Soldaternas situation och motivation

Det är många gånger lätt att som nutida betraktare förundras över legosoldaternas hållning. Deras beslut att fortsätta kämpa, trots vad som måste ha varit mycket dåliga odds, är inte helt enkelt att förstå. Det är också ett av de ödesdigra val som ledde till massakern. Varför valde då soldaterna att kämpa för Berend von Melen istället för den svenske kungen?

Där kan ha funnits de som i första hand motiverats av ära och äventyr och som kanske inte funderat så mycket på eventuella konsekvenser. Kanske resonerade knektarna att krig var farligt till att börja med och att det inte var mycket lönt att fundera över vilken sida man borde eller inte borde vara på. Här kan även ha funnits

känslor av desperation och förtvivlan, särskilt för de som deltagit i Gotlandsexpeditionen. Fattigdomen bör ha varit svår hos många av soldaterna. För många fanns det säkert inte tid att vänta på att ett ”säkrare” jobb skulle dyka upp. Berend von Melen fanns där som en villig arbetsgivare och han sökte allt folk han kunde få tag på. Majoriteten av legoknektarna i Berends tjänst på Kalmar slott var tyskar; för dem bör det, om någon överhuvudtaget önskade det, ha varit än svårare att ta sig in i det svenska samhället. Det fanns i princip inga alternativ.

Särskilt med ett efterhandsperspektiv är det lätt att hävda att det var fel beslut att satsa på Berend von Melen. Visserligen bör det ha stått klart också för samtiden att Gustav Eriksson var den av de båda tvistande som hade tillgång till de största resurserna och den som skulle gå segrande ur maktkampen. Men för de som valde att stödja Berend von Melen behövde detta, åtminstone till en början, inte alls ha varit något irrationellt beslut. Den svenske kungen hade åtminstone på Gotland visat sin oförmåga att betala ut löner till soldaterna. Inte ens när delar av fänikorna begav sig till Stockholm för att klaga hade han givit med sig. Istället hade han tydligt anklagat

dem för den misslyckade Gotlandsexpeditionen och avrättat befälhavarna (även om

kungen uppenbarligen inte ännu hade känt sig redo att ta itu med Berend von Melen) och möjligen behandlat de övriga landsknektarna mycket illa. På Gotland hade det istället varit Berend som hade försökt säkra männens sold genom att anlita kreditorer och till och med ta pengar ur egen ficka. Berend von Melen visade sig för dessa soldater vara en mer trovärdig löneutbetalare än den svenske kungen. Inte minst bör en tjänst i garnisonen hos Berend på Kalmar slott ha tett sig som ett mycket lockande alternativ. Det föreföll säkert som en möjlighet till en stabil, bekväm inkomst.

Det kan inte heller uteslutas att en del soldater av en eller annan anledning kunde känna en viss sympati för Melen. Det kan mycket väl ha varit så att legoknektarna hade gjort den medvetna bedömningen att man givit sig in i ett lagligt, rättfärdigt krig. Berend von Melen var visserligen ingen furste, men enligt ett företrädesvis tyskt, feodalt perspektiv hade också en adelsman och riddare som Berend rätt att föra ett privat krig för sin egen sak. Sålunda skulle man kunna förvänta sig en kristlig behandling också ifall man råkade i händerna på fienden. Det kan ha varit ett incitament, åtminstone för somliga tyskar, att ansluta till den tyske riddarens sak, vars ära och heder kränkts och som nu skulle gå i krig för att försvara den.

Kanske hade även lojalitetsband även av andra skäl uppstått. Det är inte alls otänkbart att Berend von Melen betraktades som en förebild av de tyska knektarna, någon de kunde identifiera sig med och kanske även se upp till. Det är värt att komma ihåg att åtminstone de två fänikor som kämpade på Gotland hade arbetat tillsammans med Berend von Melen under lång tid. Kanske var det rentav han som hade rekryterat dem och erbjudit deras tjänster för den svenske kungen. I vilket fall var han någon som soldaterna kände till ansiktet, i motsats till kungen. Visserligen har Fritz Redlichs efterforskningar har visat, att det ofta rådde stora motsättningar mellan legoknektarna och deras befäl. I materialet (som visserligen är mycket litet) finns dock inte en enda indikation på att Berend skulle ha hamnat i konflikt med de soldater han arbetade med, om man bortser från det faktum att hans soldater vägrade belägra Visby 1524. Under rättegången i Stockholm efter Gotlandsexpeditionen var det dock en svensk knekt som påpekade att det var löjtnanten Albrekt von Buschen som skulle anses ansvarig för samma expeditions misslyckande och inte Berend. Detta visar att det inte var Berend själv som var orsaken till deras missnöje, utan istället det faktum att de inte fått ut sin sold. Snarare hade de anledning att bättre tycka om sitt befäl, som gjorde stora insatser för att försöka förse sina män med betalning. Berend von Melens dåliga rykte i Sverige är helt beroende av Gustav Erikssons svartmålning – i Tyskland hade Berend tvärtemot ett mycket gott rykte.188 Även om vissa knektar eventuellt hyste personliga åsikter om sina överordnade och deras sak, så är det dock inte speciellt rimligt att anta att dessa känslor skulle vara viktigare än de ekonomiska motiven. I första hand sökte man de jobb som gav en utdelning och stod i någorlunda proportion till de risker som uppdraget innebar.

Beslutet att när de benådats fortfarande stanna kvar i Kalmar kan vid en första anblick förefalla särskilt märkligt. Återigen erbjuder Fritz Redlich logiska och empiriskt belagda förklaringar till detta fenomen. Benådningen bör förstås till en början ha upplevts som en lättnad. Men ganska snart hamnade den överlevande gruppen i ett nytt dilemma. Vart skulle de nu ta vägen? Att gå i kungens tjänst var förstås uteslutet – i dennes ögon var de ju förrädare. Att försöka söka upp Berend von Melen var visserligen en möjlighet, men var denne nu befann sig visste ingen.

188

Det hade till och med ryktats om att han förlist och avlidit på väg till Tyskland.189 Berend uppgav som tidigare framgått att detta rykte från kungens sida spridits genom att skicka in en förrädare på slottet. Kanske kände knektarna förbittring mot att Berend inte dykt upp med den utlovade undsättningen i tid och sedan försatt soldaterna i en sådan prekär situation. I vilket fall bör det ha förefallit helt uppenbart att Berend von Melen nu var oskadliggjord inom svensk maktpolitik. Att hitta ett nytt jobb inom det närmsta geografiska området var säkert mycket svårt. De tyska landsknektarna var nu isolerade. Det mest rimliga alternativet bör ha varit att återvända till kontinenten. Det kan förefalla konstigt att man inte genast fattade detta beslut – särskilt om Clements och Berends uppgifter om att man ställde i ordning båtar åt soldaterna stämmer. Samtidigt innebar ett sådant val en svår och farlig resa och någon garanti om nya jobb kunde man inte få. Den mest rimliga förklaringen av vad som hänt är att förbandet tvekat, kanske till och med bråkat, om vad nästa drag borde bli. Hellre än att fatta ett överilat beslut valde besättningen att åtminstone för några dagar uppehålla sig i staden, till kungens och stadsbornas förtret. En upplösning borde gruppen in i det sista ha velat undvika. Denna gång innebar det dock deras gemensamma olycka.