lagstiftning. Hon tycker det är synd att de står riktat till ett visst kön i lagstiftningen men tvivlar på att offren själva läser dagens lagstiftning. Hon tror därför inte att det spelar så stor roll om den endast benämner att kvinnor och barn särskilt ska beaktas. Däremot tror hon att det handlar om hur personalen omvandlar lagstiftningen och arbetar utefter den, och att den måste omvandlas på rätt sätt då det kan påverka männen som är utsatta för våld i nära relationer:
Jag vet inte om man som offer själv läser lagen och har koll på det, alltså det kanske inte spelar så stor roll utan det är hur vi som jobbar med det, omvandlar det. Det är ju synd om det står riktat så till ett
visst kön, när man vet [att även män utsätts]. Det vet nog lagstiftarna med, men det gäller att det omvandlas rätt då, så visst det kan ju påverka dom [männen].
Detta visar på att det är viktigt att som socialarbetare vara medveten om att män också utsätts för våld i nära relation. Hade det skrivits att män också ska beaktas hade socialtjänsten behövt ha utarbetade insatser riktade mot utsatta män. Detta visar i sin tur på att lagstiftningens utformning kan påverka socialarbetares föreställningar om män som utsätts för våld, i och med att män osynliggörs.
Vidare tror Elisabeth att om även män hade lyfts fram som utsatta i lagstiftningen hade det erbjudits mer insatser utformade för män. Hon lyfter här fram hur socialtjänsten arbetar utefter lagstiftningen och hur det kan påverka insatser till män som utsätts för våld. Hon menar att socialtjänsten har högre prioritet vad gäller det som ska göras, eftersom det också är socialtjänstens skyldighet att följa dagens lagstiftning. Hon funderar däremot på om det inte kan vara så att män egentligen vill ha en annan sorts insats än kvinnor:
Det kanske går långsammare än vad det gör för kvinnorna att ta hjälp /…/. Vi är alla olika hur vi vill ha vår hjälp, men man vet väl att kvinnor har lättare för att sitta i såna här samtalssituationer och mår gott av det, men vad, hur männen blir bemötta, och vill dom ha på ett annat sätt? /…/ mansgrupper som jag förstått, är ett sätt som männen trivs väldigt bra med, det gör kvinnorna också dom trivs väldigt bra med det, men det krävs ju ett stort underlag för att kunna ha en grupp.
I uttalandet konstrueras kön i och med att kvinnor och män förväntas vilja ha olika hjälp (jfr.
Hirdman, 2001). Detta eftersom Elisabeth ser ett problem med att kommunen inte kan erbjuda mansgrupper eftersom det är något som ”männen trivs väldigt bra med” medan hon tror att kvinnor har lättare för att sitta i samtalssituationer. Samtidigt visar Elisabeth på en
medvetenhet om att alla insatser inte tilltalar alla.
Flertalet av de intervjuade socialarbetarna tror att män i högre utsträckning än kvinnor undviker att söka hjälp, vilket några av socialarbetarna bland annat tror beror på att män vänder sig till andra hjälpinstanser utanför socialtjänsten. Det blir problematiskt när personal inom socialtjänsten tänker att män vänder sig till andra enheter eftersom många hjälpinstanser ger intrycket av att vara utarbetade för kvinnor. Detta kan också tänkas vara en anledning till att många män inte söker sig till socialtjänsten, då tidigare forskning pekar på att många utsatta män känner en frustration över att de hjälpinsatser som finns riktar sig främst till kvinnor som blir utsatta för våld och att de därför finner det svårt att söka hjälp (Hines et al., 2007).
Att flera intervjupersoner ofta undviker att ställa frågor om våld till män kan innebära att utsatta män inte kommer till socialtjänstens kännedom om de inte själva aktivt söker hjälp eller berättar. Det kan tänkas att idén om offret, det vill säga kvinnor, formar verksamheterna som socialarbetarna arbetar inom. Detta gör att det blir lättare för socialarbetarna att tänka i de banor som verksamheterna är uppbyggda kring, vilket i sin tur gör att socialarbetarna
reproducerar denna offerbild.