(Rader i tillstånds- och åtgärdslistan: 84, 85, 88 och 89)
Att en person insjuknar i en demenssjukdom påverkar de anhöriga.
Det kan till exempel innebära att den anhöriga försummar sina egna behov, vilket kan leda till fysisk och psykisk ohälsa hos den anhö-riga. Det kan också innebära att anhöriga behöver utföra tunga lyft och hjälpa till vid måltider och toalettbesök. I förlängningen kan sjukdomen också medföra att den anhöriga upplever att den ständigt behöver finnas till hands för att övervaka och hjälpa personen med demenssjukdom.
Syftet med stöd till anhöriga är att minska de anhörigas psykiska och fysiska belastning. I dessa riktlinjer ingår stöd till anhöriga i form av utbildning, avlösning, individuellt anpassat stöd till unga anhöriga och relationsbaserat stödprogram.
En vanlig form av utbildningsprogram består av strukturerad infor-mation och utbildning om demenssjukdom och dess symtom, orsaker och förväntade utveckling, och detta kan ges i grupp. Ofta innehåller utbildningen också moment om hur anhöriga kan bemöta olika typer av symtom hos personer med demenssjukdom samt information om möjliga behandlings- och stödinsatser från samhället.
Det finns också olika typer av avlösning. Avlösning kan exempel-vis innebära att den demenssjuka personen exempel-vistas ett par veckor inom korttidsvården, eller deltar i dagvård eller dagverksamhet kanske ett par gånger i veckan. Det kan också handla om avlösning i den
de-Rekommendationer Socialtjänsten bör
• erbjuda anpassad måltidsmiljö, exempelvis små grupper, tid för att kunna äta i lugn och ro och möjlighet att själv komponera måltid, till personer med demenssjukdom (prioritet 2)
• anpassad måltidsmiljö till personer med demenssjukdom i ordi-närt boende (prioritet 2)
• erbjuda möjlighet till utomhusvistelse till personer med de-menssjukdom (prioritet 2).
menssjuke personens hem, när personal under några timmar avlöser den anhöriga som kan ägna sig åt annat för egen del.
Personen med demenssjukdom kan ha minderåriga barn eller barn som kan betraktas som unga anhöriga. Ofta medför demenssjukdo-men negativa konsekvenser även för dessa anhöriga. Till exempel kan de känna ängslan och oro inför framtiden, ett ökat ansvar för hem och familj och svårigheter när det gäller att bemöta personen med demenssjukdom på bästa sätt. Unga anhöriga kan också komma att försumma det egna behovet av till exempel sömn, mat, socialt um-gänge, skolarbete och intressen, vilket kan leda till psykisk ohälsa och försämrad skolgång. Stödinsatser som innehåller utbildning om demenssjukdomar, psykosocialt stöd och möjlighet att skapa träff-punkter (till exempel via internet) behöver därmed även vara anpas-sade till unga anhöriga.
Relationsbaserat stödprogram tillsammans med personen med demenssjukdom innebär att stödprogrammet är särskilt riktat och an-passat till både den anhöriga och till personen med demenssjukdom.
Syftet är att behålla relationens kvalitet och påverka välbefinnandet och förmågan att hantera den gemensamma vardagen. Det kan till ex-empel röra sig om ett samtalsstöd i grupp, med andra par av anhöriga och personer med demens.
Motivering till rekommendationerna
Enligt Socialstyrelsens rekommendation bör hälso- och sjukvården och socialtjänsten erbjuda ett utbildningsprogram till anhöriga till personer med demenssjukdom. Avgörande för rekommendationen är att åtgärden bidrar till lägre upplevd belastning och lindrigare depres-sion hos anhöriga.
Enligt Socialstyrelsens rekommendation bör socialtjänsten erbjuda avlösning, exempelvis i hemmet eller i form av särskilt boende el-ler dagverksamhet, till anhöriga till personer med demenssjukdom.
Avgörande för rekommendationen är att åtgärden bidrar till förbättrad livskvalitet, minskad upplevd belastning och utebliven vårdkonsum-tion för den anhöriga, jämfört med dem som inte har fått åtgärden.
För personer med demenssjukdom bidrar åtgärden till minskad vårdkonsumtion och senare behov av permanent boende på särskilt boende. Det vetenskapliga underlaget för åtgärden är otillräckligt, men åtgärden har stöd i beprövad erfarenhet enligt ett systematiskt konsensusförfarande.
Enligt Socialstyrelsens rekommendation bör hälso- och sjukvården och socialtjänsten erbjuda individuellt anpassat stöd till unga anhö-riga till personer med demenssjukdom. Avgörande för rekommen-dationen är att åtgärden bidrar till förbättrad livskvalitet, minskad upplevd belastning och minskad vårdkonsumtion för den unga anhö-riga, jämfört med dem som inte har fått åtgärden. För personer med demenssjukdom bidrar åtgärden till minskad vårdkonsumtion. Det vetenskapliga underlaget för åtgärden är otillräckligt, men åtgärden har stöd i beprövad erfarenhet enligt ett systematiskt konsensusförfa-rande.
Enligt Socialstyrelsens rekommendation kan hälso- och sjukvården och socialtjänsten erbjuda relationsbaserade stödprogram, tillsam-mans med personen med demenssjukdom, till anhöriga till person med demenssjukdom. Avgörande för rekommendationen är att åtgär-den kan ha viss effekt på livskvalitet och upplevd belastning för anhö-riga och livskvalitet och funktionsnivåer hos personer med demens-sjukdom. Det vetenskapliga underlaget för åtgärden är otillräckligt, men åtgärden har stöd i beprövad erfarenhet enligt ett systematiskt konsensusförfarande.
Rekommendationer
Hälso- och sjukvården och socialtjänsten bör
• erbjuda ett utbildningsprogram till anhöriga till personer med demenssjukdom (prioritet 2)
• erbjuda individuellt anpassat stöd till unga anhöriga till perso-ner med demenssjukdom (prioritet 2).
Socialtjänsten bör
• erbjuda avlösning, exempelvis i hemmet eller i form av särskilt boende eller dagverksamhet, till anhöriga till personer med demenssjukdom (prioritet 2).
Hälso- och sjukvården och socialtjänsten kan
• erbjuda relationsbaserade stödprogram, tillsammans med personen med demenssjukdom, till anhöriga till personer med demenssjukdom (prioritet 6).