En del av specialpedagogerna från intervjuerna, anser att de inte har sett förstelärarnas uppdrag och på grund av detta är det svårt att komma med något konkret. Men en av förstelärarna är också specialpedagog och därför menar informanten att de i stora drag har samma uppdrag. Någon av specialpedagogerna anser också att deras uppdrag är snarlika, så vissa av specialpedagogernas uppdrag har överlåtits till förstelärarna. Specialpedagogerna menar att förstelärarna ska jobba mer med att utveckla lässtrategier m.m. ”Ibland blir jag lite sur för att förstelärarna har fått mer betalt än jag trots att vi har samma arbetsuppgifter”, enligt
31
SP 1. De flesta av specialpedagogerna menar att en förstelärare inte har specialpedagogiskt tänk då de ska utför sina uppdrag. En specialpedagog som intervjuades tyckte att man kan tänka sig att en förstelärare skulle kunna ha lite handledande samtal i form av att kunna utveckla det pedagogiska arbetet. Vad det gäller kollegialt lärande anser en specialpedagog från undersökningen att det kanske finns på skolan på något sätt men pedagogen var inte säker på att det var försteläraren som håller i detta. Våra roller är inte helt tydliga anser en specialpedagog. Som specialpedagog har vi som arbetsuppgift att handleda, och skriva kartläggning/utredning och arbeta med utvecklingsarbete. Samtliga rektorer tyckte att det var helt olika roller till att börja med. De var också överens om att förstelärarens roll var att handleda sina kollegor, men att detta även var specialpedagogens roll. Försteläraren skulle handleda undervisningen för hela klasser, medan specialpedagogen skulle leda undervisningen för elever i behov av särskilt stöd. ”Ja, det är två helt olika roller. Jag tycker att det är lite konstigt att du jämför just dessa två. Om man jämför specialpedagogens arbetsuppgifter med förstelärarens arbetsuppgifter så är de relativt lika”, framhäver R 1. Om man jämför specialpedagogens arbetsuppgifter med förstelärarens arbetsuppgifter så finns det en del saker som går in i varandras. De ska kunna handleda sina kollegor i arbetet, framkom det av intervjuerna med rektorerna. Försteläraren ska kunna hjälpa sina kollegor med hur man helt praktiskt lägger upp en hel lektion. Men för specialpedagogerna är det mer att handleda kollegor som ska undervisa elever i behov av särskilt stöd. ”Försteläraren har inte samma utbildning som en specialpedagog har. En förstelärare har ju samma utbildning som många av kollegorna har”, menar SP 2. Men de ska kunna handleda sina kollegor båda två, men rent praktiskt så är det mer specialpedagogens jobb att kunna handleda sina kollegor och hjälpa till med både material och arbetsmetoder och lämna bra tips på hur man hanterar vardagen i skolan. Skillnaden är att försteläraren ska kunna handleda sina kollegor i själva undervisningen i en hel klass, det är mer hur man helt praktiskt lägger upp en hel lektion. Men för specialpedagogerna är det mer att handleda kollegor som ska undervisa elever i behov av särskilt stöd.
En av specialpedagogerna från undersökningen menar att specialpedagoger jobbar med att handleda pedagoger och elever och försteläraren ska hjälpa till med att handleda sina kollegor i undervisningen. ”Jag har inte ens lagt märke till att vi har förstelärare på skolan”, enligt SP 4. En specialpedagog ansåg att om förstelärarens roll hade varit tydlig, skulle vi kunna komplettera varandra på ett positivt sätt. För som någon av specialpedagogerna ansåg var att i mångt och mycket har de likvärdiga uppdrag och på så sätt skulle de kunna ha olika
32
kompetensområden och på så sätt skulle informanterna kunna tänka sig att en specialpedagog skulle kunna vara förstelärare. Några specialpedagoger från undersökningen menar att de får sina uppdrag via elevhälsoteamet. När uppdragen fördelas pratas det aldrig om specialpedagog kontra förstelärare, utan uppdragen fördelas på åldrar på eleverna och specialkompetens på pedagogerna. ”Jag får oftast de äldre eleverna och förstelärarna får mellan och yngre eleverna, så har det blivit” säger SP 3. Rektorerna anser att specialpedagogen och försteläraren kompletterar varandra. Försteläraren ska även leda utvecklingen. menar att försteläraren har en mer, hur man gör med hela klassen och specialpedagogen har ju mer individ för elever i behov av särskilt stöd. På så sätt kan man säga att de kompletterar varandra men de har inget samarbete på denna skola. Några av rektorerna anser att försteläraren är mer mentor till klassläraren för att ge råd och tips på hur man förbättrar undervisningen i hela klassen. Specialpedagogens roll är mer individanpassad för elever i behov av särskilt stöd. En av rektorerna menar att många av uppdragen får specialpedagoger och förstelärare via elevhälsoteamet.
Av det insamlade materialet framgick det att en av specialpedagogerna ansåg att efter andra urvalet av förstelärare kändes det som att förstelärarna tar mer ansvar, men specialpedagogen har fortfarande ingen aning om det märks på eleverna och deras kunskaper. ”Det är ju egentligen eleverna som ska märka det på sin utbildning, men tror inte att deras vardag har förändrats” säger SP 3. Pedagogen fortsätter med att de fyra förstelärarna vi har på vår skola, har olika inriktningar. En är mattelärare, en som jobbar med läs- och skrivinriktning, de två sista som kom skulle jobba med ledarskap i undervisningen. Syftet var att de skulle stötta lärarna i ledarskapet. Lärarna får själv anmäla sitt intresse om de vill ha hjälp av förstelärarna påtalar både specialpedagoger och rektorer. Rektorerna anser att förstelärarna har gjort ett bra arbete och de tar större ansvar för skolan. De har dessutom informerat lärarna om att de kan anmäla sitt intresse om de vill ha hjälp med lektionsundervisningen. Rektorerna påtalar även att det har blivit skillnad på hur arbetet utförs, förstelärarna håller i förändringsarbetet och de stöttar sina kollegor om de vill ha stöttning. Men enligt specialpedagogen är det ingen lärare fram till intervjudagen som har anmält sitt intresse, så pedagogen ansåg inte att det har kommit igång på riktigt. Enligt en specialpedagog har tre av förstelärarna egna grupper i BFL=Bedömning för lärande. Skolan arbetar hårt med detta för att utveckla formativa bedömningar. Det bekräftas även av R 1 och SP 1.
33
En specialpedagog i undersökningen ansåg att förstelärarna på skolan gör ett stort arbete kring språkutvecklingen. Varje vecka träffar förstelärarna olika arbetslag för att arbeta med implementering av lässtrategier och hur detta ska kunna arbetas med i undervisningen. Hälften av informanterna påpekade att de hade märkt väldigt lite av förstelärarna ute på sina skolor. De menade att eftersom ”förstelärarna nu finns borde kollegiet märkt av dem på något sätt. Försteläraren är en vanlig pedagog, med samma utbildning som sina kollegor” enligt SP 4. Informanten fortsatte med att försteläraren är säkert bra på något och då ska de få lov att göra det, informanten fortsatte med att är det en duktig pedagog ska denne sprida detta till sina kollegor och det gäller alla lärare oavsett om man är förstelärare eller inte. ”Som specialpedagog känner jag att jag har mer att jobba med än att bara vara en bra pedagog”, enligt SP 2. Det är därför inte svårt för mig att hitta arbetsuppgifter som kan kompletterar försteläraren. Jag är specialpedagog, försteläraren är fortarande inte specialpedagog och det betyder att med min yrkesskicklighet kan jag komma med det specialpedagogiska tänket. Försteläraren är kanske jätteduktig på att ha projekt i klassen och jag kan komma in och säga nu måste vi tänka på det här ur det specialpedagogiska perspektivet. ”Försteläraren ska leda utvecklingen. Det känns lite som en krock eftersom det är specialpedagogens uppgifter”, enligt SP 1.
Endast en av specialpedagogerna arbetar med kollegialt lärande. Detta går helt emot vad rektorerna påtalar. De anser att alla skolorna arbetar med kollegialt lärande. Det är försteläraren som håller i det kollegiala lärandet. Enligt specialpedagogen som menar att deras skola arbetar med det, säger att de görs det en gång varannan månad, vid en form av seminarium. Försteläraren håller då ett föredrag och övriga lärare kan ställa frågor. Rektorn från samma skola menar att förstelärarna arbetar med kollegialt lärande eftersom de handleder hela kollegiet eller arbetslaget. Det gör i och för sig specialpedagogen också. Specialpedagogen går ju in i arbetslaget och berättar om den speciella eleven och hur man arbetar med den eleven och att de sen har diskussioner och handleder varandra på vad som fungerar och inte fungerar. Sedan har vi handledning från resurscentrum också. Där jobbar också specialpedagoger. Specialpedagogerna som deltog i undersökningen ansåg att ledningen vill att de ska jobba med det kollegiala lärandet, men en av specialpedagogerna menar att de har så många elever som kräver enskild handledning så tiden räcker inte till. De förstår inte hur man ska få ihop pusslet med speciallärare och specialpedagog. Flertalet av specialpedagoger anser att det viktigt att arbeta med kollegialt lärande och skulle vilja att respektive skolan jobbade mer med det.
34
Det är framförallt förstelärarna som håller i utbildning för sina kollegor. Sedan kan man ju utvidga detta på något sätt, enligt rektorerna i undersökningen. Förstelärare jobbar 100 % som lärare, så de har egentligen inte tid till något annat, utan det ingår i deras uppdrag att visa de goda exemplen att var goda lärare och deras dörrar är alltid öppna, enligt R 1.
Alla rektorerna är positiva till vidareutveckling av sina medarbetare. Det är positivt att lära sig mer och utvecklas mer. Alla kan ju utveckla sig. ”När en lärare säger att jag kan allt, så är det något som är fel” betonar R 1. Som skolledare ser vi helst att alla lärarna ska vara behöriga och just vidareutveckling inom det pedagogiska arbetssättet kring elever med särskilda behov är hög prioriterat. Det är inte bara speciallärarna och specialpedagogerna som ska kunna detta, utan alla lärare måste ha grundkunskaper inom specialpedagogiken. Det är alltid positivt att anställda får lära sig mer och utvecklas. ”Det finns ingen som är fullärd” framhåller R 1. Dessutom dyker det upp nya saker hela tiden som någon måste ha grepp om.
Endast en specialpedagog bedyrade att det var förstelärarna på skolan som tog hand om nyrekroterade lärare. När nyanställd personal så är det arbetslagsledaren som blir mentor för den nya läraren som kommer hit. Sedan är det mycket samarbete inom arbetslaget där specialpedagogen och specialläraren har en oerhört viktig roll i nyrekryteringen, enar flertalet av rektorerna.
6.4 Analys
Rektorerna i undersökningen ansåg att försteläraren hade tagit stor del i utvecklingsarbetet på skolorna och specialpedagogerna menar att det var de själva som bör hålla i utvecklingsarbetet. Gällande förstelärarens respektive specialpedagogens uppdrag, ansåg rektorerna att det var helt olika roller till att börja med. De var också överens om att förstelärarens roll var att handleda sina kollegor, men att detta även var specialpedagogens roll, försteläraren skulle handleda undervisningen för hela klasser, medan specialpedagogen skulle handleda undervisningen för elever med behov av särskilt stöd. Några rektorer påpekade vikten av specialpedagogens jobb att kunna handleda sina kollegor och hjälpa till med både material, arbetsmetoder och lämna bra tips på hur man hanterar vardagen i skolan. Hattie (2009) poängterar vikten av långsiktighet, systematiskt arbete och fokus i det kollegiala lärandet. När kollegor inom läraryrket analyserar och utvärderar sin undervisning, strävas det efter ett bättre kunskapsresultat hos eleverna. Att diskutera och arbeta kollegialt och ämnesövergripande är på många skolor självklart redan i dag. Det handlar också om relationer som påverkar handledandet, menar
35
Öquist (2010). Detta går i samklang med Gjems (1997) som menar att allt som sker hänger samman och påverkar varandra gemensamt. Relationer mellan människor är betydelsefulla, likaså relationen till olika verktyg. Säljö (2000) anser att det är just samspelet mellan personens lärande och det kollegiala lärandet som är viktigt i ett sociokulturellt perspektiv. Även Dysthe (2003) håller med om detta.
Rektorerna i det empiriska materialet, ansåg att försteläraren är mer mentor till klassläraren för att ge råd och tips på hur man förbättrar undervisningen i hela klassen. Specialpedagogens roll är mer individanpassad för elever i behov av särskilt stöd. Fokus enligt Nilholm (2007) ska inte ligga hos den enskilda individen, utan på lärandemiljön och det är den som ska utvecklas. Nilholm menar vidare att man inte kan lokalisera problem till eleven utan elevers olikheter bör snarare ses som resurs för skolan och för de övriga eleverna. Nilholm menar att orsaken till elevers misslyckande i skolan bör sökas utanför elevens perspektiv. Detta går i samklang med Hundeide (2006) som menar att vi inte bara ska fungera som lärare, utan vi ska även kunna ge känslomässig trygghet, bygga upp elevernas självförtroende och bygga broar med tillit som eleven ska kunna vända sig till.
Säljö (2000) menar att lärandet har en avgörande betydelse för samhällsutveckling. Vygotskij (1934) menar att Bachtin anser att inlärningen äger rum i ett samspel, antingen i dialog med levande röster eller i dialog med texter som läses eller lyssnas till, så kallade yttringar.
Som det insamlade materialet av specialpedagogernas intervjuer framkom det att de inte tyckte uppdragen var tydliga, de visste överlag inte hur förstelärarens uppdrag såg ut. Några uppfattade att de hade ungefär samma uppdrag men att försteläraren hade bättre betalt. Rektorerna ansåg enhälligt att försteläraren och specialpedagogen kompletterar varandra i sina uppdrag, medan specialpedagogerna ansåg det svårt att avgöra om de olika professionerna kompletterade varandra eftersom de inte vet vad försteläraren har för uppdrag. De menar att det säkert finns områden som försteläraren är bra på och om de känt till förstelärarnas uppdrag hade de med all sannolikhet kunnat hitta ämnen som alla hade vunnit på. Försteläraren ska handleda sina kollegor. De ska leda och utveckla skolutvecklingen. De övriga rektorerna menar att det är ett delat ansvar mellan förstelärarna och specialpedagogerna, att handleda sina kollegor. De ska finnas där och stötta och hjälpa varandra. Enligt Skolverket (2011) är den dagliga pedagogiska ledningen av skolan och lärarnas professionella ansvar förutsättningar för att skolan utvecklas kvalitativt. Ett sådant
36
arbete måste ske i ett aktivt samspel mellan skolans personal och elever och i nära kontakt med såväl hemmen som det omgivande samhället. Enligt Timperley (2011) utvecklar lärare ofta sina egna teorier under sitt yrkesliv om hur elever lär sig och hur undervisningen bör genomföras, dessa teorier fortsätter att vara just personliga och inte vetenskapliga, eftersom de inte görs till föremål för kollegial granskning. Lärarna måste identifiera vilka kunskaper eleven behöver för att nå målen och ta vara på elevens förmågor och utveckla dessa. Det är ännu viktigare att lärarna identifierar sina egna kunskaper och förmågor som de besitter. Om så behövs måste lärarna ta in utomstående hjälp i form av specialpedagog. Därefter måste lärarna göra en pedagogisk kartläggning för att kunna identifiera på vad som har gått bra och vad som har blivit mindre bra. Detta måste vara en pågående process. Denna process ställer tydliga krav på ledarskap och organisation. Läraren kan inte göra detta utan stöd från rektor och huvudman. Hela organisationen måste bli en lärande organisation.
Som det empiriska materialet i min undersökning påvisar, anser samtliga informanter att specialpedagogerna ska handleda lärare som har elever i behov av särskilt stöd. På så sätt så kompletterar de varandra. Ett undantag är enligt Hattie (2009) i Japan, där har den kollegiala metoden lesson study utvecklats i över hundra år. Den metoden behöver lärarna tillämpa för att utvecklas i positiv riktning. Ett av många mål i läroplanen för grundskolan är att lärarna ska samverka med andra lärare i arbetet för att nå utbildningsmålen (Skolverket, 2011).
Mer än hälften av rektorerna i undersökningen menade att försteläraren och specialpedagogens arbetsuppgifter och utbildning är helt olika eftersom det är två helt olika roller. Specialpedagogernas syn på detta var att de anser att de uppdrag försteläraren har lika väl kunde ha varit ett uppdrag för specialpedagogerna. När ett åtgärdsprogram ska tas fram för skolan brukar det vara specialpedagogerna som får uppdraget från kollegiet.
Samtliga rektorer var helt överens om att skolorna arbetar med kollegialt lärande. Medan alla utom en specialpedagog ansåg tvärtom. En rektor i det empiriska materialet anser att det är försteläraren som i första hand håller i det kollegiala lärandet men att även specialpedagogen gör det. Specialpedagogen går in i arbetslagen och diskuterar enskilda elever och hur lärarna bäst arbetar med eleverna och sen har diskussioner och handleder varandra på vad som fungerar och inte fungerar. Minten (2012) menar att det finns många likheter mellan kollegialt lärande och det systematiska kvalitetsarbetet. Lärarna kan söka eller få kunskap för att anpassa dessa till de problem man ställs inför, istället för att hitta svar på redan givna frågor. Detta går i samklang med Timperley (2011) som menar att det är lärares lärande om sina
37
elever som skapar förändringar i den pedagogiska lärprocessen, genom att lärarna på detta sätt kan anpassa sin undervisning till eleverna krav och behov.
Timperley styrker att det finns studier som visar att kollegialt samarbete där lärare lär av varandra, har en central betydelse för lärares professionella utveckling. Detta påstående håller samtliga informanter helt med om. De anser alla att det är en mycket viktig del i skolutvecklingen.
Samtliga informanter bekräftar att lärarna själv får anmäla sitt intresse om de vill ha hjälp i det kollegiala lärandet. Men det är i dagsläget ingen lärare som har anmält sitt intresse. Specialpedagogerna önskade att man jobbade mycket mer med denna fråga, men att det än så länge inte har skett några särskilda resonemang kring detta. Timperley (2011) anser att den forskningssammanställning om professionellt lärande går hand i hand med den professionella utveckling som visar med stor tydlighet att effekten inte blir positivt större för att man bara vänder sig till de frivilliga lärarna. Skolledning ska kräva att alla lärare ska delta i det kollegiala lärandet. Om inte alla deltar kommer de lärare som medverkat i processen, att utvecklas och bli skickligare i sin profession, medan de lärare som inte deltar står stilla i sin utveckling.
En sak som samtliga informanter var överens om, var att de lärare som blivit förstelärare fortfarande jobbade full tid med de arbetsuppgifter som de haft innan införandet av förstelärartjänsterna. Enligt promemorian (U2012/4904/S) framgår det också att det är viktigt att försteläraren i allt väsentligt fortsätter att arbeta med undervisning och uppgifter som hör till undervisningen.
38
7 DISKUSSION
I resultatdiskussionen diskuteras det empiriska resultatet utifrån de preciserade frågeställningarna. I detta avsnitt följer jag Stukáts (2005) råd att författaren kan känna sig fri att själva besluta vilka faktorer som anses vara av intresse. Syftet med examensarbetet har varit att undersöka vilka uppfattningar och attityder som finns gällande, hur införandet av förstelärare påverkat det kollegiala samarbetet på skolorna, för att därigenom skapa en debatt för att få upp till ytan vikten av ett kollegialt samarbete för elevernas bästa. För att uppnå syftet har jag utgått ifrån följande frågeställningar:
Vilka uppfattningar uttrycker skolledare och specialpedagoger kring införandet av förstelärare?
På vilket sätt uppfattar specialpedagoger och skolledare att systemet med förstelärare påverkar skolornas kvalitetsuppfyllelse?