Såväl teoretiska som praktiska erfarenheter från arbetets tidiga skeden ger vid handen att det finns många exempel på fungerande verksamheter och kunniga, erfarna och engagerade yrkesverksamma, men att det kan vara mycket svårt för vuxna med ADHD att komma i åtnjutande av sådana resurser. Även om mycket hänt under senare år förefaller de resurser som finns ännu inte motsvara det upplevda hjälpbehovet och det kan vara svårt för människor både att veta vart de skall vända sig och att därefter vara kvalificerade för att få den hjälp som finns. Det material som erhållits genom intervjuerna är inte tillräckligt omfattande för att ge någon heltäckande bild av hur vuxna med ADHD i stort ser på stödbehovet och hjälparrollen. Men det stämmer ändå så väl överens med andra tillgängliga skildringar att det kan vara värt att nämna, då de intervjuades erfarenheter kan tjäna exemplifierande kring hur situationen kan upplevas och vad någon som yrkesverksam stödperson kan behöva förhålla sig till.
Under intervjuerna har frågor specifikt berört arbetsterapeuter. Dessa har i sin yrkesroll strategier och hjälpmedel som verktyg, och de är också de som vanligen har förskrivningsrätt på förskrivningsbara hjälpmedel. Det hindrar dock inte att det som sägs om arbetsterapeuter i detta avsnitt kan vara tillämpbart även på andra som skall hjälpa människor med ADHD, antingen genom sitt yrke eller i någon annan roll.
Resultaten indikerar att det kan finnas en upplevelse av stor ensamhet hos personer med ADHD, både gentemot omgivningen som personen inte liknar och som kan brista i förståelse eller tro på personens beskrivning av sin upplevelse, och gentemot samhället, som inte erbjuder det stöd personen känner behov av. Särskilt kommunikation tycks vara
bekymmersamt. En förmåga att beskriva situation och problem kan tolkas som att personen har god självinsikt och därmed förmåga att hantera situationen. Vad som är avsett som rakhet i kommunikation kan tolkas som att personen är krävande eller konfliktbenägen. Vad som av personen uppfattas som raka besked och tydliga åtaganden blir inte alltid efterlevt, vilket kan upplevas som svårare än att inte få några utfästelser alls.
En upplevelse av att själv behöva komma på alla lösningar och strategier kan vara mycket belastande. Det kan också ge en obehaglig känsla av missade möjligheter kring sådant personen inte lyckats komma på eller fått att fungera. Den hjälp som finns kan upplevas som mycket svårtillgänglig, eller avpassad efter andra grupper med andra behov. Trots att vuxna
med ADHD är en mycket heterogen grupp kan det finnas stora likheter i upplevda problem och vilka lösningar som kan fungera, och det är meningsfullt att hitta vägar för att samla och sprida de erfarenheter som finns.
De som intervjuats i uppsatsens senare del har inga eller negativa upplevelser av arbetsterapeuter. Ändå är de mycket positivt inställda till att pröva att arbeta med en
arbetsterapeut för att komma på lösningar och strategier, både allmänt kring sin livssituation och specifikt kring användning av hjälpmedel. De skulle gärna ha hjälp av en arbetsterapeut inför införskaffande och användning av en mobiltelefon för att komma fram till hur den kan användas som hjälpmedel för just dem utifrån deras förutsättningar och omständigheter. Ökad självständighet med hjälp av teknik skulle kunna innebära såväl personliga som
samhällsekonomiska vinster. Teknik är en stor del av vardagen i vårt samhälle. För att fungera i vardagen behöver man kunna fungera med, och ta hjälp av, tekniken. De som skall hjälpa kan därför behöva ha kunskap om, eller i alla fall förhålla sig till, den teknik brukarna har i sin vardag. Villigheten att pröva att arbeta med en arbetsterapeut, även hos dem som har negativa erfarenheter av sådana, torde kunna tyda på både att de upplever hjälpbehovet som betydande och att de har ett stort engagemang i att åstadkomma positiva förändringar i sin livssituation. Ett bestående intryck från intervjuerna är att någon som skall hjälpa bör vara mycket kunnig kring såväl ADHD som olika möjliga lösningar. De bör samtidigt ha en öppenhet för att alla lösningar inte passar alla, så att individuella behov och förutsättningar tillåts spela in. Stödet bör vara inriktat både på att kompensera för svagheter och tillvarata styrkor och skapa utrymme för lust och glädje. Ambitionsnivån bör avpassas till att lösningarna är tillräckligt enkla att genomföra och upprätthålla så att de verkligen kommer till användning. Många bra idéer har stupat på att de är svåra att upprätthålla i längden med de variationer i livssituation och mående livet innebär. Det kan vara värt att minnas att det är arbetsamt att lära sig använda nya strategier och hjälpmedel. Det måste få ta tid. Och även om ett försök genomförs och det visar sig att det inte fungerar för en viss person kan det vara meningsfullt att utvärdera
försöket. Genom att se vad som inte fungerade, och varför, kan man få en klarare bild av vilka målen och behoven egentligen är och hur de skulle kunna tillgodoses. Den hjälp som erbjuds bör vara lyhörd och flexibel och undvika att vara alltför normativ eller krävande, samtidigt som den måste kunna vara pådrivande när så behövs. Här kan det vara värt att påminna om det inledande citat som agerat ledstjärna genom arbetet. Många av de önskemål kring hjälparrollen som framkommit under intervjuerna finner sin motsvarighet där.