Om en patient inte vill ta emot livsuppehållande behandling måste den fasta vårdkontakten ta ställning till hans eller hennes önskemål. Om patienten redan är under vård när han eller hon talar om sin vilja, är det den fasta vårdkontakten som ska ta ställning till önskemålet. Ifall ställningstagandet blir aktuellt i en akut vårdsituation och det ännu inte finns någon fast vård- kontakt utsedd är det den behandlande läkaren som ska ta ställning. (4 kap. 1, 3 och 5 §§ SOSFS 2011:7)
Innan den fasta vårdkontakten tar ställning till patientens önskemål ska patienten få individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om vilka metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Patienten måste till exempel få information om möjligheterna till smärtlindring och vilka möjligheter som finns till medicinsk förbättring för att han eller hon ska kunna ta ställning till olika alternativ för fortsatt behandling. (2 b § HSL, 6 kap. 6 och 7 §§ PSL)
Den fasta vårdkontakten ska också bedöma patientens psykiska status och förvissa sig om att patienten förstår informationen, och att han eller hon kan inse och överblicka konsekvenserna av att behandling inte inleds eller inte fortsätter, har haft tillräckligt med tid för sina överväganden och står fast vid sin inställning. Den fasta vårdkontakten ska också dokumentera detta i pati- entjournalen. (4 kap. 1 och 4 §§ SOSFS 2011:7).
Den fasta vårdkontakten ska till exempel förvissa sig om att patientens in- ställning inte beror på inverkan av läkemedel, depression, ett akut chocktill- stånd eller en tillfällig livskris. Det är också viktigt att läkaren försäkrar sig om att patientens ställningstagande inte har framtvingats av påtryckningar från omgivningen. För att kunna vara säker på att patienten har förmåga att förstå informationen och konsekvenserna av sitt beslut, och att han eller hon har tagit ställning av egen fri vilja, kan det vara nödvändigt att avvakta nå- gon tid med att ta ställning till den viljeyttring som patienten uttryckt. Det är inte möjligt att uttrycka exakt hur lång tid en patient behöver för att ett ställ- ningstagande kan sägas vara väl övervägt. Det är den fasta vårdkontakten som ska göra en individuell bedömning av patientens situation och förvissa sig om att patienten har haft tillräckligt med tid för sina överväganden. Be- handlingen får dock inte ges under sådana förhållanden eller fortgå under så lång tid att patienten uppfattar den som behandling under tvång.
Om patientens inställning kan antas bero på sjukdomstillståndet (till ex- empel chock, kris, biverkningar) eller brister i samhällets stöd i form av re- habilitering, personlig assistans med mera, kan det också vara nödvändigt att i dialog och samförstånd med patienten avvakta tills tillståndet eller situ- ationen utretts eller normaliserats. (6 kap. 1 § PSL)
Brister i samhällets insatser, till exempel dålig samordning mellan olika verksamheter och huvudmän, kan påverka patientens inställning till en på- gående livsuppehållande behandling. Den fasta vårdkontakten bör försäkra sig om att patienten fått tillgång till den habilitering, rehabilitering och de hjälpmedel som landstinget eller kommunen ska erbjuda, och att han eller hon fått stöd i att begära insatser från socialtjänsten och Försäkringskassan, som patienten kan vara berättigad till. (allmänna rådet till 4 kap. 1 § SOSFS 2011:7)
I en situation där det är tveksamt om patienten är införstådd med och kan förstå konsekvenserna av sitt ställningstagande är det nödvändigt att fortsät- ta samråda med patienten om hans eller hennes fortsatta behandling. Hälso- och sjukvårdspersonalen måste visa respekt för patientens inställning och samtidigt värna om patientens liv. Patienten ska till exempel få information om sjukdomens och skadans utveckling, vilka behandlings- och rehabiliter- ingsmöjligheter som finns och om vilka möjligheter som finns till olika ty- per av samhällsstöd. Hälso- och sjukvårdspersonal och patientorganisationer har vittnat om att det kan ta mycket lång tid för en patient att återvinna livs- lust och motivation efter en olycka som lett till omfattande funktionsned- sättningar. (2 a § HSL och 6 kap. 1, 2 och 6 §§ PSL) [26, 27, 28]
Även om vården så långt som det är möjligt ska utformas och genomföras i samråd med patienten så finns det ingen skyldighet att låta patienten be- stämma vilken behandling som han eller hon ska få. Patienten har rätt att avstå från en behandling, men kan inte kräva att han eller hon får en viss behandling som inte uppfyller kraven på vetenskap och beprövad erfarenhet. (6 kap. 1 och 2 §§ PSL)
Vården får inte sätta in åtgärder som syftar till att patienten ska avlida, även om patienten uttrycker en önskan om det. Det är inte tillåtet för hälso- och sjukvårdspersonal att ge behandling med syftet att avsluta patientens liv. Det följer av förbudet att döda, som är straffbelagt i bestämmelserna om mord och dråp. Det är inte heller tillåtet för hälso- och sjukvårdspersonalen att hjälpa en patient att begå självmord. Om en sådan gärning bedöms som medhjälp till självmord är den inte straffbar, men den är inte förenlig med
hälso- och sjukvårdens uppgift att lindra och bota sjukdomar och skador i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet (6 kap. 1 § PSL, 22 § lä- kemedelslagen, 6 § lagen om kontroll av narkotika).
Ibland föranleder patientens tillstånd och önskemål om att avsluta eller inte påbörja en livsuppehållande behandling en psykiatrisk bedömning. Pa- tienten kan till exempel lida av en depression som behöver behandlas. Den fasta vårdkontakten måste i så fall avvakta med att tillgodose patientens önskemål. (6 kap. 1 § PSL) Om patienten vidhåller att livsuppehållande be- handling inte ska inledas eller inte ska fortsätta, trots samråd och dialog med läkaren, kan det bli nödvändigt att överväga om fortsatt vård kan genomfö- ras med stöd av LPT.
I de situationer när en livsuppehållande behandling inte ska sättas in eller inte längre fortsätta är det den fasta vårdkontakten eller någon annan legitimerad läkare som ska ombesörja detta i enlighet med patientens önskemål (4 kap. 3 § SOSFS 2011:7).