Språket och stilen

Alla böckerna i serien har en genomgående likartad språkbehandling. Den lekfullt hårdkokta stilen finns från allra första början med och framstår som en viktig del i

samhällsbeskrivningen. När det praktiska polisarbetet beskrivs och handlingen förs framåt är det en realistisk, effektiv och intensiv prosa som känns mycket levande. Både genom de direkta och de indirekta kommentarerna om samhället och dess utveckling bär språket en pregnans som är ett tydligt kännetecken för författarna, och som utan tvekan har haft stor betydelse för böckernas framgång och fortsatta popularitet. Författarnas språk och

stilkänsla prisas av de många som skrivit om dem. En modern deckarförfattare, Jan Arnald alias Arne Dahl, som ser Sjöwall/Wahlöö som sina förebilder, har recenserat nyutgåvan 2005 av Roman om ett brott, och han skriver att förutom att sammanfatta alla

spänningstraditioner tillförde Sjöwall/Wahlöö även något som dittills saknats: humor och en samtidspolitisk utblick. Han fortsätter: ”Och, visar det sig nu när jag läser om dem, det riktigt, riktigt nyanserade och noga utmejslade språket.” (Arnald 2005). Att

Sjöwall/Wahlöö använder språket både för att berätta och för att väcka debatt är tydligt. Niels Mors Nielsen påpekar att Sjöwall/Wahlöö inte ville ha några läsare som bara lutade sig tillbaka i sin länstol, utan man vände sig till dem som var villiga att förstå och ta del av den ibland obehagliga samhällsbild som författarna ville visa dem (s. 24-26).

Johan Svedjedal pekar på några av de aspekter som litteratursociologin behandlar, hur skönlitteratur skildrar verkligheten och vilken este tik och berättarteknik författarna

använder (2002 s. 83). Att det språkliga uttryckssättet hänger ihop med samhällsskildringen visar sig genom hela den romanserie vi här studerat. I de ironiska småkommentarer som finns utströdda i böckerna kan man se exempel på författarnas samhällssyn. Några exempel:

Reportern hade pratat oavbrutet med den lustfyllda och exalterade stämma som bara amerikanska nyhetsjournalister tycks behärska. (T 1975 s. 82)

-Fel, Stig, sa rikspolischefen. Detta är inte bara viktigt, det är oerhört viktigt. Vi måste genast ha ett sammanträde.

- Just det, sa Malm.

Sammanträden var han fin på. De utgjorde en del av själva livet. Utan dem skulle ingenting kunna göras. Samhället skulle helt enkelt klappa ihop. (T 1975 s. 130)

Känslan att intendenten inhämtat sina polisiära kunskaper på bio växte sig allt starkare. (V 1971 s. 178)

… brukar den äldre generationen av samhällets olycksbarn relativt ostört kunna laborera med vinflaskor, korvbitar och flottiga kortlekar i buskagen. (B 1969 s. 13)

Han hade alltid varit starkast och haft övertaget, varit beväpnad mot obeväpnade, haft rätt mot rättslösa och makt mot maktlösa. (PM 1974 s. 171)

En del av de förnämligt korthuggna sentenser som författarna presterar har en prägel av aforismer.

Att våldföra sig på bankerna var det samma som att förgripa sig på samhällets fundament. (SR 1972 s. 55)

Mördare är helt vanliga människor, bara ännu mer olyckliga och missanpassade. (R 1965 s. 42)

Bildspråket är målande och exakt, och har ofta även en ironisk touche.

... hela landet höll på att förvandlas till en enda ofantlig bilkyrkogård, där buckliga trotjänare vilade i svepningen av sina efterföljares giftiga avgaser. (B s. 16)

… kyparna svärmade kring den lugubre gästen som medicinprofessorerna kring en dikta tors sjukbädd. (MR 1966 s. 66)

Han [Beck, vår anm.] kände sig som en långdistanslöpare en sekund före starten. Det var bara två saker som oroade honom: Mördaren hade tjuvstartat och hade tre månaders försprång och själv visste han inte åt vilket håll han skulle springa. (R 1965 s. 49)

Ansiktet var stelt och naket, pupillerna hopdragna, ögonen flackade fram och tillbaka som på en snarad mård (R 1965 s, 208)

Humoristiska observationer av vardagsföreteelser säger också något om författarnas syn på det svenska samhället.

Gunvald Larsson stod vid fönstret och studerade sex gatuarbetare, som i sin tur studerade en sjunde, som stödde sig på en skyffel. (MB 1967 s. 130)

Sjöwall/Wahlöö har skapat en egen variant av hårdkokt deckarspråk som ofta understryker deras samhällssyn. Korthugget språk och symbolladdade bilder för ofta handlingen framåt i de spännande partierna. Ljudet en Stockholmsnatt är som ett ogripbart brus ”Ljudet från en miljon människor. Från en stor stad i ångestfylld vila.” (V 1971 s. 5). Till och med de som skall beskydda framställs på ett skrämmande vis, polisbilens sirener liknas vid en ylande varg och den rusar snabbt förbi ”på sin egen vrålande bullermatta.” (ibid s. 6). Även ordvalet hos romanpersonerna visar på ställningstaganden som känns typ iska för vänsterdiskursen, Kollberg talar om det grymma kriget (SP 1968 s. 110) och i Rhea Nielsens kök ventilerar man folkmordet i Vietnam (SR 1972 s. 264).

I de tidigare böckerna är det en korthuggen realistisk berättarstil som överväger, men de senare böckerna innehåller även andra stilarter: den retoriskt mässande politiska och en slapsticksartad parodisk. Ett exempel på det senare, ur Terroristerna, visar den grovt karikerade advokaten Braxén, kallad Braket, i det mycket tvivelaktiga rättssystem som beskrivs.

Braket avlossade en rapning, som ingen av de närvarande dittills hört maken till. Samtidigt fumlade han så att papperet han textat föll till golvet. Där stod i versaler: REBECKA LIND. Tydligen hade han beslutat sig för att i fortsättningen försöka hålla reda på klientens namn. (T 1975 s. 39)

På något sätt bidrar också dessa parodiska inslag till tidsatmosfären; ett slags 1970-talsaktig polemisk teaterstil med övertydlig polarisering känns igen.